Klarar inte av vår 3-åring

Tack så otroligt mycket för alla svar! Har varit borta hos mina föräldrar ett par dagar för att få hjälp medan min man jobbat.

Jag förstår absolut idén om ökad tid på förskolan - dessa problem jag beskriver existerar i princip endast när jag är ensam hemma med båda barnen. Är vi båda två kan vi ju vara med ett barn var och på så sätt undvika många av dessa situationer. Jag håller helt med om att man måste må bra som förälder för att kunna göra ett bra jobb med att ta hand om sina barn. Då är det bättre med färre timmar tillsammans då jag faktiskt orkar försöka hantera det på ett bättre sätt. Jag kan tycärr inte erbjuda min stora son en stimulerande miljö utan att bli helt slut då jag redan är körd i botten. Små utflykter som att gå till en lekpark ca 200 meter hemifrån kan bli ett jätteproblem för oss pga att han trotsar/rymmer eller dylikt. Det som funkar för oss på lediga dagar är att vara inne och till slut blir stora killen till ett hysteriskt djur i bur.

Bärsele använder jag jättemycket och det funkar bra men han börjar bli så stor nu att han ryckets och sliter i allt! Kanske ska leta efter något att ha på ryggen det är ett bra tips. Vi tänker även installera en barngrind i köket så att lillebror har en fredad plats.

Som sagt så hanterar alla situationer olika och jag har alltid haft svårt att ta saker med ro, brottas ofta med katastroftankar och den här situationen har bara spätt på min oro. Jag älskar mina barn över allt annat och känner mig alltsom oftast som en misslyckad förälder som inte kan erbjuda mina barn det de förtjänar.

Kram till er alla

Jag känner igen så mycket av det du skriver.

Vi har två tjejer med 23 månader emellan och storasyster var/är så elak. Hon uppförde sig för det mesta ?borta? bland andra, men när vi var ensamma, hemma eller ute, så var det katastrof. Vi prövade allt, det enda som hjälpte lite grann var s.k. positiv förstärkning. Man försöker att inte ge uppmärksamhet åt det dåliga (hur arg och ledsen man än är), man talar om gör inte si eller så men släpper det sen, ger inte uppmärksamhet åt det dåliga. Man förstärker allt det positiva, vad bra att du åt upp all din mat, vad roligt att du tycker om att rita så mycket, vad duktig du är som kan gå på toaletten allseles själv. Detta fungerade lite men min sambo trodde inte lika mycket på metoden så vet inte hur det hade blivit om båda följt metoden. Min sambo ville säga till på skarpen varje gång vilket jag uppfattade eskalerade det hela.

Nu är barnen 4 1/2 och 2 1/2 och det är mycket mycket mycket bättre men tjuvnypen och energin finns kvar. Kommer när man minst anar det. Ibland ser jag att den äldsta är trött och att hon borde sova för att vila upp sig men det är omöjligt att få henne att sova mitt på dagen.

Jag kan därför bara säga att jag känner igen mig i din situation men vet tyvärr inte vad som hjälper förutom tiden och att barnet blir äldre och förståndigare och att det därmed blir bättre.

Har en 3 årig son och en pojke på 8 månader.

När lillebror föddes började storebror direkt bli trotsig men detta har nu eskalerat snart bortom kontroll. Han lyssnar aldrig på vad jag säger trots att jag och sambon försöker vara väldigt tydlig med gränser. Han slår både oss mem framförallt stackars lillebror. Tjuvnypen kommer som en blixt från klar himmel och innebär allt mellan hårda nyp, trycka saker hårt i tex lillebrors mage, peta i ögonen osv. Kan ej lämna dem utan uppsikt för då gör han lillebror illa direkt.

Försöker att överösa storebror med positiv energi då han gör något bra och har testat alla möjliga sätt att tillrättavisa honom men det verkar inte spela någon roll. Ger storebror så mycket egentid med mig/sambo som det förmår oss men det tycks ej spela roll.

