koppel på 3-åring

TS pratar om ett "flexi rullkoppel" till ett barn. Utformat för hundar. Principen är densamma, anledningen likaså. Djuret / barnet ser ingen anledning att lyssna på mamma / pappa / matte / husse och följden blir att han, hon, den eller det knyts fast med ett rep. 

Men hallå, fattar ni inte hur dåligt det är?

"Normalbegåvade" föräldrar fattar också att det är uselt föräldraskap att inte lära sina barn att lyssna i potentiellt livsfarliga situationer, innan man därtill förser dem med en CYKEL i samma, potentiellt livsfarliga situation. 

Nej. Du har uppenbarligen inte haft en impulsiv 2-åring samtidigt som bebis och storasyskon. Jag har i alla fall bara två händer, en sele garanterar 2-åringens säkerhet i vissa situationer, trafik, kajkanter etc. Sele var väldigt vanligt i Sverige förr, är fortfarande vanligt i många länder, används i speciella situationer när man är i farliga miljöer för barnets säkerhet.

I min erfarenhet kan inte en impulsiv 2-åring uppfostras till att aldrig springa iväg, det kommer lite senare att de kan gå ordentligt bredvid. Alla 2-åringar är förstås inte "ivägspringare", många är lugna, men har du haft en med eld i baken så vet man hur det är.

Malla L: Tro det eller ej men jag har ensam ansvarat för en tvååring och en nyfödd samtidigt. Och då var det ju väldigt skönt för alla att min tvååring lyssnade och förstod när jag förklarade, och brydde sig när jag någon gång blev arg / rädd och sa ifrån på riktigt.

Jag har kompisar med både fyra och fem barn och det som slår mig är hur effektiva de är i sitt föräldraskap, d v s jätteduktiga på att kommunicera och få barnen dit de vill, utan tvångsåtgärder som att binda fast dem.  

Underskatta inte era små, de är inte dumma i huvudet. De förstår om ni bemödar er om att förklara både risker och positiva saker. Med vissa barn får man anstränga sig mer, men det går att nå fram. 

Ett syskonbarn är ett mycket klokt barn som förstår väldigt väl vad man pratar om. Men han hade en period, då de mycket kloka och bestämda föräldrarna förklarade på ett enkelt sätt (barnet var ju ändå inte mer än två år) varför man ska hålla sig till mamma och pappa, en microsekunds ouppmärksamhet, så var barnet 10 meter bort. Barnet visste mycket väl att det inte fick det, men impulsen tog över. Till slut gav de upp, de hade varit antisele rejält, men de skaffade en sele för att använda när de var på farliga platser (det finns många sådana om man bor i en storstad) och helt plötsligt så fungerade det bättre. De kunde fokusera på att ha trevligt ihop och inte jaga en vild två-åring på farliga ställen.

Så för att din tvååring inte är impulsstyrd så är inga andra det? Du verkar väldigt självgod.

Att treåringar inte lyssnar är inget konstigt i sig, frågan är mer om hon lyssnar om det är allvar.

Mina barn har någonstans kring 2.5 års ålder hört på rösten om det är på riktigt. Dvs har de dragit på en parkering och jag ropat åt dem har de tvärnitat. Likaså vid vägar. Har jag däremot sagt att de inte får bada i vattenpölen där framme har de glatt sett ut som fåglar vid en plaskdamm och blött ner sig från topp till tå om jag inte varit nog snabb. Opraktiskt men väldigt ofarligt så det är ju viktigt att inte ha panik i rösten över allt för då tappar man det här med att de lyssnar när det verkligen är allvar.

Jag hade tagit med mig treåringen och en springcykel och sagt att vi provar och ser hur det går (utan bebis då så man kan springa i fatt) och så talat om att det är jätteviktigt att hon gör som man säger annars kan den inte användas. Funkar det hade jag vågat börja ha med vagn och 3-åring på cykelvägar (det går ju parkera vagnen och springa i fatt även där) och sen beroende på barnets mognad och vilja att lyda hade jag vågad mig på även villagator och annat.

MallaL: 

Jag ignorerar ditt tramsiga påhopp och går rakt på sak: 
Om ett barn är helt styrt av sina impulser (du menar väl typ som att de gärna kastar sig nerför en bro och liknande..?) än på föräldrar som "menar allvar" är det knappast läge att hiva upp dem på en cykel. Än. 

Blev fel där, jag menar alltså, att om barn är helt underkastat sina impulser och föräldrarna inte lyckas nå fram till dem eller förklara allvaret i en situation, är det definitivt inte läge för cykling. 

Jag tror barn har olika faser. Jag har just nu en 4-åring som senast igår stack från förskolan medan jag klädde lillasyster. Oftast kommer hon ihåg att stå vid dörren eller ibland hoppa på stenarna utanför, vilket inte uppskattas av mig, men den här gången hade hon stuckit bortanför förskolestängslet  och fortsatt gångbanan en bra bit bort på väg hemåt. Min dotter tyckte det var jättekul, det tyckte inte jag, kan jag lugnt säga. Hon blev vansinnig när hon tvingades hålla i vagnen och fick därmed sitta i vagnen där hon var lika arg, då hon vägrade följa med hem. Efter hon varit arg och gnällt ca 1 km hem somnade hon. Igår pratade vi om det hemma när hon var lugn och hon vet att varken jag, hennes riktiga eller bonuspappa tyckte det var ett bra tilltag. Idag hade även förskolefröken pratat med henne, men då inget hände, så är hon fortfarande lika oförstående till varför hon inte får göra så. Då har vi berättat att någon kan ta med henne och att hon kan bli påkörd av en cykel eller bil samt att jag blev rädd.

Idag när jag skulle hämta blev hon rabiat över att jag inte hade tagit med ett paraply när det regnade, även om hon visste att jag kom från jobbet och paraplyet var hemma ... Det tog tid att få med sig en förbannad dotter hem. Just i sådana situationer fungerar ingenting skulle jag vilja säga, så ja jag har funderat på sele i vagnen ... även om hon egentligen är alldeles för stor för det. Så jag kan förstå om ts ser en sele med lina som ett alternativ även om jag hade haft svårt för det själv.

Just nu kan jag ångra ibland att vi väntar syskon då jag undrar hur sjuttan jag ska ro hämtningarna iland av en trött dotter som är för stor för att sova middag på dagen. Förhoppningsvis kan sambon hjälpa till med hämtningen torsdag, fredag i alla fall. Förhoppningsvis hinner hon växa till sig på ett halvår.