Barnet kommer VARJE natt

Vem har sagt att jag är sur på barnet? Jag är störd över situationen.

Skojar? Om vad? Att du skulle behöva ett arbetsrum? Ja det var ett dåligt skämt.
Men vill du sova så flytta på dig eller flytta ut för du är ju uppenbarligen i vägen.
Barnet behöver trygghet o visar ju även att något eller någon är fel o du visar ju tydligt här att det är du som är problemet.
Har du funderat på terapi?

Väljer man att bo med en förälder o dess barn, så väljer man också att ta ansvar för barnet.
Du betyder ingenting jämfört med barnet.

Varför flyttar du inte hem till dina föräldrar o låter dem tycka synd om lilla dig som trivs så bra i din offerkofta.

 

 

Jaha! Jag trodde ni var föräldrar till henne bägge två! Tyckte det var mycket underligt att du vägrade all sorts ansvar under nätterna. Ber om ursäkt för slarvigt läsande av trådstart.

Ett upplägg är ju att pappan går med henne till hennes rum och nattar om henne eller att han lägger en madrass brevid hennes säng och sover hos henne.

Han är ju i tron om att hon vill komma till oss och att det är vårat ansvar. Så då menar han att det inte spelar någon roll vem av oss hon sover med. Han ser inte problemet och är således inte i behov av någon lösning. Sen att han grinar om att han har en tjurig sambo, får bli hans problem. Skämt å sido, svårt att lösa tycker jag när han (och andra) vill tro att grundproblemet är att jag hatar barnet.

Jag kan väl tycka att du absolut har ett ansvar i vardagen ts som sk bonusmamma då ni bor ihop. Dock inte i detta nattliga problem. Där verkar din sambo välja den enkla vägen för egen vinnings skull. Förstår att det gör dig sur.

Varför är du så irriterad på TS för att hon inte vill ta ansvar över barnet om nätterna, men inte irriterad alls på barnets pappa som inte vill ta ansvar om nätterna?

Och det är ofint att börja med personangrepp så som prat om terapi och då insinuera att TS skulle ha psykiska problem bara för att hon vill att barnets pappa ska ta sitt ansvar.

Hur är jag problemet? Barnet och sambon skapar problemet medan jag förväntas stå ut med det. Varför tycker du inte att de gemensamt kan lägga sig i hennes säng, varför är det så viktigt att just jag ska flytta på mig när det faktiskt finns ett fullgott alternativ som innebär att de tillsammans får sova i hennes säng och jag sover kvar i vår säng.

Vad får du ut att gå till angrepp mot mig, att jag inte betyder någonting jämfört med barnet osv? Det är inte det som är diskussionen här och jag sitter inte och känner mig mindre värd eller osäker på min och sambons relation. Det enda jag stör mig på är att barnet kommer natt efter natt och att sambon, trots att jag sagt till många gånger, fortsätter låta henne sova kvar vid mig och att han flyttar till soffan. Varför är du så aggressiv?

Jättebra om du är en extra vuxen i hennes liv, men han är ju trots allt föräldern och bör agera därefter.
Lägger han på dig exakt samma ansvar (mer i det här fallet) som sig själv är ju risken större att du kommer bli trött på situationen.

Min egen son kom varje natt när han var i den åldern. Jag bodde själv men gillade det inte alls ändå eftersom jag blev väckt och hade svårt att somna om. Jag gjorde så att jag pratade med honom på dagtid och förklarade att jag inte ville att han skulle komma till min säng eftersom han väckte mig när han kom och sedan inte låg still så jag kunde sova. Och det funkade! Men eftersom din sambo inte tycker att det är ok att be dottern ligga i sin säng så säger jag som många andra: Han får följa SIN dotter till HENNES säng och natta om henne där. Hans ansvar att lösa detta! 

Haha okej. Det hade såklart varit annorlunda om det var ett gemensamt barn. Då hade jag också tyckt det var underligt att prompt vägra. Vet att detta kommer sticka många i ögonen. Typ: "hur kan du göra skillnad på barn och barn, det ska inte spela någon roll" osv. Men det hade ju såklart varit annorlunda om det var mitt barn.. Bistra sanningen.