Deprimerad sambo utan känslor

Har haft deprimerade anhöriga som tagit ansvar för som sjukdom och situation utan att sprida ångest och vara arg på det sätt som ts beskriver. Jag tycker inte beteendet är ok oavsett sjukdom och jag tycker det är konstigt att någon här blir så provocerad av det.

Den sjuke måste hjälpa sig själv, det hjälper inte att man curlar och ger goda råd. Kan tänka mig att det mest är provocerande för den sjuke faktiskt.

Snöigahästar: Jag bortser från dina kommentarer.

Har inte vänt mig till sjukvården själv ännu, men det kanske blir aktuellt snart.

Har en vän jag pratar mycket med och än så länge räcker det, tack för din omtanke

Nelj: Detta du skrev hjälpte mig/oss jättemycket. Min sambo har sagt att han känner krav från mig när han är hemma, han har inte riktigt kunna säga vad för krav och jag har inte förstått för jag har inte tyckt att jag ställer några krav. Men det du skrev om att bara vara, äta middag själv, sova eget rum osv fick mig att börja tänka.  I min iver att vilja hjälpa så blir det istället för mycket, när jag föreslår att vi ska göra saker till helgen så blir det istället en börda/krav för honom att han måste leva upp till det för min skull, små saker som jag inte tänker på omvandlar han till krav, självklart skulle han inte göra det om han vore frisk men nu blir det så. Om jag säger att det är han som får komma på vad vi ska ha till middag blir det ett krav, han vill kanske som du skrev, inte ens äta middag, att jag säger hur mycket jag älskar honom eller kallar honom för hjärtat osv blir jobbigt förstår jag nu.

Vi hade ett jättebra samtal tack vare dig! Han har tidigare sagt att jag inte förstår honom, vilket jag inte gjort, men nu kom vi mil närmare varandra.

Vad härligt att höra! Jag hoppas verkligen att ni tar er igenom detta och kanske tom kommer varandra ännu närmre.

Menar du att det tog en månad från det att du fått dosen höjd eller från det att du började med medicinen?

Finns det fler som har erfarenheter av detta? Hur lång tid tog det för dig att börja känna att det vänder? Eller du som partner till deprimerad, när märkte du att det gick åt rätt håll?

Jag är också nyfiken på vilket sätt medicinen hjälper? Börjar man se lite möjligheter istället för bara pessimism? Grubblar man mindre?

När känslorna så småningom börjar komma tillbaka hur är det? Kommer en känsla i taget eller kommer alla samtidigt men lite grann?

Jag har tusen och en funderingar som ni märker så vill gärna ha så många svar som möjligt.

Från att jag började.

Hej!
Jag är nästan i samma situation som dig och bor med en sambo som för några månader sedan hamnade i en identitetskris/depression. Hur har det gått för dig och din sambo? Vi går i parterapi parallellt som min sambo går till enskild terapeut för att jobba med sin depression. Försöker stötta så gott jag kan men det är inte lätt. Försöker söka på nätet om par som klarat av en depression utan att separera men hittar mest att man inte klarat sig igenom detta som par utan att man delat på sig. Har inte tappat förhoppningen ännu dock!

Hur gick det för er ?

Hej Ts.

Känner igen mig så otroligt mycket i din historia. På pricken faktiskt. Försökte allt jag kunde och på alla sätt att hjälpa min man ur sin depression. Allt mitt fokus låg på det, och på att rädda oss. 

En dag valde han att bara gå. Ett halvår efteråt uppdagades det att han hade haft en annan vid sidan av hela tiden. Lika länge som han haft sin "depression" och sina "ångestattacker". Har räknat ut att det i alla fall måste ha pågått i åtta månader innan han valde att lämna fru, två barn, hus och vårt gemensamma liv efter 19 år. 

Det fanns inga tecken alls på att han hade träffat någon vid sidan. Jag har svårt att få ihop det fortfarande så här nästan exakt två år efter att han klev ut genom dörren. Men det var en kollega, så de fick ihop det på arbetstid. Inget konstigt beteende med telefonen osv som man har hört andra reagera på. 

Jag vill inte utgå ifrån att så är fallet i er historia. Men... Jag vet att när jag googlade och läste i forum under min exmans "depression" så dök det upp hela tiden i alla trådar samma sak: kvinnor som upplevt samma som du och jag, och andra kvinnor som svarade att de hade samma erfarenhet och att det alltid alltid stod någon annan runt hörnet och väntade. Även i trådar där kvinnor var helt säkra på att så inte var fallet för just dem så sluade tråden alltid med samma sak. I en uppdatering några månader senare kom det fram att mannen varit otrogen. 

Vill bara göra dig förberedd på att det kan vara så, och faktiskt är rätt troligt. 

Personlighetsförändringen som jag såg hos min man kom inte bara ur det blå. Depressionen var ångest pga vad han gjorde. 

I mitt fall slutade det hela med att jag nu är med en ny man, som jag älskar så otroligt mycket mer än mitt ex, även om jag vid den tiden trodde att han var mitt livs kärlek. Exet blev dumpad åtta månader efter att han lämnat mig. 

Så vad som än händer så kommer det bli bättre. Men stanna inte med någon som inte vill, du förtjänar bättre.