• Touma
    Sun 1 May 2022 00:49
    4175 visningar
    15 svar
    15
    4175

    Förlorat min dotter

    Förlorade min dotter den 1/4 hon blev bara 5 dagar gammal. Hon föddes förtidigt prematur 22+5. Jag och min man levde för henne minut för minut och bad för att hon skulle leva och hålla ut men tyvärr gick det inte. Hon fick hål i tarmarna och blev opererad, när dem körde ut min lilla flicka iväg till operationsalen mitt hjärta slets med henne, hörde hur hon skrek och kollade på mig trotts att det var täckt över kuvösen och hörde hur hon sa jag vill stanna med dig mamma. 

    Imorgon har det gått en hel månad sen min lilla flicka somnade in i min famn, i mina armar. Jag mår så dåligt att jag ej vet hur jag fortsätta min vardag, jag vill bara sova ut mina dagar, jag kan skratta och prata med alla hemma men jag känner inte av skrattet eller måendet. En dag kan jag må bra och andra dagen mår jag skit och gråter från kvällen innan tills nästa dag, gråter i toaletten så ingen kan höra, gråter i mörker, känner som ett djupt hål i hjärtat som kommer att läkas, för varje gång jag tar hand om såret och lägger ett plåster på så irriteras den igen efter några dagar och blir ännu djupare hål. 

    Jag vet inte hur jag ska klara av min vardag mer, om en vecka så ska jag åter till jobbet jag vet inte ifall jag klarar mig eller ej, kurator från sjukhuset ringde mig och frågade om jag vill träffa henne för att prata eller kanske får träffa en psykolog men vad kommer det att hjälpa, att sitta och prata om det som hänt kommer inte göra det bättre .. 

    Jag mår så dåligt jag vet inte hur jag ska kunna gå tillbaka till min vardag det är så jobbigt och tufft ...

  • Svar på tråden Förlorat min dotter
  • Anonym
    Sun 1 May 2022 00:58
    #1

    Jag blir ledsen av att höra vad du varit med om.
    Jag tycker du ska ta möjligheten till samtal med kuratorn eller psykologen. Du kan inte veta om du blir hjälpt av det innan du har provat.
    De flesta tycker det känns bättre att få dela sina tankar med någon, få sätta ord på vad du tänker och känner. Det är en viktig del i att bearbeta den sorg man går igenom. 

  • Anonym
    Sun 1 May 2022 01:19
    #2

    På natten kan man nå jourhavande präst / kurator / psykolog via 112

  • Touma
    Sun 1 May 2022 01:24
    #3
    Anonym skrev 2022-05-01 00:58:51 följande:

    Jag blir ledsen av att höra vad du varit med om.
    Jag tycker du ska ta möjligheten till samtal med kuratorn eller psykologen. Du kan inte veta om du blir hjälpt av det innan du har provat.
    De flesta tycker det känns bättre att få dela sina tankar med någon, få sätta ord på vad du tänker och känner. Det är en viktig del i att bearbeta den sorg man går igenom. 


     


    Många har rekommenderat mig att prata med kurator/psykolog, men dem kommer bara sitta där och lyssna på mig vart kommer jag med det? Jag har pratat med mina systrar som är sjuksköterskor och dem har rekommenderat mig också att ta kontakt med psykolog för att få proffesionell hjälp .. men känner mig så tveksam ????

  • Anonym (Blev hjälpt­)
    Sun 1 May 2022 01:41
    #4

    Åh så fruktansvärt sorgligt det ni har varit med om. Mitt barn överlevde men det var traumatiskt ändå och jag kan inte få fler barn nu. Jag blev själv verkligen hjälpt av att få prata med en kurator som tillhörde förlossningen ? första gången fick jag prata med henne i telefon och sedan gick jag dit tre-fyra gånger. Jag tycker verkligen att du åtminstone ska ta erbjudandet och t ex planera in ett stödsamtal via telefon eller besök innan du börjar jobba igen. Din man behöver kanske också prata med någon, kanske kan ni gå dit tillsammans första gången i alla fall och ha stöd av varandra. Har ni fler barn? I så fall kanske de också behöver prata med någon om vad som hänt. Du kan nog bli sjukskriven längre tid om du inte är redo att gå tillbaks till jobbet ännu så känn efter själv om du tror att det skulle hjälpa dig att vare tillbaka i vardagen redan eller ej. Många kramar till er. 

