När började du njuta av att vara småbarnsförälder?

Det är svinjobbigt den första tiden. Jag har två barn med bara ett år mellanrum. Första tiden var katastrof pga den obefintliga sömnen. När yngsta var ca 1,5 år började det lätta lite. Nu är de 4 och 5 år och de är roliga och mysiga att umgås med och kan sysselsätta sig själva en stund, men de sover fortfarande inte själva eller hela nätter, så tröttheten finns kvar dock ej i samma omfattning som när de var riktigt små.

Det finns inget enkelt svar. Jag ska inte komma släpandes med något "var ålder har sin charm", för jag tror inte att det är så enkelt att tänka så mitt inne i det. Sedan är mina barn för små för att det ska vara "enkelt" ännu (snart 1,5 och 2,5 år). Våra var visserligen den något mer enkla sortens bebisar, men då var de ju istället två.

Din man jobbar oregelbundet, men han har inte möjlighet att gå ner någon procent i tid?

Om jag ska tro på min mamma så någonstans runt 20+ år, när ung-fan (jag) flyttade ut.

Värsta åldern med barn är 1-2 år. Sedan blir det successivt bättre och roligare.

Jag njuter mer och mer nu när mitt barn kan prata och tar egna initiativ osv. Så, runt tvåårsåldern började det väl lätta ordentligt för oss. Han fyller tre i höst och bestämde t ex själv att det var dags att vänja av blöjan (så skönt för oss att slippa ta den grejen!) och han pratar och sjunger och dansar och är allmänt rolig :D

Det beror på, är det inte tråkiga svaret. Första barnet var svinjobbigt, han åt inte, sov bara i famnen, vägrade vagn och sele. Ingen mysig bebistid, utan bara ett helvete. Det blev lite lättare vid 9 mån när han kunde sitta i sele och krypa lite, vilket gav mig lite andrum. Sedan blev det successivt bättre och vid 1,5 år skulle jag säga att det tippade över så att jag njöt ibland.

Barn nr 2 har jag precis fått, och hon verkar vara lätt, äter och sover regelbundet. Jag är helt chockad: kan det vara så här "enkelt" med barn?!

Så svaret är att det är väldigt olika från barn till barn.

Ja det är väldigt påfrestande att bära runt och att vara barnets napp. Min accepterade bärsele med pappan och det gick bra med vagn. Nästan hela första året tror jag det är ganska vanligt att känna att man bara ska överleva och så länge barnets behov av närhet, mat, sömn, hygien etc är uppfyllda så kan man inte förvänta sig att orka mer. Runt två års ålder tyckte jag att jag kunde börja njuta nästan jämt. Då hade han gått på förskola i ca fyra månader så man får ju längta lite också när man är på jobbet och inte längre gör allt själv med barnet på dagarna. Mitt barn är 2,5 nu och det är underbart ca 95% av tiden vi har tillsammans. Var inte ledsen om du inte hinner njuta som föräldraledig, du har ett helt liv sedan att ta vara på och göra det mesta för att njuta av den tid du har med barnet när du inte jobbar!

Första året kändes som att det gick både långsamt och snabbt. När vi var två föräldrar hemma gick det bättre förstås men jag känner igen kampen att hinna duscha, äta etc. Jag kände inte att det funkade så bra med att skapa rutiner och det tog en evighet att göra oss iordning för att komma utanför dörren. Att städa, tvätta och laga mat lade jag ner direkt, det fick vi hjälpas åt med när maken var hemma. Någon enstaka gång dammade jag när barnet sov och sedan dammsög när barnet satt i lekhage och tittade på men nästan aldrig. Om jag fått ett barn som sovit mycket och ätit bra efter matintroduktion så hade det nog sett annorlunda ut. Mycket tveksam till att "skaffa" fler barn.

Det blir oftast bättre när de börjar gå och tom krypa. Då blir de mer självständiga. Håll ut TS!

Nånstans mellan 2 och 3 när talet började lossna. Nu är de 4,5 år och driver sina föräldrar till vansinne och pratar hål i öronen på oss

Klart att du inte kunnat njuta. Känns som att ni genomlidit totalt kaos. Att inte kunna trösta sitt barn är nog bland det värsta som finns. Bra att du bokat tid hos kurator!

Med första barnet var bebistiden jobbigast och sen har det blivit bättre för varje barn. Nu med nummer tre har jag kunnat njuta av och till redan från start.

När jag äntligen blev gravid och fick tvillingarna så hade det gått många år.

Så jag har njutit från första stund men det var inte förrän de var några veckor som jag fick till rätt mat för dem som de blev nöjda.. och då mer lugna och sovandes.

Jag lästepå lite om utvecklingsfaserna och när de kom var jag förberedd och jag kunde hantera alla uppvak o gnäll på annat sätt.

Samt med tänderna....

Kan rekommendera boken somna utan gråt, den har givit mig flera bra tankar och strategier.

När mitt första barn var 3 månader, så började jag njuta på riktigt. Då funkade amningen helt utan problem och jag började få självförtroende som mamma. Alldeles för lite sömn förstås, men tillräckligt för att hjärnan inte skulle vara helt död.