Barnet kommer VARJE natt

Vad pratar du om? Pratar du om barnets situation i detta fall? Mamman lever med en partner men har inga andra barn. Mamman vill inte ha barnet mer och du vet ingenting om huruvida hon är lämplig eller inte. Vad pratar du om egentligen? Du har verkligen ingen aning om vad du snackar om och jag uppskattar inte att du far med osanningar i min tråd. Du vet inte vad som är det bästa för barnet och du har ingen aning om hur mamman är så var god sluta med det du gör.

Barnet kan få gott om plats i sin egen säng. Den är mycket större än vad hon är så hon får absolut bäst plats i sin egen säng :)

Vore fint om du slutar spekulera så fruktansvärt illa om saker du inte känner till. Som någon sa här uppe så tyr sig barnet oftast till mig, och gillar att sova med mig. Jag har dock problem med att sova med barnet, främst då det rör sig mycket men nu har det också blivit en principsak som jag stör mig på. Det handlar om min sambos agerande, inte om att jag hatar barnet. Jag har förståelse för att barnet kommer när hon är rädd och jag är inte en omänsklig elak styvmorse som går runt och hatar. Allas liv hade blivit mycket lättare om min sambo kunde kompromissa, det upplever jag är det största problemet. Som tur är har han många andra fina kvalitéer. Vad mamman behagar så har hon genomgående gjort val som gjort att det går att ifrågasätta hennes lämplighet som förälder. Hon har inte haft barnet på heltid sedan barnet var litet. Tror de separerade när barnet var kring ett år. Barnet har, såvitt vi förstår, roligt med mamman. De brukar göra aktiviteter och sådant. Men jag, hobbypsykolog, tror absolut att barnet söker mycket kärlek och närhet från mig för att hon inte får det på samma sätt från sin mamma. Jag har ju de senaste åren varit med barnet oerhört mycket mer än vad barnets mamma har varit, och vi har helt olika relationer. Barnet har ett annat liv hos sin mamma. Jag vet inte hur det skulle gå om barnet var hos mamman på heltid. Nu är det inte minst praktiska saker som sätter stopp för det, så det är verkligen inte aktuellt nu och jag tror inte att det kommer bli det i framtiden heller.

Hur som helst så ser jag det som ohållbart att jag ska flytta mig till soffan. Jag ser ej heller det som hållbart att sambon sover i soffan natt efter natt. Det bästa är att alla sover på sin plats, och kommer barnet på natten (i och med att vi inte får plats i vår säng alla tre) så tycker jag att den i särklass bästa lösningen är att pappan följer med barnet till barnets säng och kommer tillbaka till vår säng när barnet somnat. alternativet är, som några påtalat, att vi har en madrass antingen i barnets rum eller i vårt rum. Men jag tror på att barnet bör lära sig att sova tryggt i sitt eget rum. Om detta innebär att pappan är en hemsk förälder, att jag är en hemsk "styvförälder" och att mamman (som haft sparsam kontakt med barnet de senaste åren och som har ett klart bristande engagemang) är en bättre kandidat till heltidstjänsten som förälder må så vara. Men jag tror ärligt talat att barnet har det absolut bäst som det är nu, utifrån hur förutsättningarna ser ut.

Nu börjar jag nästan känna att detta blir lite obehagligt. Var goda sluta spekulera i att barnet far illa i sitt hem med oss. Om det känns bättre för er så har vi alla för det mesta en oerhört god kontakt. Barnet får kärlek av både sin pappa och mig på alla sätt och vis. Vidare har hon ett gott nätverk här. Jag tycker vi har en god blandning av umgänge där vi gör roliga saker med barnet, och att barnet får ansvar för att själv ha saker att göra. Då tar barnet ofta hit kompisar eller är hos dem och leker eller leker ute. Vi jobbar mycket båda två, och hade jag fått önska så hade vi gjort mer roliga saker med barnet. Allt tyder på att detta snart kommer ändras så att vi får mer fritid, då vi båda är i svängen att byta jobb. Jag tror barnet hade älskat att ha ett syskon att leka med. Men barnets mamma och pappa fick henne och sen tog deras relation slut. Att skaffa barn just nu är inte ett alternativ för mig och pappan, men kanske senare. Barnet har dock vänner så det räcker och blir över. Kontentan är att barnet på alla sätt mår så bra som jag tror att hon kan. Jag är själv inte skilsmässobarn så jag vet inte vad det innebär, men jag hoppas och tror att barnet har det så bra som det går utifrån de förutsättningar som ges. Självklart hade det varit fint om mamman ville vara med barnet mer, men hon har valt bort barnet och det är såhär det serum just nu. Pappan gör allt för att barnet ska kunna träffa mamman så mycket som mamman vill. 

