En tråd för oss med Utomkvedshavandeskap

Men det låter ju bra åtminstone! Mindre än 1 på 10,000 har samtidig graviditet i livmodern och utanför, så det är extremt extremt ovanligt så det låter som att du kan känna dig lugn vad gäller utomkveds iaf :) 

Hej TS!

Hur gick det för dig? Blev det en graviditet sen som blev lyckad?

Jag ligger i sjukhussängen just nu och väntar på OP. Inga smärtor men de ser inget i livmodern.. v9 idag..

Ni som varit med om detta - när kunde ni ha samlag igen? & hur gick det efteråt för er?

Aldrig gråtit så mycket som idag..

Kramar till dig! Verkligen tufft att gå igenom. Jag opererade bort min ena äggledare efter utomkveds i jan 2015. Jag kom inte ihåg vad de så angående sex men jag var ärligt talat för rädd att råka ut för samma sak igen, så den första månaden ville jag inte ha sex. Sen tog barnlängtan över och vi satte igång att försöka igen en månad efter op. Ett år senare blev vi gravida och nu har vi vår underbara son här hos oss, snart 1 år. Jag är inte säker på att det var min bortopererad äggledare som gjorde att det tog ett år, jag tror det också kan ha berott på att min man hade lite avvikande form på sina spermier (vi genomgick fertilitetsutredning efter ett tag) så jag tror nog det kan gå betydligt snabbare än så.

Ta hand om dig! Kram

Hej,

Hoppas ni kan hjälpa mig med tips ????

Jag är ganska dåligt på svenska( skriva) men jag försöka lära mig varje dag något nytt.

Jag var gravid ungefär i vecka 6 och fick ont i höger sidan, åkte in till akuten, 4 läkare är kollat mig flera gånger o ingen av dom fattar vad händer. Ok sen en av dom säger att jag har Utomkvedshavandeskap och inflammation i höger sidan. Innan operation 23 oktober igen tittade läkare, jag fattar ingenting vi tittat på dig i operation med titthål o se bättre.

Efter operation fix jag veta att dom har tagit bort båda äggledare ????, inflammation var i höger sidan men foster var i vänster ....

Nu ska jag återhämtas och ska förbereda sig för IVF .

