Anonym (Olycklig)

Tue 29 Sep 2020 08:20

46 svar

Skilsmässan har förstört mitt liv...

Jag vet inte hur jag ska kunna fortsätta leva med den röra jag ställt till med. Med facit i hand så skulle jag ha stannat hos min man och levt på i ett liv som skavde - för alternativet blev så j-a mycket värre. Jag kan helt enkelt inte leva med att jag gjort mitt ex så olycklig och dessutom sprängt vår "kärnfamilj". Barnen har landat och mår bra, men ingen av oss vuxna har gjort det.

Nu har det runnit så mycket smutsigt vatten under broarna att det är omöjligt att backa tillbaka. Dessutom finns grundproblemet i våra olikheteter som personer och olikheter i intressen och mål kvar. Jag förändrade livet, men valde fel väg.

Han är ensam, arg och olycklig - och jag är deprimerad. Jag har försökt i två omgångar att prata med psykolog, men tycker inte att det hjälper. Vill inte käka piller (vilket de erbjuder) eftersom jag inte tror att det är lösningen. Men att andas i fyrkant och ha en person som tycker synd om mig hjälper inte heller...... (Dessutom kostade det en halv förmögenhet då privat var enda alternativet eftersom jag bor i en håla där vårdcentralens resurser är extremt begränsade.)

Känner att jag kommit till vägens ände. Jag orkar snart inte längre. Törs inte prata med vänner, eftersom jag är rädd att de inte orkar med att jag aldrig kommer på fötter igen. Den glada aktiva personen som jag var är borta. Mina föräldrar börjar bli gamla och är så olyckliga över att mitt liv blev såhär, så jag vill inte belasta dem ännu mer. Känner mig helt ensam och isolerad i mina svarta tankar.

Spelar rollen som fungerande människa så gott det går på jobbet och med vänner. Tränar, umgås och har ett aktivt liv. Men så fort jag slutar kämpa emot så kommer tårarna. Behöver ladda varje dag för att kliva ut och möta omvärlden - vill helst bara dra tacket över huvudet. Och såhär fortsätter det år efter år

Så: Hur går man vidare och lever med sig själv när exet mår dåligt? Hur står man ut med att själv vara den som sabbade det relativt perfekta livet - där öppen dialog och krav kanske hade löst situationen? Jag fick det jag förtjänade, men ändå måste jag försöka leva vidare på ett värdigt sätt. Om inte för mitt eget, så för mina barns skull.

Mandel

Thu 1 Oct 2020 07:31

#31

Anonym (Stick to the line) skrev 2020-09-30 15:03:12 följande:

Jag har lite svårt att förstå ditt resonemang. Du driver igenom skilsmässan. Du väljer alltså att avsluta ert gemensamma liv. Men du blir förvånad över att han ?vänder dig ryggen? och att han är ?iskall?? Det är väl helt naturligt? Vad hade du förväntat dig...?

Trodde faktiskt att vi skulle kunna ha en vettig relation för barnens skull och jag trodde inte 25 år bara skulle raderas.

Hade jag varit otrogen hade jag köpt läget, men vi hade inget bra äktenskap. Han jobbade jämt och ville aldrig vara med mig och/eller barnen så istället för att fortsätta bråka om det i ytterligare 10 år valde jag att gå.

Han bevisade dagligen att han inte älskade mig, men blev kränkt över att det var jag som hade modet att säga nu är det nog.

Den vise talar om vad han ser, dåren om vad han hört.

Anonym (Olycklig) Trådstartaren

Thu 1 Oct 2020 07:36

#32

AnnaSthlm skrev 2020-09-30 09:35:57 följande:

Var har du lärt dig att andra människors liv är ditt ansvar? Ditt ex liv är hans ansvar. Om han är olycklig är det hans ansvar. Dina föräldrars liv är deras ansvar.

Ditt problem är skuld. Troligen har du känt skuld hela ditt liv och har nu skapat en situation där du får känna skuld "på riktigt". Du är en skuldknarkare. Men det behöver inte vara så. Sök en annan psykolog.