Jag går ständigt runt med en klump i magen då jag är ensam md båda barnen pga all oro och att jag spänner mig så. Jag känner mog utbränd och konstant trött, håller på att utveckla migrän enligt min läkare.

Stora killen är extremt aktiv och det är bokstavligt talat inte en lugn stund från att han stiger upp till sängdags. Han skriker, spottar, kastar grejer och ibland blir han liksom helt svart i blicken och attackerar sin lillebror. Jag är helt uppgiven och känner att jag på riktigt lever i en mardröm. Mitt liv är Inter roligt längre. Vi blir sällan bjudna till vänner längre pga att vår stora pojke lever rövare, springer hoppar klättrar och har sönder saker när vi är borta.

Min mamma tycker jag ska gå till en barnpsykolog. Är detta beteende normalt!?!? Någon med liknande erfarenheter? När jag har frågat förskolepersonalen om de ser tecken till någon bokstavskombination Hos honom har de avfärdat det direkt. Känner att jag snart går itu av detta.

Har en 3 årig son och en pojke på 8 månader.

När lillebror föddes började storebror direkt bli trotsig men detta har nu eskalerat snart bortom kontroll. Han lyssnar aldrig på vad jag säger trots att jag och sambon försöker vara väldigt tydlig med gränser. Han slår både oss mem framförallt stackars lillebror. Tjuvnypen kommer som en blixt från klar himmel och innebär allt mellan hårda nyp, trycka saker hårt i tex lillebrors mage, peta i ögonen osv. Kan ej lämna dem utan uppsikt för då gör han lillebror illa direkt.

Försöker att överösa storebror med positiv energi då han gör något bra och har testat alla möjliga sätt att tillrättavisa honom men det verkar inte spela någon roll. Ger storebror så mycket egentid med mig/sambo som det förmår oss men det tycks ej spela roll.

Jag går ständigt runt med en klump i magen då jag är ensam md båda barnen pga all oro och att jag spänner mig så. Jag känner mog utbränd och konstant trött, håller på att utveckla migrän enligt min läkare.

Stora killen är extremt aktiv och det är bokstavligt talat inte en lugn stund från att han stiger upp till sängdags. Han skriker, spottar, kastar grejer och ibland blir han liksom helt svart i blicken och attackerar sin lillebror. Jag är helt uppgiven och känner att jag på riktigt lever i en mardröm. Mitt liv är Inter roligt längre. Vi blir sällan bjudna till vänner längre pga att vår stora pojke lever rövare, springer hoppar klättrar och har sönder saker när vi är borta.

Min mamma tycker jag ska gå till en barnpsykolog. Är detta beteende normalt!?!? Någon med liknande erfarenheter? När jag har frågat förskolepersonalen om de ser tecken till någon bokstavskombination Hos honom har de avfärdat det direkt. Känner att jag snart går itu av detta.

Jag avundas inte er, och genom att läsa detta, ger ni mig frid, för att jag inte kunde få några barn. Vilken kamp. Blir helt matt av att läsa detta. Hoppas dock att ts. Inser vad bra det är att skydda sin bäbis. Att ha honom på ryggen i en sjal/sele är en utmärkt idé.

Har det så jag med. På dagis är min pojke fyra år ett ljus men hemma puttar och slår han sitt småsyskon om han inte får som han vill och skriker. Han har sagt några ggr att vi bara bryr oss om lillebror så det verkar vara uppmärksamhetsbehov och en fas i hans utveckling. Din pojke är tre år och säkert i trotsåldern 

Har det så jag med. På dagis är min pojke fyra år ett ljus men hemma puttar och slår han sitt småsyskon om han inte får som han vill och skriker. Han har sagt några ggr att vi bara bryr oss om lillebror så det verkar vara uppmärksamhetsbehov och en fas i hans utveckling. Din pojke är tre år och säkert i trotsåldern