i Januari detta året regerade min pojkvän på att jag hade extrema humörsvängningar och betedde mig konstigt, åt mycket mer än jag bruka, hade fruktansvärt sug efter ost och han tyckte jag luktade annorlunda och sa att han trodde jag va gravid, vilket jag själv inte kände att jag var. Så i början på februari tog jag ett gravtest som visade positivt vilket gjorde oss till de gladaste personerna någonsin då vi har försökt bli gravida ett tag. Allt gick bra först, vi var på inskrivnings samtal i mitten på februari och barnmorskan berätta att jag var runt 7 veckor gravid. Efter det fortsatte graviditeten som den skulle men sedan den 28e februari började jag få små värkar och det kom 1 droppe rosa blod när jag gick på toa sedan kom det inget mer blod på några timmar, sedan senare på kvällen kom några till droppar så tänkte bara att det är nidblödning eller någon av dem andra blödningarna man kan få när man e gravid. Men sen börja helvetet, vaknade upp många gånger under natten med extrema smärtor. Sedan på morgonen vaknade jag av smärtor som strålade ut i ryggen / svanken och där förstod jag att något är det, ringde 1177 och förklarade att jag var gravid och hur ont jag hade, hon i telefon sa till mig att åka in till akuten på en gång vilket jag gjorde. Så åkte in till akuten blev direkt uppskickad till gynmottagningen där barnmorskan ville göra ultraljud på mig. Under ultraljudet ser jag på skärmen och känner och ser hur hon letar efter ett foster och ser bekymrad ut men hittar ingenting.. Där kom paniken för både henne och mig, hon tar blod prov på mig för att kolla mitt hormon värde och gravtest på mig vilket testet kom upp direkt att jag va positiv. Hon berätta för mig att hon ska ringa dit en överläkare som får undersöka mig för dom måste hitta fostret. Efter en halvtimma kom överläkaren och gör nytt ultraljud på mig och letar och letar men hittade inget först sedan till slut sa hon något till barnmorskan vilket jag inte förstod vad dom sa och fråga vad som är fel? Och hon svarade att dom hittat det och det sitter i äggleden och förklarar att dom måste vänta på provsvaren för att se hur höga mina hormoner är om jag måste opereras. Efter en timmas väntetid kom provsvaren tillbaka och dom berätta att jag har jätte höga hormoner och är gravid i vecka 9 och måste akut opereras, tårarna bara forsa ut blev helt knäckt. Under tiden jag väntade på provsvaren hade min smärta blivit extrem till gränsen att jag grät av smärta och det kom så mycket blod med slem och klumpar. Fick gå in i ett rum på mottagningen med säng och duscha och byta om och göra mig redo för operation. Var på rummet i ungefär 1 timma och 30 min innan dom kom in och sa jag ska opereras. Påväg in u operations salen bröt jag ihop, det gick inte och sluta gråta jag blev helt förstörd. Det var liksom mitt barn i mina ögon, värsta jag trodde smärtorna skulle va var missfall inte utomkvedshavandeskap.. operationen tog mellan 30-45 minuter. När jag vaknade upp va det första jag gjorde och gråta jag kände på mig mage och kände mig helt tom, allt var liksom borta, dem opererade bort min vänstra äggled. Dagen efter på morgonen kom läkaren in som operera mig in och sa operationen gick bra men att han hade något han var tvungen och berätta för mig och där började jag gråta igen, jag fick en sån känsla att något mer var fel vilket det var. Han berättar att min högra äggled också är skadad och det finns en chans att jag kanske aldrig kommer kunna bli gravid själv och om jag blir det finns det en stor chans att det fastnar igen. Jag var redan helt förstörd psykiskt efter operationen och förlusten och sedan få detta beskedet kändes som någon sparka på mig när jag redan låg ner på backen. Jag ville bara gå under jorden, allt jag vill är att bli gravid och få ett till barn. Har en son på 7 år, så var länge sedan jag varit gravid. Han berättade också att egentligen när man gjort denna operation måste man vänta 1 år för att få en remiss för IVF men han sa till mig att jag bara behöver vänta i 6 månader innan han skickar en remiss dit om jag inte lyckats bli gravid på egen hand. Nu är det nästan 8 veckor sedan jag operera mig, har inte ont nu men jag dealar fortfarande med att komma över vad som hänt och kan hända i framtiden. Jag hoppas ni alla som gjort denna operationen mår bra ?? Stor kärlek till er alla ??

Hej!

Lite nyfiken.... ni som haft utomkveds; har ni fått kännedom om varför ni har fått det? De säger ju att man ska ha haft äggledarinflammation, klamydia, spiral, endometrios osv. Men finns ju även de som helt enkelt har en defekt äggledare och då beror det ju inte på könssjukdomar osv...

Jag fick aldrig veta exakt orsak men de kunde se en ärrbildning på höger äggledare (som opererades bort), sannolikt pga en tidigare (brusten) blindtarm och operation. Hade även hormonspiral, så det kan ha varit någon av de anledningarna. De kollade vänster äggledare som såg bra ut. Är nu gravid igen och orolig för ytterligare ett utomkvedshavandeskap då de inte hittade något på VUL i vecka 6+1 - har skapat en ny tråd om detta...

Hej! 
Jag har inte fått veta orsak. Har inget bakomliggande som skulle öka risken för utomkvedshavandeskap. 

Jag är en av extremt få som fått det utan egentlige orsak, mer än jag har haft otur...

Risk för långt inlägg. Tack för er som orkar läsa igenom allt. 