  • Sun 1 May 2022 04:17
    #5

    Så otroligt ledsamt att läsa Gråter Massor med kramar och omtanke till dig/erHjärta

  • Sun 1 May 2022 05:37
    #6

    Beklagar :(

    Jag har gått igenom samma sak 2 ggr. 2017 med vår son. Han levde 10 dagar innan han dog pga NEC. han föddes i v.25.

    Andes gången var 2018 med vår dotter Ellen. hon dog i min mage i v.25 och jag fick föda fram henne stilla.

    Jag fann/finner mycket stöd och hjälp med förståelse i olika organisationer som ex Spädbarnsfonden, där föräldrar har förlorat barn. Det är en fin grupp där vi finner stöd och kan få hjälp av varandra. det finns ett stort band mellan oss alla som har förlorat barn. Även om våra nära och kära är bra stöttning och finns för oss så kan jag själv ibland finna denna grupp med föräldrar förstår mig på ett helt annat sätt.

    om du exempelvis har Facebook så finns gruppen där <3

    jag gick hos psykolog också genom min barnmorska och jag tyckte det var skönt att få emellanåt men likt som dig så pratar jag mycket med familj och vänner och kan finna tröst och stöd hos dom men det var ändå skönt att gå till någon utomstående för att vräka ur sig saker.

    men jag remonterar starkt spädbarnsfonden, dom är otroliga och man finner en stor samhörighet där med andra. man märker också att man inte är ensam om all hemska tragedi 

    sorgen kommer alltid bestå och den kommer i olika former. Vissa dagar, 5 år senare är lättare att hantera men sen kommer de dagar då jag bara gråter och då tillåter jag mig helt att göra det. Tiden läker inte såren men den ändrar form och på något sjukt sätt så tar man sig igenom det men det är ingen raksträcka. ta den tid du behöver, var sann och röka mot dig själv och andra i din omgivning så dom lättare
    kan ge dig det stöd du behöver och tillåt dig själv att lägga dig ner ibland Och bara få sörja och vara ledsen

  • Anonym
    Sun 1 May 2022 20:36
    #7
    Touma skrev 2022-05-01 01:24:31 följande:

     


    Många har rekommenderat mig att prata med kurator/psykolog, men dem kommer bara sitta där och lyssna på mig vart kommer jag med det? Jag har pratat med mina systrar som är sjuksköterskor och dem har rekommenderat mig också att ta kontakt med psykolog för att få proffesionell hjälp .. men känner mig så tveksam ????


    Det är något djupt mänskligt behov hos oss människor att få berätta det vi tänker för någon. Det händer något med oss när vi sätter ord på vår sorg och när någon stannar kvar och lyssnar på oss. Det är någon som delar det svåra med oss. Vi känner oss inte lika ensamma när vi får berätta våra innersta tankar hos någon.
    En utomstående avlastar på ett annat sätt än om jag bara pratar med familjemedlemmar.
  • Anonym (snus)
    Sun 1 May 2022 21:49
    #8

    Det smärtar mig något oerhört att höra vad du gått igenom.
    Jag har själv mist ett barn i v. 22 och ett i psd och jag vill också rekommemdera spädbarnsfonden.

    Jag har läst hela tråden och känner igen mig i din ovilja att "prata med nån". Det kändes meningslöst för mig med efter att jag mist det första barnet, däremot började jag och maken gå i partetapi för att vi absolut inte ville tappa bort varandra i sorgen. 

    Det låter tufft att gå tillbaks till jobbet så tidigt. Jag var sjukskriven i nästan ett år. För jag fungerade inte. Vet att vi alla funkar olika.

