Rullstolsburen, fråga mig vad du vill

1. Ja, det gör det och det är att man måste inse att det inte bara handlar om att man inte kan gå utan att en ryggmärgsskada medför så mycket mer än att inte kunna röra och känna benen. Rullstolen syns och då fattar ju folk att jag inte kan gå men många tror nog att det är det enda problemet vilket inte stämmer. Allt det andra som inte syns verkar glömmas bort. Så det skulle jag vilja att folk visste.

2. När barn frågar så tycker jag verkligen inte att föräldrar ska tysta dem, det är ju inget konstigt i att man har frågor om det man inte känner till. Beroende på situation får man väl svara så gott man kan eller också uppmana barnet att fråga mig. Det har hänt några gånger men inte ofta alls.

Om barn stirrar (det är inte vanligt) så skulle jag nog vilja uppmana föärldrar att fråga barnet varför.  Det finns säkert någon fråga barnet vill ställa eller någon fundering.

Nej, jag tycker inte att det är nedlåtande när andra erbjuder sig men en liten del har svårt att ta ett nej. Jag behöver oftast inte hjälp att ta ner varor från bandet och behöver jag det så ber jag kassapersonalen eller någon som står nära om det. När det gäller att komma på bussen så går det ganska bra i lokalbusarna och åker jag regionalt så brukar chauffören hjälpa till. Jag föredrar tåg om det går.

3. Ja, som sagt så händer det ganska ofta men större delen av tiden är det i "onödan" som de erbjuder sig eftersom jag fixar det mesta själv. Jag tar inte illa upp eller nåt men det behövs inte. Osynlig känner jag mig inte tvärtom så upplever jag att jag syns alldeles för mycket, sticker ut så att säga.

4. Nej, det är inte särskilt ofta och just när det handlar om att ta ut pengar så är det problemet borta för mig eftersom man kan ta ut i kassan på ica och använda kort och swish. Men jag tycker att det kan vara jobbigt att be om hjälp, exempelvis för att komma in i ett hus (butik ) som bara har trappa. Det tycker jag fortfarande är jävligt jobbigt ibland, för det är något som jag faktiskt inte klarar själv och jag vill inte vara andra till last.

5. Ibland, som nu när någon skrev att hen var imponerad av mitt funktionshinder. Jag har bra och dåliga dagar, bra dagar då det bara flyter på och dåliga dagar då jag hatar min situation. Under perioder är det bara det ena eller det andra och så är det ju för alla. Jag är väl ganska normal och varken särskilt inspirerande eller stark.

6. Inte nu längre men i början var det så, under ganska lång tid. Jag kunde bli arg på andra när de sa att de hade ont i knät eller hade mensvärk och ville bara säga att jag gärna byter med dem. Men inte nu längre för vi har ju alla våra olika prolbem.

Var det svar på dina frågor? :)

Ja, de var jättebra svar, tack så mycket. :)

Bra. :)

Någon som har några andra frågor?

Vad jobbar du med?

Jag jobbar som ekonom på ett medelstort företag.

Fler frågor?

Hade du en psykisk svacka efter olyckan?

Hur tog din familj och vänner detta?

Oh ja. Var deprimerad och hade självmordstankar (och ett par försök) i många månader efter. Det kom inte direkt, när jag var på rehab var jag förstås ledsen och nere men också beslutsam om att klara mig igenom det. Det var sen när jag "blev fri" som det kom på allvar och det är fortfarande inte bra till hundra procent.

Menar du hur de tog olyckan eller den "psykiska svackan"?

Kan väl säga att de tog olyckan och allt ganska bra antar jag, fick stöd och hjälp från dem (men förlorade några "vänner") och jag tror att de hanterade det bra. Numer pratar vi sällan om det, alltså själva tiden efter. Givetvis diskuteras mitt funktionshinder när det är något särskilt men även där så är det en naturlig del.

När det gäller "svackan" så tog det nog hårdare, särskilt på familjen. Som jg sa kom det senare, de hade sett mig kämpa med järnvilja och tänkte väl att den relativt "milda" nedstämdheten under tiden direkt efter olyckan var allt. Jag har aldrig sett min pappa eller farfar gråta utom när de fick reda på mitt första självmordsförsök, varken innan eller efter. Det kom som en chock för alla, jag var väl alltid "positiv" och mötte dagen med ett leende även kort efter olyckan men tittar jag tillbaka inser jag väl att det var en försvarsmekanism.

Rullade du Wings for Life?

Jag menade hur de tog olyckan, men det var bra att du svarade på bägge :)

Blev din kompis också allvarligt skadad i olyckan?

Låg du i koma länge?

Hur ser du på livet nu?

Har du ngn kontakt med hon som var med i bilen?

Inga allvarliga (bestående) skador. Några frakturer (bäcken och arm/hand) och allvarlig hjärnskakning. Plus en del sårskador förstås.

Nej.
Ja, hur ser jag på livet nu. Bra fråga, jag ser väl med förhoppning på livet mestadels men som jag skrev är jag väl inte "psykiskt återställd" och lär väl aldrig bli, är fortfarande arg och ledsen över det hela ibland, det går i perioder.

Men jag är ganska positiv som person och är ganska nöjd med mitt liv trots allt.

GH: Nej, det gjorde jag inte.

Bara sporadisk. Av andra orsaker än olyckan, långa avstånd och olika intressen och så vidare. Vi är inte ovänner eller så. :)

Hej!

Intressant tråd, verkligen. Jag arbetar inom det område du beskriver så hoppas på att lära mig mer.

1. Vad skulle du önskat från personalen som du inte fick när din skada skedde?

2. Vad var det som var bra? Vad gjorde dem som du tyckte kändes rätt?

3. Hur lång var din rehabilitering? Tycker du att du fick ut det du önskade av den? Vad kunde dem lagt mer fokus på?

4. Vad var viktigast just då att få rehabilitera? Var det sjukgymnastik eller arbetsterapi? Känner du likadant nu i efterhand?

Det kanske går in lite i varandra men jag hoppas du förstår mitt fokus.

1. Jag skulle velat ha mer information om framtiden. Eller information kanske är fel, mer fokus kanske. Det var väldigt mycket fokus på "här och nu" men allt jag oroade mig för var hur det skulle bli i framtiden med jobb, familj, att klara sig själv och så vidare.
2. De gav aldrig upp. Vilket jag gjorde, åtskilliga gånger. Ibland bara för stunden, ibland flera dagar i sträck där jag inte var motiverad till något. Hade jag fått bestämma hade jag legat kvar i sängen, tack och lov fick jag inte bestämma.
3. Det var ju lite olika rehabiliteringssteg. Men sammantaget från olycka till jag var hemma själv så var det ungefär fem månader. Det som jag önskade mer var som sagt lite mer fokus på framtiden. Jag fattar ju att det inte går att säga men jag hade ändå velat ha det.

4. Arbetsterapi helt klart. Jag avskydde sjukgymnastiken (inte sjukgymnasterna) med sina passiva rörelser av ben jag inte kände eller kunde röra. Slöseri på tid och energi eftersom jag insåg att det inte skulle göra någon nytta när jag inte skulle gå ändå. Nu fattar jag ju att det inte låg till så men just då avskydde jag det.