Tycker ni att ni får stor förståelse från er omgivning?

Jag kan hålla med om många av dina funderingar. Jag tänker att det är ganska "svenskt" att tänka att kvinnor ska bita ihop och jobba på och inte gnälla. De kollegor jag har som har rötter i andra länder och kulturer är väldigt mycket mer "omhändertagande". Vill gärna prata om graviditeten, fråga hur jag mår osv. Frågar om jag behöver pauser, vill gå och äta något osv.

Mm håller med. Fast det går att bli sjukskriven för graviditetskrämpor men då har de enskilda diagnoser. Tex har du hyperemesis gravidarum (stort graviditetsillamående) så blir du det. Men då räknas det ju inte som normalt direkt. I den 'normala' graviditeten verkar det som att man ska leva som vanligt. Rätt skumt faktiskt. Tycker det borde vara lättare att bli sjukskriven som gravid än tvärtom. Man har ju liksom två personers välmående att ta hänsyn till. Stress etc är ju inte bra för bebisen heller.

Det handlar mer om vad du har rätt till än förståelse.
Vänd dig till facket så får du höra mer om dina rättigheter på arbetsplatsen.

Tror inte man kan förvänta sig förståelse automatiskt. Vi som redan fått våra barn bet ihop och har glömt hur det var, graviditet är inte heller lika jobbigt för alla. De som inte fått barn har ingen aning.

Berätta för din omgivning hur du mår, så får du i bästa fall förståelse, men de flesta är nog mest fokuserade på sina egna problem..

Fast jag tror att AG är skyldiga att underlätta för dig. Alltså, om du mår såpass dåligt att du behöver gå ner i tid så är det i AGs intresse att försöka underlätta för dig med t. ex. omplacering, arbetstider och liknande. Precis som med alla andra sjukskrivningar så ska det ingå i deras rehab-plan.

Ja det har du verkligen rätt i! Det är nog ganska typiskt för Norden och till viss del norra Europa. I andra kulturer är det helt annorlunda. På gott och ont kanske, det kan ju bli för mycket åt andra hållet med. Men hellre för mycket omtanke än ingen alls

Jo tack och lov så kan man ju bli sjukskriven om man har stora besvär. Men bara att skriva som de gör på hemsidan tycker jag sänder så fel signaler. Och sen blir det ju svårt -var går gränserna liksom? I vissa fall är det ju solklart om personen behöver vara hemma eller inte, men i de flesta fall är det ju verkligen en balansgång.

Nej det var inte det tråden handlar om. Jag vet vad jag har för rättigheter och skyldigheter, det jag vill diskutera är det allt hårdare klimatet som man upplever på olika sätt i samhället. "Bit ihop eller bryt ihop"-mentaliteten. Sköt dig själv o skit i andra-tänket. Att vi inte har empati och engagemang i våra medmänniskor, inte ens på arbetsplatsen där vi träffas varje dag. Och all press som läggs på den enskilda individen, att man ska klara "allt och lite till" oavsett. Att bry sig om kostar så lite. Det räcker med en enkel fråga, en kort pratstund eller en förstående blick. Att man kan se utanför sig själv och sätta sig in en annan människas situation.

Å ena sidan håller jag med dig, den rent medmänskliga attityden att bry sig om varandra och hjälpa/underlätta för varandra tycker jag utarmas allt mer.

Å andra sidan så är det ju inte mitt problem att du valt att vara gravid.

Missförstå mig rätt nu. Självklart vill jag att alla ska värna om varandra, det krävs ytterst liten ansträngning av mig att låta en bättre behövande (gravid, äldre, funktionhindrad) få min plats på bussen t. ex.

Jag håller med. Symptom som man hade blivit sjukskriven för om man inte hade varit gravid ses ofta som "normala" bara för att man är preggo, även om de är precis lika handikappande som för en icke-gravid person.

Utöver arbetsrättliga faktorer finns det en rätt vanlig attityd bland folk som aldrig har varit gravida (och folk som var gravida för väldigt längesen) att gravidkrämpor inte är lika beklagansvärda som andra krämpor. Jag har haft svinjobbig foglossning nu och knappt kunnat gå, och får ofta reaktioner i stil med "jaha, sådär som det kan bli när man är gravid" och ett överseende leende när jag berättar det. Liksom JAG KAN KNAPPT GÅ. Gråter av smärta när jag har lämnat mitt barn på förskolan. I vilka andra sammanhang skulle den graden av smärta avfärdas så?

Själv känner jag mer det motsatta. Jag känner oftast att folk förminskat min förmåga istället för att styrka den. Att jag borde vila. Att jag inte borde träna. Att jag ska jobba mindre osv. Själv älskar jag aktivitet och är aktiv i både träning och arbetsliv men får mest bara höra att "men borde inte du ta det lungt?".

Det som kan vara problemet med omgivningen är väl just att de inte har förståelse för att alla graviditeter ser otroligt olika ut och att man inte riktigt respekterar individens egna upplevelse och förståelse för sin egen kropp. Blir galen av allt tyckande. Vi är olika och vill/kan göra olika saker!

Personligen mötte jag stor omtanke och förståelse under mina graviditeter. Jag kan bli riktigt rörd när jag tänker på den hjälp jag fick av mina jobbarkompisar tex. Jag hade mycket ont och de hämtade stolar, tekoppar, vattenglas mm åt mig. <3

Den oförståelse jag mötte var grundad på okunnighet, folk som ville ge mig ett gott råd men som kunde för lite om mina problem så det var inga goda råd. Det kunde bli tröttsamt, men jag visste att de gjorde det av omtanke.

En läkare mötte jag som inte var något att hänga i julgranen, men när jag slapp honom så har det bara varit bra i kontakten med vård och försäkringskassa också. Sjukgymnasten var okunnig och hade ingen hjälp till mig, men hon var förstående och ville väl. Så har det varit generellt i vården - bra bemötande men för lite kunskap.

Men kanske är det så att komplikationerna ska bli tillräckligt illa för att man ska bli så väl omhändertagen som jag blivit.

Oj! Usch vad tråkigt! Jag hade/har också foglossning och fick ett helt annat bemötande. Tex fanns det inte på kartan att jag skulle hämta och lämna på förskolan. Allt hushållsarbete, handling mm skötte barnens pappa. Foglossning ska inte belastas. Jag blir ledsen för din skull att förståelse inte ens funnits bland dina närmaste.

Jag har motsatt erfarenhet. Jag blev så omhändertagen överallt att jag nästan skämdes eftersom jag inte tyckte att det var särskilt besvärande.

Jag hade till och med en kollega som insisterade på att hjälpa mig att knyta skorna vid ett tillfälle. Enda stället jag förvånades över brist på hänsyn var på bussar, men det var mitt i vintern och jag hade en tjock jacka, så det kanske inte syntes att jag ens var gravid.

Helt galet, i vilken annan situation som helst skulle man tycka det var en bra idé att ngn med magsjuka gick till jobbet? För vissa gravida är det ju som att ha magsjuka, flera veckor i sträck! Kroppen utsätts för en enorm påfrestning som vi alla reagerar annorlunda på, konstigt att man förväntas jobba heltid typ fram till vattnet går. Jag har ett väldigt förstående jobb som låtit mig jobba hemifrån mycket och anpassa mina arbetstider efter mitt mående, vet ärligt talat inte hur jag skulle klarat detta annars, så hatten av till er tjejer med tunga jobb och skift utan möjlighet att påverka arbetet i samma grad...