Jag och min sambo hade försökt att få barn i 6 månader när jag fick mitt livs första positiva graviditetstest. Detta var lördagen den 15e maj. Söndagen den 16e maj köpte jag ett digitalt test på apoteket. Även det visade positivt. På måndag den 17e maj köpte jag ett veckotest, för att jag var så extremt nyfiken. Det visade 2-3 veckor. Vilket alltså är tiden från det att ägget har blivit befruktat. Men man säger att det är 4-5 veckor in i graviditeten. Jag förstår mig inte riktigt på det där, men det är vad jag har fått sagt iaf.

Jag är överlycklig, sambon likaså. Vi pratar med släkt och vänner och berättar den glada nyheten. Alla blir jätteglada! 
Jag valde att min syster skulle få veta så tidigt då jag känner ett enormt stöd från henne. OM det skulle gå galet, så är hon en som vet vad det handlar om då hon fått missfall tidigare.
Flera gånger om jag har sagt "OM allt går vägen, så får vi barn i början av nästa år".OM, OM, OM. Jag kände väl på mig att det inte riktigt var som det skulle.

Jag fick, vad jag tycker liknar mens med alla symptom och allt runtomkring, veckan innan det positiva testet. Kanske var det som gjorde att jag kände på mig att allt inte riktigt stod rätt till. 

Jag skrevs in hos BM den 25e maj och berättade om att jag haft "mens" nyligen trots positiva test. Tar alla prover som skall tas och allt visar bra.
Efter några dagar börjar jag känna av smärta till och från, nere till höger i magen. Ibland känner jag av smärta även till vänster. Ibland som ett band från höft till höft. Tänker att det kanske är så det ska vara? Men blir ändå orolig. Ringer BM och berättar vad jag känner. Får till svar att "om det inte kommer blod så är det ingen fara",. Jag blir också tillsagt att absolut inte googla på smärta och sånt, för då börjar jag bara tro massa saker. Smärtan tilltar för att sedan öka igen. 
På helgen 29-30e maj har jag väldigt ont. Men jag blöder inte, så jag bör inte oroa mig?
Den 2a juni, på kvällen, har jag så extremt ont att jag kan varken sitta, stå eller ligga utan att känna enorm smärta. Vet inte hur jag skall beskriva det. Som om att någon sticker in en kniv i mig, till höger i magen långt ner, nästan i benet, kanske? 
Jag ringer, efter mycket påtryckningar av sambon, till 1177 och pratar med dem. De låter oroliga. Säger att jag skall ta en alvedon (vilket jag inte gjort tidigare, då jag är lite smått anti Ipren, Alvedon och liknande). Men om den inte skulle hjälpa så skulle jag åka in till akuten. 
Smärtan försvann inte ett dugg. Var lika intensiv som innan. Så vi åker in till akuten. 
Efter vad som känns som en evighet i väntrummet bland hostande sjuklingar utan munskydd (nu i Corona-tider känner jag mig väldigt obekväm i sådana situationer) får jag komma in i ett rum där de kollar blodtryck och kollar om jag har feber. 
Pga Corona får min sambo inte vara med mig, vilket jag är otroligt ledsen över. Finns ingen som kan trösta mig. Vårdpersonalen känns bara stressade och bryr sig inte. 
Efter den sköterskan hade kollat lite skickades jag iväg till ett annat väntrum helt ensam. Långt bort från det andra väntrummet där min sambo väntar. Jag får stå i det rummet helt själv, ont så jag kan knappt stå upp. Sitta ner är helt uteslutet. 
Där får jag väl vänta i kanske en halvtimme innan jag blir kallad till ett annat rum. Får gå bakom ett skynke där jag får genomgå VU. Ser på sköterskan/BM att nånting inte är som det ska. Hon ser bekymrad ut. Hon kollar länge, länge innan hon säger att hon tror att jag har utomkveds, då hon inte hittar något trots alla gravtester jag gjort.
Hon går iväg och säger att hon skall komma tillbaka när hon pratat med en läkare.
Får vänta i vad som känns som flera timmar, men det är väl kanske 20-30 min. Kommer en annan person som vill trycka in en infart i mig för att ge mig morfin. 
Jag vill inte ha något sånt alls! Vill inte bli inlagd. Det är ju inte ens 100% bekräftat utomkveds. Efter många diskussioner fram och tillbaka väljer jag att lämna akuten då jag känner mig extremt illa bemött. De lyssnar inte på mig, jag får inte ha med sambon (som är vaccinerad mot Covid-19) trots att jag mår så dåligt som jag gör.