Jag håller med om din analys - men har svårt att "hitta rätt" när jag ska tänka annorlunda. Jag har levt ett liv där jag alltid varit noga med att kunna stå för allt jag gör (eftersom jag mår så dåligt när det blir fel). Nu har jag gjort något som fått andra att må extremt dåligt, och jag har gjort det genom ett val för att få mig själv att må bättre = skuld delux.

Men bör nog som sagt försöka med terapi igen.....

Anonym (Olycklig) Trådstartaren

Thu 1 Oct 2020 07:51

#33

Mandel skrev 2020-09-30 09:45:23 följande:

Det är skitjobbigt att skilja sig. Hade aldrig trott att jag skulle må så dåligt som jag gjort och fortfarande gör även om det var jag som drev igenom skilsmässan.

Vi hade haft det dåligt en längre tid och ingen mer än x-maken blev förvånade när de fick veta att vi skulle skilja oss. Ingen annan inblandad utan det var vi själva som körde vårt äktenskap i sank.
Jag saknar honom verkligen inte som make, men jag hade aldrig räknat med att min vän (maken) som jag delat mycket glädje med i 25 år helt plötsligt skulle vända mig ryggen helt och hållet. Han kan inte bete sig som en normal människa mot mig eller inför mig och det är väldigt tydligt för omgivningen att det är så för han försöker inte ens att dölja sin avsky för mig.
Han träffade en ny kvinna 3 månader efter att jag flyttat ut och de blev sambo efter ca 4 månaders dejtande och idag känns det som att jag faktiskt har en bättre kontakt med henne än med honom.

Jag blir ledsen varje gång jag träffar honom. Det är för mig obegripligt hur man kan behandla en annan människa så som han behandlar mig. Hur man kan göra så mot sina barns mamma. Mot någon som man en gång älskat. Mot någon man varit ihop med i 25 år... Hade jag varit otrogen kunde jag förstå honom, men nu?
Han är helt iskall, kan inte se på mig, svarar knappt på tilltal, svarar typ aldrig när jag ringer fast det enda jag ringer om är saker som rör barnen, när han hämtar hinner barnen knappt förstå att han är där innan allt ska kastas in i bilen och dörren slås igen och gasa därifrån... Jag blir så besviken. Jag har hela tiden kommit med stöttande, peppande, beröm osv. kring både hans jobb, hans relation med nya, hans familj osv. Han bryr sig inte ett dugg om mig, men jag borde egentligen inte vara förvånad för det gjorde han knappt innan skilsmässan heller...

Lägg sedan till att inte en enda av de jag trodde var mina vänner brytt sig ett dugg om hur jag haft det sedan jag skilde mig. Ingen frågar hur jag mår eller hur jag har det eller om jag vill vara med och göra saker. Inte ens mina föräldrar eller syskon bryr sig, så jag har ingen att ventiler saker med.

Jag har gråtit floder av ensamhet och frustration över varför ingen bryr sig om hur jag mår eller hur jag har det. Jag ska alltid ställa upp och finnas där för andra när det har tid, lust, behöver, men ingen behöver ställa upp för mig...
Har så klart funderat på att söka medicinsk hjälp, men hur skulle det faktum att jag knaprar piller få mina så kallade vänner och familj att bry sig? Skulle de börja höra av sig oftare? Skulle x-maken helt plötsligt svara när jag ringer?

Blir galen på detta!

Lider med dig och förstår känslan när omgivningen nästan blundar för att slippa prata om trista saker. Lättare att vara populär när man är den stöttande eller när man hittar på roliga aktiviteter.... Men du kanske behöver vara tydligare med att visa att du vill ha stöttning? Mitt eget stora problem - att förvänta mig att omgivningen förstår saker utan att jag säger det

Och verkligen trist att din man är bitter fastän han verkar gått vidare med en ny partner. Säkert ett skydd för att han fortfarande är besviken och känner sig ratad.

