Vad hände när vi fick barn?

Jag kan berätta hur det var/är för mig.

Ett litet barn kräver så mycket kroppskontakt att den kvoten nästan blir fylld. När man inte har bebisen klistrad mot ens kropp större delen av dagen är behovet stort att få vara ifred.

När jag mår dåligt ser sällan min sambo hur jag mår. Jag skapar en fasad för jag måste det för att vardagen ska funka och för att jag annars drar ner honom också. De dagar jag ser ledsen ut, gråter mm är de dagar jag mår så dåligt att jag inte orkar hålla fasaden. Det som nog kan uppfattas som bra dagar är inte det, det är bara dåliga dagar där jag lyckades hålla näsan över vattnet.

Jag har i de dåliga perioderna tagit min sambo för givet. Vi har valt att leva och ha barn tillsammans. Jag måste kunna lita på att han finns där för mig även under perioder då jag inte har något att ge. Den dag han är under isen finns jag där för honom. Vi tar hand om varandra trots att den andra inte alltid har möjlighet att ge tillbaka just då.

Men man är inte skyldig att göra detta. Man ska göra det för att man vill. Det är tillåtet att lämna en person som mår dåligt om man själv känner att man absolut inte orkar - att den andra drar ner en totalt.

Jag håller med föregående. Sömnbrist och en klängig bebis som behöver nånting hela tiden det gör att jag inte har mycket lust kvar till min man. Nu är han erfaren nog så han förstår att de första åren får vara så här.

Jag tänker på en katt jag hade. Den var superkelig och älskade att ligga i knät. Men när när den hade kattungar, då var den helt förbytt. Om man försökte klappa på den då så fräste den och markerade med klorna.

Håller med ovanstående. Varje gång vi fått ett nytt barn, som i princip suttit fastklistrat i mina bröst eller sovit på mig, har jag bara velat ha min kropp ifred så fort jag fått chansen. Jag har älskat min man lika mycket fortfarande men jag har verkligen inte orkat med en massa kramar och pussar och mys. När barnet för en gångs skull var nöjd någon annanstans ville jag bara få vara utan närhet en stund.

Med alla tre barn har det gått över och jag och min man har hittat tillbaka till varandra när barnet efter några månader börjat bli lite mindre närhetskrävande.

Hur länge var det sedan barnet kom? Kan ni byta så du är föräldraledig? Jag tror det skulle göra stor skillnad.

Alltså, nog för att jag älskar närhet etc men att hela tiden, 24/7, behöva bevisa att man älskar sin partner skulle så otroligt döda allt för mig. Det skulle bli så enormt påtvingat så det finns inte. När man dessutom har en liten bebis som kräver 110% uppmärksamhet så blir det än värre.

Men, jag tror att ni behöver gå till en familjeterapeut och prata så ni får hjälp för annars kommer aldrig er relation att hålla. Ni måste båda ha förståelse för varandras behov. Det gäller lika mycket henne som dig. 

Hahaha rätt åt dig! Fyfan vad jag hatar otrogna svin.

Jag förstår hur jobbigt det här är för dig, och jag kan säga att det är lika jobbigt för din sambo. Här är min åsikt och mitt tips:

Förlossningsdepression är som vilken psykisk ohälsa som helst. Det är JÄTTESVÅRT att gå igenom själv och kräver behandling. I många fall räcker inte medicinering. Min personliga uppfattning är att vårdcentral inte alltid erbjuder bästa hjälpen just för att kunskapen saknas kring depressionsbehandling. Försök få kontakt med öppenvårdspsykiatrin! Om ni inte vill gå så långt så försök få en kurator eller psykolog på vårdcentralen.

När du ber din flickvän att ta emot hjälp, säg inte att HON behöver hjälp. Försök snällt och lungt förklara att du upplever att NI behöver lite stöd i erat förhållande. Vissa personer tycker det är oerhört svårt och känner sig misslyckade när dem behöver hjälp. Eftersom ni lever i en tvåsamhet så är hennes problem dina problem, och dina problem hennes problem och ni måste lösa dem tillsammans. Detta är jättesvårt för man vet inte alltid vad man kan göra för den andra och man kan känna sig uppgiven när det inte känns som något blir bättre.

Angående sex-problemet. Med största sannolikhet är kombination bebis + citalopram anledningen. Du får försöka ligga lågt där och inte ta upp det för hon är inte i ett stadie där hon kan ge dig vad du vill ha. I takt med att eran relation blir bättre kommer även sexlivet bli bättre.

Det här är ett jättetufft problem och kan ta tid att ta sig igenom. Men om ni är öppna och ödmjuka mot varandra och lyckas jobba er igenom det här så kommer eran relation vara mycket starkare sen.

Hon verkar vara i en fas där hon bär mycket frustration inom sig och det går ut över dig, därav får du inte den bekräftelse du behöver. Försök bekräfta henne i hennes dåliga mående. Försök att inte ta åt dig av det elaka hon säger just nu. Försök vara stark, och försök prata med andra människor som kan bekräfta dig och stötta dig.

