Semlan3 skrev 2021-07-08 11:34:53 följande:
Jag beklagar verkligen. Mina barn vet. De flesta i vår närhet vet då det har varit svårt att dölja den växande magen. Får panik nu. Vill inte träffa någon och behöva förklara. Vill inte prata om det. Vill bara förtränga det helt. Vill inte föreställa mig hur fruktansvärd en process inför och under avbrytandet är. Men det är det enda jag tänker på. Vill inte mer. Fattar att man aldrig blir hel som människa igen. Jag är livrädd inför läkarbesöket. Jag vill inte. Och barnmorskan var så pruttig nuttig. Klappade på mig och sa med beklagade röst: vad tråkigt. Hatar henne. Hatar hatar hatar henne att hon behandlade mig som att det är kört.
Tyvärr är livet brutalt. Ofta går det bra men ibland går det fel. Det finns ingen skam i det. Det är mänskligt.
Skaffar man barn så är det roulett. Det kan bli den största lyckan i livet men kan också bli en livslång sorg. Tyvärr är det spelreglerna som alla måste förhålla sig till..
I ditt fall så vet vi ju inte läget. Det är ingen självklarhet att det är ett allvarligt fel eller fel alls. Det kan bara fostervattensprov eller moderkakasprov utdöma.
Gråt och tillåt dig att vara ledsen. Be om stöd utifrån och våga berätta vad situationen är. Det är ingen svaghet! Det är så här det kan bli och det finns som sagt ingen skam j det för ni har inte kunnat göra något annorlunda.
Försjunk dig i böcker, filmer och saker som får dig att koppla bort verkligheten några sekunder... uppehåll hjärnan med annat för att få tiden att gå.
Vi håller alla tummar här att det inte är något allvarligt!