Önskar dig styrka för att hitta rätt och må bra igen!!!

Just Precis

Thu 1 Oct 2020 09:53

#34

Anonym (Olycklig) skrev 2020-10-01 07:36:03 följande:

Jag håller med om din analys - men har svårt att "hitta rätt" när jag ska tänka annorlunda. Jag har levt ett liv där jag alltid varit noga med att kunna stå för allt jag gör (eftersom jag mår så dåligt när det blir fel). Nu har jag gjort något som fått andra att må extremt dåligt, och jag har gjort det genom ett val för att få mig själv att må bättre = skuld delux.

Men bör nog som sagt försöka med terapi igen.....

Men alltså du har ju totalt fastnat i ett konstigt tankesätt där du målar upp ditt liv som hemskt trots att det är BRA!

Du tog dig ur en relation som inte funkade vilket är tveklöst bäst för alla parter INKLUSIVE dina barn som du lärt att ta ansvar för sina liv och kärleksliv (inte skulle du väl vilja att dina barn lever kvar i kärlekslösa äktenskap som vuxna??). Dina barn mår bra och du har alla förutsättningar att göra det. Du har jobb (i dessa tider) och vänner.

Jag fattar att det är så en depression funkar, att man inte kan se det positiva, men det är så otroligt tydligt utifrån att du loopar och bara måste ta ett litet litet skutt ur dina gamla hjulspår för att kunna njuta av livet. Jag tror att antidepressiva skulle kunna vara den lilla lilla knuffen för dig och att du gör dig själv och dina barn en stor otjänst om du inte ens provar en period. Man blir fö INTE personlighetsförändrad av dem. Men börja med appen åtminstone.

Anonym (Glenn Medeiros)

Thu 1 Oct 2020 10:28

#35

Vi sårar andra människor när vi går genom livet. Det är praktiskt taget oundvikligt, och vissa människor är mer sårbara än andra. När vi sårar så blir vi skyldiga, och vi måste kunna leva med skuld. Vi måste stå ut med den, och gå vidare i livet med den. I motsats till vad många tror så innebär inte den här sortens skuld att man måste betala tillbaka något, utan bara att man erkänner att man varit del av ett händelseförlopp med för någon person olycklig utgång.

Om man inte kan axla den skulden, så kan det bli att vi otåligt väntar på förlåtelse, eller på att den sänkta personen ska bli glad igen. I värsta fall beskyller man den sänkta personen för att ha förstört ens liv med sin olyckliga uppsyn och sitt ojande. Och så är det ju inte alls.

Nu är inte skilsmässa ett brott, men en vanlig reaktion när man gjort någon illa är att inte stå ut med personen som man gjort illa. Speciellt om personen är märkbart sårad eller kanske till och med förändrad för gott. Och det är inget konstigt. Vi måste gå vidare. Du kan inte reparera din ex-man, och det finns inget positivt varken för dig eller honom att ha mer kontakt än nödvändigt. Du måste kunna bära känslan av skuld, och acceptera att den känslan finns där. Det blev inte bra, och det kommer kanske inte bli det heller. Att acceptera det allra viktigaste för dig nu.

Anonym (Kia)

Thu 1 Oct 2020 20:40

#36

Har du läst "Skamfilad" av Göran Larsson?

Skamfilad handlar om skam, känslan som någon gång drabbar oss alla. De flesta av oss har inte ord och bilder för det diffusa obehag den ger upphov till i vårt inre. Ändå påverkar skammen dagligen våra liv och färgar av sig på våra känslor och relationer. Skammen - detta dolda själsgift - tär på livsglädjen och självkänslan och bidrar till stress, trötthet, nedstämdhet och känslor av otillräcklighet.

I Skamfilad ger prästen och terapeuten Göran Larsson en bild av skammen i dess många skepnader och hur den kan ta makten över våra liv. Men han beskriver också hur vi kan hitta utvägar ur gamla låsningar och ineffektiva levnadsmönster och ta klivet ut ur skamvrån. Därför är Skamfilad samtidigt en bok om stolthet, kreativitet och dådkraft - och längtan efter liv.