När jag kommer ut från akuten berättar jag allt de har sagt, inklusive att de vill att jag läggs in för operation då det kan gå illa om det visar sig att det är utomkveds och att jag inte får behandling, eftersom jag var så pass långt gången. 

Jag vill inte sätta min fot där inne igen, så vi åker till en annan akut och hoppas att jag blir bättre bemött där.

Till saken hör att första akuten vi var till ligger nästan 6 mil hemifrån. För att ta oss till en annan akut behöver vi åka nästan 10 mil till. 6 mil hem och ytterligare 4 mil bort. 

Vi kommer till akuten, pratar med dem, de ringer till KK och informerar. 
Blir hänvisad till porttelefonen hos KK. Vi går dit, de vill att jag kommer in och får behandling. Men min sambo får inte följa med som stöttning. Jag blir arg, ledsen och förtvivlad. Går tillbaka till akuten och säger att vi inte blir insläppta.
Efter många om och men, efter övertalning av min sambo att gå in på KK själv, gör jag till slut det. Jag mår skitdåligt, både psykiskt och fysiskt. 
Klockan är nu över 3 på natten. Jag får lämna massa blodprov och de tar tempen igen. Får veta att jag skall bli inlagd, om jag går med på det. Efter övertalning återigen från min sambo så går jag med på det. Han får åka hem, 4 mil, ensam mitt i natten medan jag ligger på KK och väntar på operation. Får även ta ett Covid-test.

Jag somnar kanske runt 6-6:30. Tankarna snurrar så mycket i min skalle att jag inte somnar tidigare.

Blir väckt runt 8 och de tar tempen återigen. Säger att de planerar op senare under dagen, men exakt när kan de inte säga. 

Pga väntande OP får jag inte äta något. Jag är helt tom i skallen i flera timmar. Vet knappt vad jag heter. 
Vid 9:30 tar de ett VU för att konstatera att det är ett utomkveds det rör sig om, du är de ännu mer säkra. 
På vägen från det rummet blir jag stoppad eftersom jag skall rullas in på OP. Jag frågar om de kan hämta min mobil som är inlåst på mitt rum, så jag kan skicka iväg ett sms till min sambo och informera om läget. 
9:44 träffar jag alla som skall vara i OP-rummet med mig. Känns trots allt tryggt. Jag har aldrig blivit sövd förut och säger att jag är extremt orolig över det. Narkosläkaren är jättetrevlig och hon säger att hon är där för att enbart hålla koll på mig och ingenting annat. 
Jag blir sövd, operationen görs och jag åker in på uppvaket. 
Första gången jag kollar på klockan ser jag att den är närmare 16, alltså över 6 timmar efter att jag åker in på operationen. Har inte min mobil, vet inte om min sambo blivit informerad om hur op har gått, vet ingenting. 

När jag blir lite piggare rullas jag tillbaka till mitt rum. Halvvägs dit rullas jag förbi ett utrymme med hissar och trappor. Där står min sambo! Jag får lite fräscha kläder, laddare, min medicin och kaffe. Hinner inte prata med honom så mycket då jag måste rullas till mitt rum, där han inte får vara med. 
Han går tillbaka till bilen och jag kommer till rummet. 
Inväntar läkare för uppdatering om hur allt har gått. 

För att det inte skall bli allt för mycket mer text än det jag redan skrivit så kan jag säga att op gick bra, de opererade bort höger äggledare där utomkveds satt. När jag sövdes hade jag ett uppehåll i hjärtfrekvensen i ca 6 sekunder. 
Fick med mig ett par sprutor med blodförtunnande och ett papper med generell information om titthålsoperation.

