Planerar och längtar efter syskon

Jag tycker oxå det är skönt när flera man pratar med gått igenom missfall/ma. De går inte föreställa sig hur det känns om man inte vart där själv.

Då hade du lite samma dilemma som jag. Man vet ju aldrig innan vad som bli rätt val. Jag har dock samma lön oavsett vad så där spelar de ingen roll. Dock måste jag ta bilen om jag blir placerad på annan skola vilket kostar en del med bränsle osv. Men de får jag ta då isf. Är ändå i valet och kvalet. Jag är ju "bara" 33 år ( fyller 34 i höst). Så ena stunden tänker jag vi väntar lite. Har ju ändå tre liksom så de har ju ändå syskon. Men samtidigt så vill jag nog ha en till i nära ålder till vår yngsta. Är två år mellan mina stora och de har sådan glädje av varandra. Plus att jag är rädd att de inte ska funka om vi väntar..

En annan sak, hur tänker ni kring vaccinet? De slog mig oxå häromdagen.

Tråkigt med mensen ;( men bara ta nya tag. Blev ni gravida fort med första?

Vad jobbigt med jobbsituationen 3-barnsmamman! Ibland så vill jag tro att allt löser sig tillslut. Jag mår inte så bra i min jobbsituation heller. Jag jobbar med ett riskfyllt jobb med farliga ämnen. Fick gå hem på graviditetspenning såfort jag blev gravid med sonen.

Jag är fortfarande mammaledig men dagarna börjar ta slut.. så det hade varit ett drömscenario att bli gravid innan jag går tillbaka till jobbet. För såfort jag blir gravid måste jag gå hem ändå. Det känns så omständigt om jag ska börja jobba och sen behöva säga till chefen 3 veckor senare att jag är gravid liksom.. var så glad när jag blev gravid i december eftersom allt sånt skulle lösa sig då! Nu är det en stress jag inte riktigt blir av med :(

Det är väldigt skönt att kunna skriva av sig angående missfall/ma. Precis som du säger så förstår man inte riktigt förrän man själv gått igenom det och i mitt fall så gör det det väldigt svårt att prata med mina vänner som inte är på samma plats i livet.

Angående vaccin så har jag funderat mycket på det. Jag är för vaccin och vill gärna ta det. Men jag vet inte om jag vågar om jag blir gravid just för att man inte vet om det uppkommer några biverkningar. Min son är född januari 2020 och det är många släktingar han inte träffat än pga pandemin..

Min mormor är 94 år och jag vill så gärna hinna umgås med henne en stund till.. men nu har vi inte träffat henne på ett år. Så om jag fick vaccinet så skulle vi kunna åka och träffa henne.. åh så svårt.

Då är ju våra små ganska jämngamla, min yngsta fyller 1 år i slutet av februari. Jobbigt med jobbet, men tänker att skulle det bli att du hinner börja jobba och sen får gå hem typ direkt så blir de nog bra ändå. Man styr ju inte över allt. När är tanken att börja jobba? Ska ni skola in lillkillen på förskolan då eller ska pappan vara hemma?

Hej, får jag vara med här fast jag precis plussat? Känner igen mig så i era berättelser. 

Lite kort:

Vi började försöka bli gravida sommaren 2016. Blev gravid rätt snabbt, men fick mf i vecka 8. Därefter kämpade vi i ett år, vilket var den värsta tiden i mitt liv. Hade totalt tunnelseende, kunde bara tänka på bebisar och att jag inte blev gravid, grät floder och var så nere. När vi försökt i typ tio månader berättade min bästa vän att de skulle försöka "skaffa barn". Hade sån ångest av det, "visste" att hon skulle bli gravid och inte jag. Ett par månader senare kom beskedet, hon var gravid. Strax efter det blev jag också gravid, på tolfte försöket efter mf (vet att många försöker mycket längre, men för mig kändes det evighetslångt). 

Nu är vårt barn 2,5 och jag har precis plussat idag. På andra försöket! Men jag känner mig snarare rädd än glad, det gick så snabbt att jag inte var beredd. Hur ska jag kunna älska någon lika mycket som min första? Det känns som att jag sviker honom genom att få ett syskon som han ska dela uppmärksamheten med. Vet att det är ologiska tankar, men så känner jag.