Anonym (Kaj)

Thu 1 Oct 2020 23:58

#37

Ta tabletter ett tag tills du kommit på fötter och sök hjälp, inte för relationen men för din ångest.

Om du hellre är i ett dåligt förhållande för att du värdesätter en annan persons vilja framför ditt välmående då har du ett självskadebeteende.

Mandel

Fri 2 Oct 2020 11:36

#38

Miss Skywalker skrev 2020-09-30 13:44:58 följande:

Kan det vara så att de inte vet hur dåligt du mådde iom att det var du som ville skiljas? Ditt ex kanske blev väldigt sårad och ?försvarar? sig med att hata dig? Eller var han lättkränkt innan också?

När det gäller x-maken så ser jag hans mammas beteende. Är det något som inte passar så ska det straffas liksom.
Tanten var tyst i 1 vecka en gång när vi jobbade sida vid sida och det var inte ens mig hon var arg på...
Och han har aldrig kunnat be om ursäkt för någonting oavsett hur överbevisat "skyldig" han har varit. Inte ens barnen har han sagt förlåt eller ursäkta till om han gjort något.
Han är en perfekt ofelbar människa och då blir man så klart fel när jag inte tycker det samma.

När det gäller "vännerna" så kan ju jag tycka att man i alla fall kan höra av sig och fråga något om hur man har det. Så har jag alltid gjort och trodde väl någon skulle vara intresserad eller i alla fall att någon skulle höra av sig och vilja hitta på något så som vi gjort tidigare om åren, men nu har de varit tysta i 1,5 år. Vet inte om de träffas utan mig...
Och sedan kan jag tycka att det är konstigt att de inte är intresserade av att veta om jag träffat någon ny.
Själv hade jag "dött" av nyfikenhet och varit överlycklig för deras skull om det hade varit omvända roller.

Den vise talar om vad han ser, dåren om vad han hört.

Anonym (du är inte ensam)

Fri 2 Oct 2020 11:51

#39

TS jag har en helt annan historia än dig, men vill säga att du inte är ensam om att ha fått livet helt förstört av en skilsmässa. För min del är det sex år sedan och alla vi som är iblandade mår dåligt fortfarande. Ingen av oss har lyckats få till ett fungerande liv efteråt. Jag tog initiativet pga att jag fick nog av otrohetsaffärer med många olika kvinnor under våra 20 år ihop. Värst är det såklart för barnen, jag är grymt orolig för deras framtid. Jag kämpar mest för deras skull varje dag med skola, bup osv.

Men vill konkret tipsa om att söka upp en annan psykolog, för de jobbar väldigt olika! Om en inte passar dig, så prova en annan. Gör det (prova ca tre ggr) tills du hittar en som det "klickar" med. Man behöver liksom ha en personkemi också för att kunna nå varandra och få resultat. Min psykolog håller mig på rätt sida gränsen till utmattning så det är värt varenda krona.

Anonym (Stick to the line)

Fri 2 Oct 2020 12:06

#40

Mandel skrev 2020-10-02 11:36:03 följande:

När det gäller x-maken så ser jag hans mammas beteende. Är det något som inte passar så ska det straffas liksom.

Tanten var tyst i 1 vecka en gång när vi jobbade sida vid sida och det var inte ens mig hon var arg på...

Och han har aldrig kunnat be om ursäkt för någonting oavsett hur överbevisat "skyldig" han har varit. Inte ens barnen har han sagt förlåt eller ursäkta till om han gjort något.

Han är en perfekt ofelbar människa och då blir man så klart fel när jag inte tycker det samma.

När det gäller "vännerna" så kan ju jag tycka att man i alla fall kan höra av sig och fråga något om hur man har det. Så har jag alltid gjort och trodde väl någon skulle vara intresserad eller i alla fall att någon skulle höra av sig och vilja hitta på något så som vi gjort tidigare om åren, men nu har de varit tysta i 1,5 år. Vet inte om de träffas utan mig...