När väl op var genomförd var jag bara som en bock i deras papper och de brydde sig inte längre om mig. 

Kände mig helt bortglömd.

Fick till slut åka hem vid 19-tiden. 

Idag är det exakt 3 mån 10 dagar sedan operationen. 
Jag har fortfarande ont där äggledaren en gång satt. Antar att det är ärret som gör ont. Kan likna smärtan som innan op, men bara inte lika stark. Dock gör det ont att sitta på hårt underlag en längre tid (hård stol, golv).
Försöker leta febrilt runt på internet efter andra som gjort liknande operation och hur de har mått efteråt, men hittar nästan ingenting.
Om det är någon som har läst allt jag skrivit och varit med om liknande operation får ni väldigt gärna kontakta mig. Som svar på detta eller skicka ett meddelande här. Jag känner mig helt borta och vet ingenting längre...

Tänk om min BM hade lyssnat på mig från första början, då kanske det inte hade behövt gå så långt som det gjorde.

Tack för att ni har tagit er tid att läsa. Det betyder oerhört mycket!

Hej, tycker denna tråden är jättebra och den hjälpte mig vid mitt första utomkvedshavandeskap. Den 1/1 2022 opererades min ena äggledare bort för utomkvedshavandeskap akut. Blödde ordentligt i buken med hanterbara smärtor i vänster sida. Det tog ca. 10 dagar innan värsta smärtorna efter operationen försvann. Fick samtalsterapi hos sjukhuset, vilket var bra för att reda ut framförallt rädslan för att gå igenom detta igen. Vi väntade nästan 5 månader innan vi försökte bli gravida igen. Vi blev sedan gravida på första försöket och blev överlyckliga.

Tyvärr var lyckan inte långvarig. Jag opererades för mitt andra utomkvedshavandeskap för 10 dgr sedan. Nu har jag inga äggledare kvar, men förhoppningsvis kan vi få vår efterlängtade bebis genom IVF. För alla er som blir rädda efter ett X vet jag precis hur det är men man får aldrig låta rädslan ta över. För min del har det varit fundamentalt att kunna prata med min partner, familj, vänner och även kollegor om detta. Vi är tyvärr många som drabbas av detta och vi behöver stötta varandra, samt sprida kunskap kring detta. 

Vilken maximal otur, beklagar verkligen! Hade du några riskfaktorer för utomkveds? Eftersom att det hände på båda sidorna. 

Hej,

Jag passar på att skriva mitt händelseförlopp här, då trådarna på familjeliv hjälpte mig när jag fick misstanke om utomkvedes i vecka 5.

 

Jag hade inga kända riskfaktorer för utomkvedeshavandeskap sedan tidigare, och jag gjorde även fertilitetsutredning för några år sedan där äggledarna kontrollerades utan anmärkning. Så jag var inte alls inläst på ämnet.

 

Jag gjorde ett negativt graviditetstest på dagen för BIM, fick även en blödning och trodde att det var starten på mens. Tog ett nytt graviditetstest några dagar senare (14 dagar efter ägglossning/befruktning), då mensen inte kommit igång. Fick svagt positivt på graviditetstestet! Mycket glad! Fyra dagar senare var det fortfarande bara svagt positivt på varje graviditerstest. Därefter började graviditetshormonet att stiga snabbare och jag fick starkare streck. Mådde fruktansvärt illa och hade värk i brösten pga hcg-halten. Fick då starka plus på graviditetstester, dvs i nivå med kontrollstrecket.

 

Jag blev fundersam på varför ökningen av hcg var så försenad jämfört med min tidigare graviditet, då det sundes tidigare och steg snabbare, och även i jämförelse med andras graviditeter. Googlade lite och såg att utomkvedshavandeskap kan vara en orsak till det. Jag var då vid den tidpunkten i v5-6.