De trådar jag tagit upp här rör mammans agerande, då jag själv har svårt att relatera till hur man kan agera som hon när man är förleder. Men jag är ju inte förälder så jag vet inte. Andra trådar jag skapat har framförallt rört konflikter kring pappan (ibland i relation till saker kring mamman). I dem har jag fått mycket bra råd som gjort att jag fått en ökad förståelse för varför pappan agerar som han gör och varför han gör det. Ibland har jag upplevt att barnet varit en påfrestning, men detta har jag värderat tack vare goda råd här. Vi försöker alla, båda jag och pappan, för att barnet ska ha det så bra som det går.

Moui, jag upplever det som illavarslande att du skulle omhänderta ett barn på påhittade grunder, utan att du själv undersökt och utrett hur det verkligen ser ut i respektive hem. Jag kan inte ta det på allvar, tyvärr, då du inte vet någonting om detta.

Vi vet bara det du har skrivit om situationen. Spontant tycker jag synd om barnet. Sedan kanske du är en jättetrevlig person "på riktigt" även om du haft svårt att få fram det i skriven text. 

Gällande att ta omhänderta ett barn ska det naturligtvis ske på ordentliga grunder och inte efter ett par inlägg på FL. Men om det nu vore så illa som Moui fått intryck av att det är så bör väl någon åtminstone utreda för barnets bästa? Skulle inte du också tycka det om situationen faktiskt såg ut så som Moui verkar tycka.

Jag kan inte stå för eller påverka vad Moui får intryck av utifrån skriven text. Men jag motsätter mig när Moui hittar saker. Moui talar som om Moui har fakta. Det Moui säger stämmer inte. Inte för att jag tycker annorlunda än vad Moui gör utan för att det är felaktigt. Moui säger bland annat att barnets mamma är omgift, har flera barn, är en mycket bättre lämpad förälder och att mamman vill ha barnet men inte får. Det stämmer helt enkelt inte. Så jag motsätter mig alltså att ni sitter och spekulerar och resonerar och hävdar att barnet far illa hos mig och pappan och har det jättebra hos mamman när ni gör det på felaktiga grunder. Då kräver jag min rätt att få motsätta mig detta och rätta er. Det stör mig. Analysera gärna men gör det utifrån fakta, tack.

Det är väl rätt självklart att det är jobbigt och att man behöver lufta sig ganska mycket om man bor med någon annans barn på heltid. Barnet hade garanterat inte blivit mer älskat om det blivit omplacerat till ett annat hem. Men det är säkert mer ok att tycka barnen är jobbiga om man får betalt för att ta hand om dem, om det är ens jobb att ha dem i sitt hem, eller?

Varför är din sambo inte villig att lägga sig med barnet i hennes rum?

Uppenbarligen fungerar inte nuvarande sätt för att få henne att stanna kvar i sitt rum, så då är det dags att hitta alternativa lösningar.

Prata först med sambon dagtid i lugn och ro, och fixa gärna en extra madrass där flickan, pappan eller du kan sova vid behov.

Prata sedan med flickan om hur ni har tänkt er göra, och se också om hon har några egna idéer. Kanske behövs en extra nattlampa, ett gosedjur eller en magisk trollformel för att trolla bort monster

Varför tycker du synd om barnet? För att jag är så hemsk och elak och hatar henne, eller? Jag tycker att det är synd att situationen blivit sådan att jag upplever att barnet kommer till sängen som ett problem. Jag har tidigare tyckt att det varit lite mysigt att hon då och då kommer in. Jag ser min sambo som orsaken till att detta blivit ett problem, då han ej varit villig att lösa det på ett sätt som alla är nöjda med utan bara väljer att sopa det under mattan. Han borde hanterat det på ett bättre sätt men han har inte gjort det. Vi är två i relationen och oavsett om jag är biologisk förälder eller inte så upplever jag det jobbigt att vi alla får sömnen störd varje natt. Jag vet att det finns mycket goda alternativ men min sambo är för lat för att göra något åt det. Jag kan inte se hur det är synd om barnet i detta fall.

Jag tycker synd om barnet för att hennes pappa inte orkar ta tag i de problem som uppkommer utan skjuter över det på dig (som inte verkar så sugen på att ta hand om det heller).

Faktum är att det i din historia finns ett litet barn som av någon anledning behöver extra mycket närhet och trygghet just nu. Barnets pappa "löser" det med att flytta sig från henne och hon får ligga jämte en person som inte alls vill ha henne där. 

Jag låter inte känslorna ta över. Jag ser inte barnet som ett problem utan jag ser problemet som ett problem som måste lösas. Jag hatar inte barnet och barnet är inte problemet. Kalla mig inte idiot är du snäll.

Jag förstår fortfarande inte hur det är synd om barnet? Barnet får ju som hon vill, dvs att sova med en vuxen. Barnet lider inte av det men jag gör det och vill ha en annan lösning. Men vi alla vet ju att "styvföräldrar" inte får ha åsikter och känslor som på något sätt kan vara relaterat till barnet direkt eller indirekt, så mitt svar duger väl inte nu heller.

Vill bara påpeka att jag inte är samma "stackars barn" som kallade dig "idiot" (jag har ingen punkt efter).