Räknas inte min son? :(

Ursäkta min kanske för raka fråga; vad önskar du att de sagt och gjort i stället ?

Men du dissar ju min förlust av ett pyre som dött i v9 på precis samma vis. Jag fick se mitt pyre i v12 eller 13. En alldeles perfekt liten varelse som såg ut att sova. Bilden på skärmen kommer aldrig att lämna mig. Hade jag velat så hade jag säkerligen kunnat se denna lilla pyttemänniska i blodet som kom ut senare samma kväll. Jag kände hur pyret gled ut ur mig. Den förlusten höll på att ta knäcken på vår relation.

Din förlust är vare sig värre än min eller mindre än någon vars barn dött senare. Men för att räknas som änglabarn så finns gränsen att pyret ska ha haft chansen att leva utanför livmodern och det kunde vare sig ditt eller mitt pyre.

Går inte göra så mycket över telefon. Och hon var ju inte på plats när vi var på sjukhuset. Fick säga till personalen att be henne kontakta mig och trots det fick jag ringa och jaga henne innan hon ringde tillbaka. Och som kurator bör man väl sätta sig in i den personen man ska ringa situation. Hon borde alltså läst om hur det upptäcktes, vilken vecka och anpassa sig utifrån det.

På vilket sätt dissar jag din förlust?

Vi förlorade ett barn i v 18. Levde på ul i v 17 och jag hade känt rörelser flera ggr 2 dagar innan det upptäcktes att han var död.

Det var jättehemskt. Verkligen.

Han har en gravsten och är kremerad.

Dock gäller det att ha perspektiv på saker och ting. Om inte annat för att orka själv.

Några dagar efter våran förlust så avled våra grannars 18 årige son hastigt och oväntat. Och hur hemskt det än låter så var det de bästa som kunde hända mig just då.

Plötsligt kände jag mig nästan glad att våran son dog så tidigt. Att jag inte hunnit lära känna honom. Att han inte hade en fysisk plats i våran familj osv.

Sorg är alltid sorg och såklart upplevs den och hanteras olika. Men du måste ju också förstå att det är värre att förlora ett barn ju äldre det är.

Och ja, missfall i v14 är sånt som händer. Tyvärr

Ett barn som dör i magen i v 25 är sånt som vanligtvis INTE händer

Men hon frågade väl dig och lät dig berätta.

Jag förstår faktiskt inte hur hon kunnat agera på annar vis?

Det är jobbigt att få ett missfall. Jag har som sagt var själv fått det.

Kan inte säga vilket som var värst, det i vecka 12 eller tvillingmissfallet i vecka 15.

Eller jo lite skillnad var det. Jag mådde sämre vid det första tidigare missfallet. När jag fick det andra var jag självklart ledsen. Men det inträffade 10 år efter att jag förlorat min första man i cancer. Jag hade ett annat perspektiv på saker i livet tror jag. Man känner dock det man känner och sorg är varken en tävling i djup eller kan graderas. Men likväk trir jag du behöver hjälp att komma vidare och inte fastna i den. Kontakta vprden igen för att få en ny kurator kontakt!

Det finns också en rubrik här på fl under känsliga ämnen som heter missfall. Kanske hittar du någon där att prata med.

Jag fick också tips om en bok av vprden vid det ena missfallet "den lilla sorgen " tror jag den hette. Kanske kan det vara något att läsa.

20% av alla graviditeter slutar i missfall. Tror var tredje kvinna har haft missfall.

Jag har varit gravid 12-14 ggr .. Har fått missfall minst 10 ggr bland annat med tvillingar i vecka 15. Fått en dotter i vecka 22 som levde en timme. Har ett levande barn.

Jag har inställningen.. Shit happens.. Det kunde vara värre. Gläder mig åt mitt levande barn.. Tänker ibland på Storasyster som skulle fyllt 20 i år och alla hennes småsyskon som vände i dörren till livet.

Men det är ju så det är .. Mitt liv blir ju inte bättre för att jag gräver ner mig i sorg

Hur menar du när du skriver att det inte var ett MA? Alla missfall är ju egentligen MA, ingen kan ju veta exakt när fostret dog. Blöder man ut det i v 8, kan det ju egentligen dött i v 5, alltså MA per definition. 

Och att det inte "räknas", är att vården inte på något sätt kunna stoppa eller förhindra ett pågående missfall. Före v 22 kan man ingenting göra. Därmed inte sagt att sorgen är mindre. Har haft tidiga MF, tagit alla oerhört hårt. Först när jag fick ett levande barn har jag "glömt" dem. 

Ta stöd från kvinnokliniken, de brukar erbjuda samtalsstöd. Sorg kan inte jämföras. Om någon får F i tex v 17, är det mer synd om henne då eftersom hon var länge gången? 

Sorg kan inte mätas eller jämföras. Sorg är subjektivt. Det finns ingen sorg som är mer "rätt" än någon annans. Därför finns heller ingen sorg som är överdriven eller "fel".

Dock finns medicinska termer och medicinska ställningstaganden, exempelvis att ett barn som är 14 veckor medicinskt inte räknas som ett barn då han inte skulle kunna överleva. Rent juridiskt är det alltså inget barn, än. Det betyder inte att ditt barn inte räknas, eller inte får sörjas. Du har precis samma rätt till din sorg som alla andra som förlorat ett barn. Det är du som bestämmer om han var ett barn för dig, det kan ingen juridik, medicin eller annans åsikt ändra på. 

