Om skolan skickar remiss för NPF utredning och jag som förälder nekar mitt barn, det, elakt?

Jag har inget emot utredningar men jag är skeptisk till BUP så när skolan ville att sonen skulle utredas för NPF tog jag honom till en doktor i neurologi som tillsammans med en sjukgymnast på samma avdelning utredde sonens påstådda svårigheter. 

De kom fram till att sonen är begåvad över genomsnittet och behöver hålfotsinlägg. 

Sonen har alltid legat före intellektuellt och i stället för att uppmuntra det har man en tendens att sjukdomsförklara barn som gillar att läsa faktaböcker och resonera mer än gympa i svenska skolan. 

Senare började sonen träna olika sporter och har inga motoriska problem öht, inga sociala problem heller. Det har han aldrig haft. 

När till och med Socialstyrelsen kritiserar överdiagnostiseringen och rekommenderar att man måste överväga flera orsaker än diagnoser så bör det tas på allvar. 

Det är självfallet mycket viktigt att personer som behöver en diagnos för att få rätt anpassningar ska få det men när man börjar sjukdomsförklara nästan allt så undrar man vad ett ?normalt? barn är numera. 

Aha sorry, missade det. 

twattertwitter

Så motoriska problem som behövdes utredas gjorde det? Och sonen var tydligen smart?

Jaha. En utredning behöver inte leda till diagnos... varför tror folk att en utredning automatiskt ger en diagnos? Tänker folk inte?

Ja du är en usel förälder om du nekar ditt barn utredning för en misstänkt sjukdomsproblematik. Hade du nekat om de trott att  barnet har diabetes? Bättre att ungen få lida än att någon sätter en diagnos.

Ingen sätter en stämpel på ett barn idag, bara ignoranta föräldrar.

TS lär dock vara lika lite intresserad av att diskutera på riktigt nu som då

Mycket klokt att skita i en utredning. Jag har själv blivit utredd. 
Hjälpte inte ett skit. Det förstörde mitt liv. 

Svårt att säga något generellt, alla fall är olika. Men om jag blivit utredd som barn när skolan lyfte det med mina föräldrar (som vägrade utredning) hade jag kanske fått den hjälp jag behövde och sluppit väldigt mycket lidande och en uppväxt fylld av svårigheter. Blev diagnos istället som 25-åring och därifrån är det inte lätt att få ordning på livet, tro mig. Jag tänker att om skolan reagerar så bör man som förälder ta det på stort allvar.

Ser du något avvikande? 
Är det något annat än etikett du vill slippa? 
Ditt barn får ju tillgång till hjälp och stöd om det skulle visa sig vara någonting. Du kan få ut på försäkring

Och om du inte går kan ju det bli en grund till en orosanmälan.

Sonen hade inga motoriska problem. Det var gympalärarens teori. När jag bad honom specificera problemen inför utredningen så kunde han inte ens göra det.

Och nej, jag trodde inte att utredningen skulle leda till någon diagnos. Jag misstänker att skolan var ute efter att få till en resurs. Senare läste jag om hur vissa skolor hade satt det i system. 

Som jag skrev började sonen träna olika sporter några år senare och är numera stark som en oxe utan några som helst  motoriska svårigheter. 

Ja då hade de en inte så välgrundad teori om NPF som det låter men det säger inget om hurvida andras barn ska utredas eller inte. Alla får INTE diagnos av en utredning.

Det har jag inte hävdat så jag förstår inte varför du skriver det till mig. Jag skrev uttryckligen att jag inte har något emot utredningar och jag såg ju till att sonen blev utredd av experter. 

Hm. Mitt barn är också begåvat över genomsnittet. På något område på gränsen till särbegåvning. OCH har adhd. De två sakerna motsäger liksom inte varandra. 

Jag förstår inte. Utredningen ledde ju visst till diagnos. Din son hade nåt med fötterna som gjorde att han behövde inlägg. Läraren såg ett ovanligt rörelsemönster och berättade det så att det utreddes. Det är väl bara jättebra? Att en lärare inte även är läkare och ser vad som är problemet tycker inte jag är konstigt. Men läraren hade ju rätt. Något var annorlunda med ditt barn och det behövde åtgärdas. Sen var läraren ute och cyklade gällande vad som var fel, men den biten är ju faktiskt inte hens jobb. 

TS verkar även ha en konspiratorisk sida som tror att skolan vill ha diagnos på barnet för ett få personalresurser. Jag tror inte att det finns speciellt många lärare som skulle rekommendera en utredning på ett väl fungerande barn för att få mer resurser faktiskt.

Jag önskar så innerligt att mina föräldrar hade låtit mig få en utredning i barndomen. Istället fick jag gå runt och funderar på "vad fan det var för fel på mig?" hela min uppväxt.  