 

I vecka 7+4 får jag bruna flyttningar, och därefter några förmiddagar lite färskt rött blod på pappret när jag går på toaletten. Vet att det kan vara helt normalt att ?läcka? lite nytt och gammalt blod under första trimestern. V.8 får jag utöver växt/molvärk kring livmoder osv, även ont långt ned på vänster sida. Får mina aningar med tanke på viss risk noterad i v5. V8+3 får jag fruktansvärt ont i vänster sida hela natten (borde ringt in till akuten redan nu), plus att det rinner lite färskt blod när jag går på toaletten. Tänker dock sömndrucken att det kanske bara är ett vanligt missfall. Ringer 1177 på morgonen och förklarar att jag ändå misstänker utomkvedes och de säger att jag ska åka in. Nu är värken helt försvunnen! kommer inte heller tillbaka de timmarna.

 

På akuten får jag lämna urinprov och blodprov, som visar att missfallet sannolikt inte har påbörjats än. Utan hcg är fortfarande relativt högt (om än inte blivit lika hög än som värdet brukar vara i v8). Med vaginalt ultraljud bekräftas att fostret inte är i livmodern, utan att det måste ha fäst sig i äggledaren. Otroligt sorgligt och jag börjar gråta. Får veta sen, om jag minns rätt, att fostret och dess kringliggande ?hinnor? var ca 6-8cm stor. oerhörd tur att äggledaren inte hunnit spricka! Jag får operation bokad omgående, blir sövd och äggledaren opereras bort. Allting gick jättebra! Även om det var chockartat för mig och familjen.

 

Vill framförallt uppmana dig som misstänker utomkvedes att begära vaginalt ultraljud om du har ont kring äggledare/äggstock! Viktigt att identifiera utomkvedes tidigt eftersom det kan vara komplicerat och bli livshotande om du inte snabbt får vård.

 

Jag ser fram emot att prova med min nu enda äggledare, har inte blivit avskräckt. ❤️

Någon som haft ett utomkvedshavandeskap som löst sig av sig själv? Jag har det just nu och går på löpande blodprovskontroller för att mäta HCG. Hur har det gått för er? Och hur har det gått att försöka igen?

Anonym X93, hur gick det ? Löste det sig eller har du opererats?

Det 

Det verkade tillslut som att det inte var ett utomkvedshavandeskap utan ett myom i anslutning till ena äggledaren i kombination med ett vanligt missfall. När HCG proverna visade 0 satt ?grejen? fortfarande kvar vid äggledaren och såg ut som ett myom. Ett halvår senare blev jag gravid igen:) så allt slutade bra! Men det var en traumatisk tid med många olika besked från läkare där i början.

Fick min mens som vanligt 8 dagar efter oskyddat sex. Två veckor senare fick jag ont i magen typ magkatarr, kunde inte äta för fick väldigt ont i magen då typ svidande känsla. Dagen efter smärtan i magen började så fick jag en liten blödning, har aldrig haft mellanblödningar och min mens kom alltid när den skulle. Tog ett graviditetstest som var positivt, blev helt chockad och ringde gyn som trodde det var tidigt missfall. Blödde väldigt lite, persikofärgat vissa dagar, eller väldigt lite blod vissa dagar. Väntade 1 vecka och tog graviditetstest heeeeela tiden som var starkt positiva så jag fick förhoppningar 😊😍 fick lite ont i ryggen på vänster sida men det kom och gick, har ett ganska belastade jobb så tänkte inte så mycket på det. Sen kom en lite kraftigare blödning, nu trodde jag att det var missfall, inga klumpar men ganska mycket blod. Ringde gyn och fick tid för tidigt UL. Dagen efter kom inget mer blod. Hos gyn fick jag ta graviditetstest som var superstark positivt. Ultraljudet visade ett litet pumpande hjärta och en bebis i vänstra äggledaren. Var då i vecka 7. Opererades 4 timmar senare, dom tog äggledaren men inte äggstocken. Skickades hem och mår idag, 2 månader senare, lite bättre men är fortfarande mentalt påverkad av allt som hände. 

Mvh
ITMP

Mvh