Hur reagerar ni och hur agerar ni när syskonen bråkar?

De brukar kunna reda ut det själva, jag undviket att lägga mig i. Ibland kan jag säga att de får vara tysta, om det är i bilen och jag inte riktigt hittar tex.

Men det jag alltid tänker om de blir sura på varandra är att "nu måste vi snabba på med maten".

Om de är trötta och börjar skojtetas kan jag påminna om att såna lekar lättare spårar ur när det är sent.

Det beror helt på hur gammal de är och hur de bråkar.

Är de små behöver de någon som lär dem hur man ska ta konflikter när de är äldre så har de förhoppningsvis lärt sig att reda ut sina bråk själva.

Går de över gränsen och säger allt för duma saker till varandra så säger jag lugnt till dem att så pratar vi inte i vår familj.

Hade två tonårstjejer som tack gode Gud nu är vuxna och har flyttat, tusan så de kunde bråka med varandra och då gick jag ofta in och bröt konflikterna och sätade på dem.

Jag löste inte deras bråk och jag sa aldrig vem jag tyckte hade fel, i den åldern förväntar jag mig att de kan fixa bråken själva om man bara styr hur långa bråken får bli och som sagt sära på dem om man märker att det börjar gå för långt.

Att lära barnen hantera konflikter är super viktigt och något de kommer att ha nytta av resten av livet, så att gå in och lösa alla deras bråk är att göra dem en björntjänst tror jag.

Hittills håller jag mig lugn och blir inte arg, men säger till och medlar. Barnen är små än (4år, och 15 månader).

Jag tänker att det är viktigt att förmedla vad som inte är ok, och visa sätt att lösa det på, så att barnen kan ta över och lösa gräl själva när de blir äldre. Jag planerar att inte lägga mig i så mycket om ett par år, men får väl se om jag lyckas. :)

Jag har provat allt(tror jag), mina två är bästa kompisar och leker jättebra tillsammans, men lika roligt som de har så bråkar de lika mycket. 
Ju argare jag blir och ju mer jag lägger mig i ju oftare slutare det med att de håller ihop och bråkar med mig. 
Så som jag vill agera är att i första hand låta de reda ut det själva och när det inte går så försöker jag få dom att förklara för varandra vad de är arga på, inte berätta för mig vem som sa eller gjorde vad utan berätta för varandra varför de är arga och bråkar. Det brukar funka som bäst, men det är ju inte alltid som man själv orkar detta eller att det går i alla situationer men det är målet iallafall

Mina barn leker ofta fantastiskt bra, kan hålla på i timmar. Men vissa stunder och dagar är det som förfjort, det tjafsas, bråkas och skriks så att jag blir galen. Jag står inte ut med att höra eländet. Vi försöker ju låta dem lösa sina konflikter själva men ofta slutar det med att äldsta gastar på oss "mamma, Xx slår mig" eller "Xx tar min sak" eller så hotar yngsta med att förstöra äldstas bygge och hon gallskriker av rädsla för att det ska gå sönder. Typ. Yngsta är otroligt retsam och trycker verkligen på äldstas knappar.

Och det är så svårt att hålla lugnet. Just att lyssna på skrik och gnäll gör mig knäpp. Hur gör ni för att stå ut med det? Man kan ju inte stänga av helt heller då man ibland behöver hjälpa dem i konflikten eller framför allt sära på dem.

Är det speciella tillfällen? Före maten? Senare på kvällen? Efter långa dagar på skola/förskola? Lediga dagar inomhus?

Så länge de inte börjar slåss, blir fula i munnen (kallar varandra för saker och dylikt), eller att samma konflikt ältas till förbannelse, så låter jag dem hållas. Jag anser det viktigt och många gånger konstruktivt att de får lösa sina egna konflikter, så långt det nu är möjligt. Om de fastnar i det och ältar och inte kan komma vidare så går jag in och styr upp och medlar. Det är nästan uteslutande mina döttrar på 12 och 9 år som bråkar med varandra och 12-åringen är extremt duktig på att provocera sin syster, så där går jag oftast in direkt och sätter stopp för det. Framprovocerade bråk är inte konstruktivt nånstans.

Beror på. Fysiska bråk kan jag låta gå ganska långt så länge det barnet som har ett tydligt fysiskt övertag tar det lungt, bara fredar sig och inte själv ber om hjälp eller att det yngre inte tar till tillhyggen.

Blir lillebror arg och försöker ta en grej storebror har och ger sig på storebror fysiskt så kan den lille inte göra så stor skada utan det slutar ändå bara oftast med att storebror kontrollerat buntar ihop den lille, den lille är ännu argare och kommer in vrålandes och gömmer sig under en filt. 

De gånger den mindre behöver hjälp att ta tillbaka något som den större snott av honom så får jag ju bryta in. Men oftast hos oss så har den äldre rätt, den lille är arg och hetsig som en liten terrier och den store reder sig utmärkt själv och då får de hållas.

Men ni som har samma situation att den yngre retar/går på den äldre. Hur stöttar ni den äldre att försvara sig? Hon sitter bara där och håller upp armarnasom skydd alternativt bara skriker. Dvs hon gör inget konkret för att hindra honom. Vi har sagt till henne många gånger att försvara sig, att säga stopp osv men det hjälper inte, hon gör inget.

Våra barn bråkar väldigt mycket för tillfället. Kanske för att vi just gått på ledighet och de behöver ställa om sig. Vi har nog gått in för mycket och markerat/ särat på dem/tjatat tänkt jag när jag läser den här tråden. Ska se om vi kan ta ett steg tillbaka. Som ni säger så behöver de lära sig att lösa sina egna konflikter. De är 6 och 8.