Du kan leta bekräftelse i hur många trådar du vill, vissa kommer hålla med dig - vissa kommer tycka att ditt barn inte var någon barn än. Det kan kännas orättvist, men du har själv uttryckt i tråden att din son minsann var ett barn och "inget vanligt simpelt missfall". Hur tror du att det påverkar andra som förlorat? Det är precis samma smärta och orättvisa som brinner i deras bröst som i ditt. För du säger precis samma sak till dem, att den förlusten och sorgen inte väger lika tungt - för ditt barn var minsann inget simpelt missfall som deras. Du ifrågasätter andra om det verkligen var 14 veckor, eller om det avstannat tidigare. Om deras barn verkligen hade fingrar och tår. Ser du inte problemet i det? 

Jag förstår sin sorg, och jag tycker du ska prata med någon och tillåta dig själv att sörja. Men tänk ett steg till innan du ber om förståelse och medkänsla, för att i nästa sekund besvara med samma hemska metoder som du förkastar. 

Du berättar att du minsann kunde se fingrar och tår, spår av syskon etc eftersom ditt pyre dog i v14 till skillnad från om det varit innan v12. Mitt pyre dog i v9 men det var ett alldeles perfekt litet ansikte där.

Alla förluster av önskade och älskade pyren är lika värda men ett barn räknas det som om det kan leva utanför livmodern.

Jag utgår från mina mf och ma. Har haft 3 tidiga mf och ett ma i v 14. Där har jag inte haft problem med att acceptera att de försvann, kroppen tog hand om något galet tidigt även om mitt ma tog tid innan blödandet började. Nu dog min son 2-3 dagar innan vi var på kub enligt deras egna uträkningar och de kunde inte se nån uppenbar orsak men var inte heller intresserade av att hjälpa oss att få svar. Men får väl bli gravid 2 ggr till och få mf innan de kanske ens ids vilja hjälpa.

Jag dissar ingens förlust under någon del av en graviditet, anser att det är upp till varje person att avgöra sin sorg och rättighet att kalla sitt barn en ängel eller missfall mm. Kallas respekt. Men ändå möts man inte av detsamma. Varken av sjukvården eller kvinnor/par som genomlidit densamma. Tror inte det skulle vara speciellt roligt att få höra av nån att ett senare missfall i v 21 t ex inte är något att sörja eller få kalla sitt änglabarn. Medicinskt och juridiskt sett är det ju bara sånt som händer... Rent krasst! Eller att någons förlorade barn strax innan bf är ju inte så farligt, tänk om man fått träffa och lära känna barnet innan det försvann, det är så mycket värre...

Jag vet inte hur många gånger jag suttit och gråtit över trådar med förlorade barn och bekräftat deras förluster här, men när man själv drabbas... Vart finns stödet då?

Nu har jag iaf hittat en grupp där varje förlust faktiskt räknas och bekräftas, oavsett när. Där vi tillsammans kämpar mot alla känslor och andras åsikter. Och stöttar varandra under extra tunga dagar. Det hjälper en att läka lite i taget men ändå läka.

Hoppas iaf att ingen i denna tråden någonsin behöver uppleva fler förluster och skulle det ändå hända hoppas jag ni får de svar och det stöd ni behöver. Utan massa korrekta fakta för vad er förlust ska kallas.

Vad skönt att du hittat en grupp att få stöd i. Jag tror det är jättebra om man har det behovet att finna människor att ventilera med.

Att du fick en del frågade eller ifrågasättande svar i den här tråden tror jag till viss del beror på den olyckliga benämning du hade som simpelt missfall. I alla fall jag reagerade på det utrycket.

Lycka till med att komma vidare och ge dig tid att sörja.

Fast det är så jag upplever att det är i mångas ögon.

Ok.

I min värld så utrycker man sig inte så.

Oavsett vad andra gör

Att säga "simpelt missfall" är underförstått det för "alla andras" tidiga missfall, medan ditt var helt annorlunda. Och då är väl du lika dömande som de som inte ser ditt MF som ett barn?

En förlust är lika stor och hemsk oavsett när den sker enligt mig, från att man är gravid så är det ju ett barn man väntar, så är det iaf för mig. 

Förlorade vår lilla som dog i v 13 i somras. Har varit nere i ett avgrundsdjupt svart hål av sorg och saknad och stundvis kastas jag fortfarande ner där...kanske för att vi inte lyckats bli gravida igen...

Kanske är detta det enda vi lyckades skapa ihop, ingen vet ju om vi kommer lyckas igen. Vår glädje och förväntan att bli föräldrar ihop krossades totalt och det tar tid att bearbeta. Vi har kommit långt och många verkar tycka att min sorg är för stor, att det "bara" var ett missfall...för mig var det mitt barn som dog, oavsett om den lille bara var 13 veckor. Jag hade sett hen på UL, hört hjärtljuden och känt små fladder...mitt barn. Vi valde att se vårt barn och vara med det en stund på sjukhuset och vi valde även kremering och att askan spreds i en minneslund, en plats att gå till när/om man behöver....de var väldigt fina på sjukhuset och behandlade vår lilla just som ett litet barn, sa aldrig att det var ett foster bara osv...kändes skönt, de förstod våra krossade drömmar, vår förtvivlan och lät oss ha ett fint farväl och såg vår sorg. 

Igår var vi och tände ljus och la rosor i minneslunden, grät och pratade med den lilla, om drömmarna att lyckas bli gravida igen med ett syskon...det är nu ca en vecka sen BF-dagen som jag fasat så mycket för (hade hoppats vara gravid igen vid detta laget) och vi har kommit en bra bit i sorgen, men vissa dagar bara gråter jag....och kommer säkert vara så tills vi lyckas igen. Vad som händer om vi aldrig kommer till att bli gravida igen vågar jag inte riktigt tänka på nu...känns för jobbigt. 

Jag upplever att sjukvården behandlar MITT mf som simpelt. Och det finns inget underförstått att jag anser att andras skulle vara simpelt.