Har man NPF så har man, oavsett om man har det på papper eller inte. Ditt barns problem försvinner inte för att du skäms över diagnosen. 

Det är skrämmande hur mycket en del ser ner på oss med NPF,  för ingen hade ju låtit bli att göra annan utredning för att man inte vill ha "stämpel". 
Ex. när hörde du någon säga "jag vill inte bli stämplad som en laktosintolerant,  så jag struntar i att utreda allergi " ? 
Det är ni föräldrar som skäms över "stämpel" som är problemet.

Det diskuteras hit och dit kring NPF diagnoser. Åsikterna går isär och tonläget höjs.

TS ställer frågan om hen är en dålig förälder som motsätter sig en utredning. Naturligtvis är hen inte en dålig förälder då hen utgår från vad som upplevs vara bäst för barnet.

Problemet i det här är att det är skolan som upplever sig ha problem med barnet. All NPF diagnostisering bör och ska utgå från om barnet upplever sig ha problem. Är barnet glatt positivt och tycker om att gå i skolan är det svårt att se att barnet skulle ha den typ av problem som karaktäriserar NPF.

Om skolan upplever sig ha problem med eleven är det skolans ansvar att komma tillrätta med detta med pedagogiska verktyg inte skick problemet till vården.

Jag skulle istället uppmana till att solan och föräldrarna tar ett samtal kring barnet och tillsammans gör upp en plan för hur man kan komma tillrätta med problemen.

Man bör vänta tills barnet uppvisar ovilja att gå till skolan eller har svårigheter i samspelet med kamrater mm innan man söker hjälp från vården.

Vi människor har olika personligheter och det är tyvärr så att vissa personligheter har svårare att klara av kraven i dagens samhälle men detta betyder inte att det ligger en NPF diagnos i grunden och spökar. Man kan vara helt normal och ändå uppleva livet som tungt och jobbigt.  Då finns det hjälp att få i form av samtalsstöd/samtalsterapi. 

Du kanske förväxlar mig med någon annan i tråden. Jag har ju skrivit flera gånger nu att jag inte har något emot utredningar. Varken lärarna eller jag är experter så jag tog sonen till experter inom området för utredning. 

Nej, att sonen behövde hålfotsinlägg påverkade inte hans motorik eller rörelsemönster. Det är en form av sula som man kan köpa på nätet. 

Jag blev förstås orolig när gympaläraren sa det så jag bad honom beskriva vad problemen var men det kunde han inte. 

Jag förstår inte varför du ifrågasätter mina inlägg. Två lärare spekulerade i om sonen kunde ha en diagnos, Jac lyssnade och lät honom genomgå en utredning som visade att han inte hade någon diagnos. 

Varför är det provocerande? Det är, som jag också skrev ovan, mycket viktigt att man får rätt diagnos om man har NPF men alla barn har ju inte det. 

Det finns en normativitet ibland inom skolan som gör att barn som min son, som älskade att läsa faktaböcker och resonerade rätt avancerat för sin ålder om vetenskap etc., problematiseras trots att det inte finns några tecken på diagnoser. 

Om min son hade visat sig ha en NPF-diagnos hade jag självklart inte haft några problem med det utan lärt mig så mycket som möjligt för att kunna stötta honom på bästa sätt. 

Problemet med överdiagnostisering, som Socialstyrelsen varnar för, är ju att det drabbar barn som verkligen har NPF. Resurserna räcker inte till och folk kommer inte att förstå vilka svårigheter NPF faktiskt kan innebära. 

Såg att detta inlägg fick två tummen ner. 
Det är faktiskt så att mitt liv förstördes pga av en Asperger-diagnos. 
Vilket jag tycker är oerhört märkligt. Aspergerdiagnos är ju en diagnos som innebär att man har normal IQ. 
Men folk inklusive vården tror att man är efterbliven om man har Asperger tyvärr. 

Ditt resonemang är extremt kontraproduktivt.  

Jag har också upplevt fördomarna du beskriver, men det enda sättet att minska fördomar är genom att motbevisa folk. 
Har möt så många fördomar, men folk ändrar uppfattning när de pratar med mig - och inser att jag är intelligent. 

Om alla intelligenta autister/aspisar skiter i att göra utredning (som du föreslår) kommer istället fördomarna leva kvar, eftersom de enda folk kommer möta är autister med lågt IQ. 

För övrigt sitter jag med i flera grupper på nätet för autister och nästan alla är väldigt tacksamma över att ha fått din diagnos. Vet inte hur många likasinnade du träffar, men väldigt få ångrar att de gjort utredning (trots att de möts av fördomar). Kan ärligt talat räkna de aspisar jag någonsin hört säga att de ångrar.