Men jag har tyvärr inget svar på din fråga Alexi. Vi har också problem med att yngsta slåss. Den äldre är dock väldigt bra på att gnälla, retas osv.

Vi vet inte riktigt. De kan som sagt vissa dagar leka i timmar och andra gånger är det som förgjort. Ibland är det bara tjafs i en timma och sen plötsligt funkar det. Kan absolut vara mat eller sömn som påverkar ibland men inte alltid.

Jag brukar försöka vänta ut dem men det slutar så ofta med att äldsta just gallskriker på hjälp. För att hon är urdålig på att lösa konflikterna själv.

Våra killar, på 7 och 11, är oftast tighta och när de bråkar är det nästan alltid någon annanstans skon egentligen klämmer. De är oroliga för något eller trötta, besvikna, arga över något. Det är mycket bättre att låta lillebror ventilera det hela genom att trycka på alla knappar man kommer åt på honom, än att göra det själv. Gud vad det kan skrikas och bråkas och, även om det i princip aldrig blir fysiskt, så är det rent outhärdligt att lyssna på.
Jag söndrar och härskar, så att säga. Ser till att de kommer ifrån varandra medan jag försöker lista ut var problemet egentligen ligger, eller bara väntar ut stormen. Själva konflikterna eller sakfrågorna verkar inte vara av någon större vikt för dem utan mer något att haka upp sig. Typ, han andas för högt, eller jag vill ha det glaset (bland flera likvärdiga). Inget som i sig behöver redas ut eller lösas. När de mår bättre igen så är det bortglömt lika fort.

Mina barn är snart 5 och 8 och de bråkar mycket, flera gånger per dag. Det börjar oftast med att den lilla retas och förstör för storebror och till slut tröttnar stora och smäller till lillebror då inget annat får honom att sluta. Jag blir ju såklart irriterad och man försöker hålla isär dem/medla. Men har läst en del tips från barnpsykologer att man helst ska låta dem reda ut bråken själva. Att bråka är ju oftast något de gör för att få uppmärksamhet från föräldern och det blir ju extra lyckat då man lägger sig i direkt. Dock är jag rätt ofta tvungen ändå att gå emellan eftersom de slåss fysiskt. Skillnad om det gäller verbalt bråk.

Jag försöker göra så här:
* Väntar med att lägga mig i tills de börjar slåss.
* Försöker få dem att berätta vad bråket handlat om och be dem föreslå en lösning själva.
* Försöker analysera varför bråket uppstår. Ofta är barnen trötta/hungriga/uttråkade. Och man kanske kan sära på dem en stund eller hitta en annan aktivitet. 
* Om barnen är tillsammans mycket som t.ex. nu på sommarlovet försöker jag "låna ut" dem lite var och en till släkt eller att de åker till kompisar. Eller att en av barnen är med mig och den andra med pappan.

Men detta med syskonbråk är jättesvårt och jobbigt! En av de värsta sakerna med att vara förälder till flera barn. Måste vara hur lugnt som helst med bara ett barn. Mina är som änglar var för sig när inte brorsan är med....

Jag har tänkt på det med, men tror istället på att det är så att barn behöver träna sig på att bråka och lösa konflikter och det är rätt praktiskt att göra det på sin familj, som ju älskar en. Barn med syskon har flera att bolla det med, medan ensambarn bara kan använda sig av sina stackars föräldrar.
Det får åtminstone mig att uppskatta syskonbråken lite mer. Eller avsky dem lite mindre.

Tack för den tanken - får mig faktiskt att se lite ljusare på saken. Nu när det blir en lååång sommar med syskonbråk.... =)

Vi fick vakta våra i några år. Nu är det oftast killarna som bråkar (de jag beskrev ovan) men vi har också två tjejer där en är äldre än killarna och en yngre.

När äldsta tjejen var 3.5 och äldsta killen 1.5 så slutade hon kunna försvara sig. Hon var jättekänslig och rädd för att få ont. Han som en liten terminator som helt ignorerade om han själv fick ont på köpet bara han fick som han ville. Så då fick vi vakta dem som tusan och hjälpa äldsta. Sen blev hon äldre och lite kaxigare och äldsta brorsan började härja med lillebror ist så då lugnade det sig för oss.

I dagsläget är  barnen 6, 8, 10 och 12 och det är extremt sällan äldsta eller yngsta är inblandade i fysiska bråk. Det är 12 och 8 åringen som ibland kan härja men då är det mer på nivån att 8-åringen gjort något dumt och 12-åringen försöker uppfostra honom. Där tar hon i, försvarar sig och håller honom på avstånd. Retas gör alla barnen.

Måste få tipsa om familjemöten en gång i veckan. Då alla får säga vad de tycker, tänker och känner. Det brukar bli konstruktivt och då kan man förebygga mycket onödigt tjafs.Det kan kännas ovant och konstigt i början men de vänjer sig snabbt.

Jag har 4 barn 11,9,4,4månader alltid när de tittar tv jag sitter mellan de och när de äter jag siter med de annars om jag har lämnat de börjar bråkar eller retas i bilen jag siter melan ståra siter fram om vi går ute i centrum vi delar med min man

Mina tjejer är 14 resp 6 år gamla. Bråkar mer än man tror trots åldersskillnaden, och det är väldigt påfrestande. Slutar oftast med att 14 åringen springer in på rummet och låser dörren. 

6 åringen kan vara ganska retfull och 14 åringen tåler inte mycket. Tyvärr brukar 14 åringen snäsa åt den lilla även när de inte bråkar, vilket jag kan bli irriterad över. 

Oftast lägger jag mig inte i deras tjafs. 

Har själv en syster som är 10 år yngre och vi höll inte alls på så här. Dessa två är verkligen som hund och katt och det gör mig ledsen?