Precis! När jag plussade förra gången efter allt kämpande och alla tårar så var jag så lycklig! Nu känner jag mig mest rädd. Jag hade räknat med ett års kamp igen, och så bara funkade det direkt. Går bara och väntar mig ett missfall nu, känns som att jag inte "förtjänat" det, eller hur man ska säga. Helt ologiska tankar.  

Åh.. jag försöker skriva kommentarer men dom postas inte! Så irriterande. Suttit och skrivit i 5 minuter, så skickas det inte.

Orkar inte skriva om allt, men kortfattat..

Problemet är att jag jobbar med kemikalier och ämnen som är direkt farligt för ett foster och det finns risk för missfall och fosterskador. Så måste gå hem på dagen när jag får reda på att jag är gravid. Känns så dumt att börja jobba och ta mig an arbetsuppgifter för att sedan inte dyka upp nästa dag. Det sätter chefen i en dålig sits tyvärr. Förra gången jag blev gravid så blev det lite jobbigt för dom då min roll var tvungen att tillsättas så fort.

Nej vi kommer inte skola in honom på förskola, vi känner att han är lite för liten och han har aldrig varit ifrån oss. Främst pga Corona. Han har dock träffat som mormor en del. Vi har lyxen att hon kan hjälpa till. Hon är pensionerad förskolelärare, så när jag väl börjar jobba så kan hon vara med honom några timmar.

Hej, får jag vara med här fast jag precis plussat? Känner igen mig så i era berättelser. 

Lite kort:

Vi började försöka bli gravida sommaren 2016. Blev gravid rätt snabbt, men fick mf i vecka 8. Därefter kämpade vi i ett år, vilket var den värsta tiden i mitt liv. Hade totalt tunnelseende, kunde bara tänka på bebisar och att jag inte blev gravid, grät floder och var så nere. När vi försökt i typ tio månader berättade min bästa vän att de skulle försöka "skaffa barn". Hade sån ångest av det, "visste" att hon skulle bli gravid och inte jag. Ett par månader senare kom beskedet, hon var gravid. Strax efter det blev jag också gravid, på tolfte försöket efter mf (vet att många försöker mycket längre, men för mig kändes det evighetslångt). 

Nu är vårt barn 2,5 och jag har precis plussat idag. På andra försöket! Men jag känner mig snarare rädd än glad, det gick så snabbt att jag inte var beredd. Hur ska jag kunna älska någon lika mycket som min första? Det känns som att jag sviker honom genom att få ett syskon som han ska dela uppmärksamheten med. Vet att det är ologiska tankar, men så känner jag.

Tack, det där behövde jag verkligen verkligen höra! Tänk ändå vad mycket stöd och klokskap det finns på familjeliv.

Jag känner mig nojjig nu, tycker inte att mina test blir starkare och har inga symptom. Minns att jag inte fick symptom direkt med förra graviditeten heller, men den infon verkar jag inte kunna ta till mig. Ska nog boka ett tidigt VUL som du skriver Keabro. Men än är det för tidigt för det. Får bara hålla ut och försöka styra bort de värsta tankarna.

Hej hur går det för er? Jag hade glad på gubbe på äl-test tisdag morgon, och vi fick till det på kvällen. Skulle egentligen köra en gång till igår, men sambon hade ingen lust alls. Tror han känner lite press av detta och vi kände oss båda lite nedslagna igår. Tänker nog lägga ner det här med ?timed intercourse?. Det blir för mkt stress o press. Kommer nog ha förhållningssättet att det får hända naturligt istället något gång. Vill njuta av min lille son också och blir det bara han så är jag evigt tacksam ändå.

Min mens kom inte igår, och jag hade inga tester kvar (tog det sista bim-4 som var negativt) och nu idag gick jag och köpte ett test som var positivt! Alltså så glad, precis när vi bestämt att nä nu lägger vi ner det här med äl-tester osv. Nu är det bara att hålla tummarna. Jag ser det iaf som positivt att det visar 2-3 dagen efter bim, förra graviditeten som slutade i missfall stod 1-2 samma tidpunkt...