Måste jag tycka om biomamman?
Måste jag hälsa på henne?
Måste jag vara trevlig?
Det finns ingen människa på jorden som jag tycker mer illa om.
Hon har skadat mig/oss i flera år. Nu när jag möter henne tittar jag rakt fram kan inte se henne.
Hon är inte värd ett hej.
Ni är för roliga ni styvmammor. Så fort biomamman visar tecken på sin existens ska ni klaga och svartmåla. Ni får tugga i er att er partner har barn med någon och denna någon har all rätt att vara en del av er relation på grund av barnen. Jag måste få prata med mitt ex om våra barn. Vi måste planera skolan och vad som ska göras på skolloven och mycket mer. Därför kommer jag att fortsätta ringa när helst jag har lust och ni styvmammor får gilla läget. Punkt.
Jag är inte i mitt ex:s relation. Jag är i relation med mitt ex i hans egenskap som pappa till vårt barn. Vi har gemensam vårdnad om barnet och om något dyker upp som måste diskuteras omgående ringer jag till hennes pappa. Jag tar inga egna beslut bakom ryggen på honom om hon ska få åka på ridläger eller fotbollsläger eller en språkresa. För övrigt verkar du döma andra efter dig själv. Att jag ringer när helst jag får lust betyder inte att jag ringer flera gånger i veckan eller när som helst på dygnet. Men det var tydligen det du trodde för att det är sådan du är själv kanske.
Relation till pappans fru ska det ju vara naturligtvis.
Jag är helt öppen för samarbete o förstår att det måste finnas men rena elakheter utspel hot o ljug gör att man inte kan se åt människan
Summerar mina sista inlägg så att det inte missförstås.
Pappan mamman har samarbete. Biomamman o bonusmamman också i bästa fall. Annars så har man en vänskapsnivå som handlar om acceptans. Man accepterar varandra är hövliga Mot varandra. Så tycker jag.
Men som jag tidigare skrivit så har detta inte funkat då det handlat om flertal elakheter ifrån biomammans sida så har jag fått nog.
Ser jag människan så börjar kroppen att darra. Jag tycker så fruktansvärt illa om människan och känner att jag inte vill se höra eller veta av henne.
Summerar mina sista inlägg så att det inte missförstås.
Pappan mamman har samarbete. Biomamman o bonusmamman också i bästa fall. Annars så har man en vänskapsnivå som handlar om acceptans. Man accepterar varandra är hövliga Mot varandra. Så tycker jag.
Men som jag tidigare skrivit så har detta inte funkat då det handlat om flertal elakheter ifrån biomammans sida så har jag fått nog.
Ser jag människan så börjar kroppen att darra. Jag tycker så fruktansvärt illa om människan och känner att jag inte vill se höra eller veta av henne.
Ni är för roliga ni styvmammor. Så fort biomamman visar tecken på sin existens ska ni klaga och svartmåla. Ni får tugga i er att er partner har barn med någon och denna någon har all rätt att vara en del av er relation på grund av barnen. Jag måste få prata med mitt ex om våra barn. Vi måste planera skolan och vad som ska göras på skolloven och mycket mer. Därför kommer jag att fortsätta ringa när helst jag har lust och ni styvmammor får gilla läget. Punkt.
Jag vet det. Men det har gått så långt att jag inte kan se människans ansikte.
Hon är så otäck. Lindar in folk runt sina fingrar, ställer in sig bland folk som hon kan ha vinning för, tycker så synd om sig själv, utåt sätt så är hon ett starkt offer som alla ska skya till höjderna gör man inte det så raderas man ur hennes liv.
Falsk snackar skit o ska alltid ha sin vilja igenom. Hånfull o elak.
Hon har gång på gång sagt att min man har en pskykisk sjukdom skickar utklipp på punkter som man är o gör när man är sjuk.
Hon kan Allt men kan i andra stund ringa min man och fråga hur en människa är att prata med i telefon (lärare).
Bonus ringer ofta hit på mammaveckor ifrågasätter om det allra enklaste.
Funderar på hur jag ska ändra mitt tänk? Mår dåligt.