Och sedan kan jag tycka att det är konstigt att de inte är intresserade av att veta om jag träffat någon ny.

Själv hade jag "dött" av nyfikenhet och varit överlycklig för deras skull om det hade varit omvända roller.

Det är nog väldigt vanligt att man tar efter sina föräldrar, medvetet eller omedvetet. Man präglas ju av den miljö man växt upp i.

Miss Skywalker

Fri 2 Oct 2020 14:40

#41

Mandel skrev 2020-10-02 11:36:03 följande:

När det gäller x-maken så ser jag hans mammas beteende. Är det något som inte passar så ska det straffas liksom.
Tanten var tyst i 1 vecka en gång när vi jobbade sida vid sida och det var inte ens mig hon var arg på...
Och han har aldrig kunnat be om ursäkt för någonting oavsett hur överbevisat "skyldig" han har varit. Inte ens barnen har han sagt förlåt eller ursäkta till om han gjort något.
Han är en perfekt ofelbar människa och då blir man så klart fel när jag inte tycker det samma.

När det gäller "vännerna" så kan ju jag tycka att man i alla fall kan höra av sig och fråga något om hur man har det. Så har jag alltid gjort och trodde väl någon skulle vara intresserad eller i alla fall att någon skulle höra av sig och vilja hitta på något så som vi gjort tidigare om åren, men nu har de varit tysta i 1,5 år. Vet inte om de träffas utan mig...
Och sedan kan jag tycka att det är konstigt att de inte är intresserade av att veta om jag träffat någon ny.
Själv hade jag "dött" av nyfikenhet och varit överlycklig för deras skull om det hade varit omvända roller.

Jaha. Härskartekniken silent treatment är typiskt narcissistiskt beteende och sånt brukar gå i arv. Då skulle inte jag lägga någon mer energi på exet.
Svårt att hitta riktiga vänner. Tror det är svårare för kvinnor. Kvinnor försvinner när de får barn medan män fortsätter att hålla kontakten är min erfarenhet.

Billie38

Fri 2 Oct 2020 15:02

#42

Du behöver släppa det som varit och se framåt. Ni är båda vuxna och han har sitt eget ansvar över att ta sig vidare och bota sin olycka.

Mitt råd är att leta efter en ny vän, någon som är i liknande situation (skild) som du kan prata med om dessa känslor. Jag upplevde själv att de gamla vännerna höll ett visst avstånd efter skilsmässan. Dom förstod inte eller orkade inte bry sig (just när jag Faktiskt hade behövt dom som mest). Är man redan låg och osäker på sin plats, så blir det lätt en negativ spiral där all kontakt sakta dör ut.

Prova antidepressiva, bestäm en testperiod och utvärdera efter om du tycker att du mår bättre. Vad har du egentligen att förlora?

Prioritera att leva mera!

Mandel

Fri 2 Oct 2020 16:02

#43

Miss Skywalker skrev 2020-10-02 14:40:16 följande:

Jaha. Härskartekniken silent treatment är typiskt narcissistiskt beteende och sånt brukar gå i arv. Då skulle inte jag lägga någon mer energi på exet.
Svårt att hitta riktiga vänner. Tror det är svårare för kvinnor. Kvinnor försvinner när de får barn medan män fortsätter att hålla kontakten är min erfarenhet.

Det sved faktiskt ganska kraftigt att en väninna som jag i 6-7 år stöttat genom vårdnadstvister, sjukdom, gräl med egna föräldrar, strul med barnens skolgång, graviditet osv. helt slutade höra av sig när jag inte hade 100% fokus på henne längre utan jag tyckte att jag kanske kunde få vara prio 1 någon gång. Hon kom för övrigt inte ens kom och hälsade på i mitt hus jag köpte och flyttade till och då är det samma ort där hon jobbar, barnen går i skolan osv...

Den vise talar om vad han ser, dåren om vad han hört.

Skilsmässan har förstört mitt liv...

INNEHÅLL