Kan inte glömma min otrohet

Så bara för att du inte vill veta så gäller det såklart alla?

Har du ens frågat din man om HAN vill veta eller utgår du bara ifrån vad du vill?

Hej!

Allt har en orsak, så även din otrohet. Om man har det bra i en relation skulle man inte ens tänka tanken på att vara med någon annan. Men om man märker att det händer, så är det något som saknas. Framför allt om man går över gränsen. Jag tycker att du ska rannsaka din situation som gift. Är detta vad du verkligen vill med din man? Kanske separera på prov kan vara en väg att gå för att få utrymme att tänka över situationen?

Jag tror faktiskt inte det. Jag tror visst att man kan tänka sig att vara med någon annan fastän man älskar sin partner och har det bra tillsammans. Ingenting behöver saknas. Jag tror man sett för många romantiska filmer om man tror detta. Förälskelse i en annan kan handla om så mycket annat än att det är dåligt i det befintliga förhållandet.

Men är det inte så att DU får aldrig reda på i vilken nivå otroheten ligger. En gång eller flera ggr saknar betydelse om du skulle komma på det.

Det ligger liksom i otrohetens natur att aldrig tala om sanningen, eller om det skulle avslöjas, minimera skadan så mycket som möjligt.

Så om det är en gång på fyllan eller diverse repriser, för att möjligheten fanns, får du aldrig reda på.

Varför (om jag förstått rätt) har du inte berättat för din man hur nära du var att gå över gränsen? Det hände ju inget. Möjligheten finns ju att det skulle stärka ert förhållande genom att du visar ärlighet.

Grattis, det kanske grundar sig på att det finns en viss respekt för den du är gift med. Det kan man knappast anklaga ts för.

Om man skulle köpa det resonemanget att man kan vara kär i två (eller fler) personer samtidigt, och jag tror som ni att det inte behöver vara något som saknas i förhållandet. Men kommer man i det läget, backar man. Ibland funderar jag på varför en del inte gör det. Själviskhet?...Skita i sin partner?

Slår det bara ner som en blixt från en klar himmel, eller är det som i ts fall, en lång process innan man kommer fram till...OJ, jag är kär. Jamen då måste jag ju testa och hoppa i säng med honom. (MEN JAG ÄLSKAR MIN MAN)

Var finns respekten till sin man där?

 

Jag tycker att respekten för den man lever ihop med är lika viktig som tilliten.

Ts har, och missar detta varje dag resten av deras liv tillsammans. Hon respekterar inte sin man.

Bästa frun hon någonsin kan vara, har ts redan sumpat. Det enda hon skulle kunna göra för att ändra det är att erkänna för sin man, och det kommer hon inte att göra, helt av själviska orsaker.

Själv känner jag ambivalens att berätta.

Jag tycker att det enda rätta skulle vara att ts man på något sätt får reda på otroheten, kvittar hur.

Samtidigt känns det som att han blir dubbelt bestraffad, och enligt ts text, helt oförskyllt.

Som lök på laxen är ju ts otrohet något som fortgår i detta nu. Hon längtar fortfarande efter otroheten och kan inte sluta tänka på honom, men får inget gensvar.Om hon fått det hade det förmodligen fortsatt.

"Men hon älskar sin man"... och vill leva sitt liv med honom???

Hur kan du vara på ts sida i denna story? Det är ju en sak att bli attraherad av en annan människa, en helt annan sak att gå över gränsen och hoppa i säng med denne.

Det finns ju inget förlåtande/förstående drag i ts historia, bara simpel otrohet.

Din historia...Var det verkligen ditt beslut att ta ett steg tillbaka, eller var det hans?