Om din tjej går med på att ta emot hjälp så kommer hon till slut öppna upp sig för dig igen och prata, bekräfta och vilja jobba på relationen med dig! Jag önskar dig verkligen lycka till och hoppas ni får hjälp!

Jag har inga barn själv, men kan däremot prata om min erfarenhet kring lust och psykiskt mående. 

Jag har varit tillsammans med min sambo i 6 år, och hade en period på runt 7-8 månader som jag mådde väldigt dåligt. Det hade ingenting med honom att göra, jag hade väldigt mycket ångest och panikattacker, och var allmänt rejält ur balans. Sex var det absolut sista jag tänkte på. Jag älskade min sambo precis lika mycket, och tyckte fortfarande att han var den sexigaste mannen jag någonsin träffat, men det fanns ingen lust. Jag ville inte röra, inte bli rörd, på något sexuellt sätt alls. 

Sambon led ju förstås och mådde väl som du gör nu, han kände sig oattraktiv och oälskad, och det spelade ingen roll hur många gånger jag förklarade att det inte handlade om honom och hur mycket jag överöste honom med komplimanger.

Sambon tjatade, gnällde, gav mig dåligt samvete. Som du menade på att jag skadade honom därför att sexlusten försvunnit, och jag kan lova dig att det bara gjorde saken värre. Skapade mer ångest = mindre lust. Jag bar redan på skuld och skam inför det faktum att jag blivit mer eller mindre asexuell, och enorm rädsla att jag aldrig skulle bli "normal" igen, och jag hade behövt min sambos stöd. Jag hade behövt hans kärlek. Jag hade behövt få må så, få vara så, utan att behöva ta på mig hans känslor också i det läget.

Sedan förstår jag självklart att han kände sig sårad och bortvald, jag förstår att han oroade sig och att det påverkade honom. Men hans stöd hade hjälpt. Troligtvis hade jag mått bättre mycket snabbare utan de extra skuldkänslorna jag fick från honom. Vi pratade, jag förklarade, men det gick inte in.

Så det jag vill säga är: Stötta din fru. Ta det inte personligt, det är med största sannolikhet inte personligt. Tänk på att hon troligtvis redan känner oro inför ert samliv, hon kanske önskar att hon hade lust som hon saknar just nu. Låt henne sakna lust ett tag, om ni har ett helt liv framför er så är det väl ändå inte hela världen att samlivet uteblir ett tag? Din lust kan du ju faktiskt hantera på egen hand (pun intended), och intimiteten kommer med tiden.

Lider verkligen med dig. Har själv fyra barn med två olika kvinnor. Jag och exet bröt upp när vår andra var ett år. Hon blev som förbytt, deprimerad, aggressiv, våldsam och kraschade vår relation. Då hade hon stor support från mig och släkt och vi turades om med nätterna. Inget hjälpte och vi bröt upp. Träffade ny kvinna två år senare. Hon hade barn sen tidigare men ville ha gemensamma. Jag var färdig men lät mig övertalas för att stötta hennes drömmar om stor familj. Efter andra barnet blev hon deprimerad och utmattad. Hennes tidigare nu äldre barn visade sig vara autistiska och borderline. En näst intill omöjlig kombination växte fram med småbarn och tonåringar med deras problem med krogen, kompisar och allt. Nu vill hon bara vara i fred. Vi har dåligt sex Max en gång i månaden. Det går inte att prata med henne utan att hon blir hysterisk och stormar iväg med sina känslor. Vi går i terapi men inget hjälper. All fokus och energi går till hennes tidigare barn och vi andra är bifigurer som inte betyder så mycket. Hon suger all energi ur rummet och ger ingenting tillbaka. Jag mår skit i vår relation som hon tycker är viktig men inte förstår att även hon behöver vårda för att den ska vara bra. Jag söker sex med andra kvinnor. inget jag är stolt över och jag vet att det är fel att vara otrogen men det är alldeles nödvändigt för att jag ska stå ut och klara av dagarna med henne. Visst kan vi separera men jag tror inte det löser några problem på kort sikt. Hon kan ha sitt humör och vara ifred hur mycket hon vill. Jag löser det utan att blanda in henne. Visst ska man vara trogen men man måste ju även vara trogen mot sig själv och sina egna önskningar. Livet är kort.

Hur gammalt är barnet? 

Har du varit föräldraledig än? 

Hur kommer det sig att du tänker att du ?hjälpt till? (tagit ansvar) för mycket, när det gäller ditt barn? 

Tror du man får större sexlust av tjat? 

Livet och prioriteringarna ändras när man får barn. Det är en helt ny roll för en själv. Dessutom har man ofta bebisen fysiskt på sig själv många timmar om dagen, som gör att längtan efter att ha kroppen för sig själv lätt blir större än att vilja ha ännu mer fysisk närhet. 

Gjbetbis är relationen viktig. Det är bra att prata om förändringarna och varandras behov, och att försöka få tid för relationen också. Det blir faktiskt lättare med tiden också, förutsatt såklart att båda vill. 

Attans, missade att det var en gammal tråd som blivit återupplivad.