    Jag vill också gratulera till dottern! Det märks utifrån din text att du hann älska henne för en livstid under hennes dagar på jorden. Är övertygad om att hon visste precis hur älskad hon var/är och att hon är glad att just du fick bli hennes mamma. 

    Smärtan kommer såklart aldrig till fullo gå över, för smärtan är ju kärlek du inte längre kan visa - och kärleken till ditt barn kommer alltid finnas kvar. 

  • Anonym (Hjärt­a)
    Sun 1 May 2022 22:10
    #9

    Men kära du, beklagar verkligen. Vilken sorg och smärta. Skickar all kärlek och omtanke.Hjärta

  • Anonym (Jo)
    Sun 1 May 2022 22:23
    #10

    Beklagar djupt, all omtanke kärlek

  • Touma
    Tue 3 May 2022 22:03
    #11
    Anonym skrev 2022-05-01 00:58:51 följande:

    Jag blir ledsen av att höra vad du varit med om.
    Jag tycker du ska ta möjligheten till samtal med kuratorn eller psykologen. Du kan inte veta om du blir hjälpt av det innan du har provat.
    De flesta tycker det känns bättre att få dela sina tankar med någon, få sätta ord på vad du tänker och känner. Det är en viktig del i att bearbeta den sorg man går igenom. 


    Jag har svårt att prata om det för jag känner mig osäker från alla håll. Är väldigt dålig på att utrycka mig och jag vill gärna inte sitta framför en och den sitter och kollar på mig utan att säga något för det gjorde kuratorn när min dotter låg på neo.
  • Touma
    Tue 3 May 2022 22:04
    #12
    Anonym skrev 2022-05-01 01:19:10 följande:

    På natten kan man nå jourhavande präst / kurator / psykolog via 112


    Pratade med vårdcentralen skall komma i kontakt med en psykolog snarrt.
  • Anonym
    Tue 3 May 2022 22:13
    #13
    Touma skrev 2022-05-03 22:03:14 följande:
    Jag har svårt att prata om det för jag känner mig osäker från alla håll. Är väldigt dålig på att utrycka mig och jag vill gärna inte sitta framför en och den sitter och kollar på mig utan att säga något för det gjorde kuratorn när min dotter låg på neo.
    Tråkigt att du har dåliga erfarenheter med kuratorn. Men låt inte det hindra dig från att pröva med någon annan
    Det brukar vara så att stolarna står vinklade lite bort från varandra, just för att man ska undvika känslan av känna sig utstirrad.
    Du behöver inte vara duktig på att prata. Om du vill kan du ju berätta just detta för den du samtalar med, typ att du tycker det är en lite konstig situation att sitta och prata om detta och att du känner dig ovan. Du behöver inte prestera något
  • Anonym
    Tue 3 May 2022 22:14
    #14
    Touma skrev 2022-05-03 22:04:04 följande:
    Pratade med vårdcentralen skall komma i kontakt med en psykolog snarrt.
    Det låter fint.
    Det är dina samtal, så du tar allt i den takt du vill
  • Touma
    Tue 3 May 2022 22:33
    #15
    Anonym (Blev hjälpt) skrev 2022-05-01 01:41:38 följande:

    Åh så fruktansvärt sorgligt det ni har varit med om. Mitt barn överlevde men det var traumatiskt ändå och jag kan inte få fler barn nu. Jag blev själv verkligen hjälpt av att få prata med en kurator som tillhörde förlossningen ? första gången fick jag prata med henne i telefon och sedan gick jag dit tre-fyra gånger. Jag tycker verkligen att du åtminstone ska ta erbjudandet och t ex planera in ett stödsamtal via telefon eller besök innan du börjar jobba igen. Din man behöver kanske också prata med någon, kanske kan ni gå dit tillsammans första gången i alla fall och ha stöd av varandra. Har ni fler barn? I så fall kanske de också behöver prata med någon om vad som hänt. Du kan nog bli sjukskriven längre tid om du inte är redo att gå tillbaks till jobbet ännu så känn efter själv om du tror att det skulle hjälpa dig att vare tillbaka i vardagen redan eller ej. Många kramar till er. 


    Beklagar för det du gått igenom och hoppas ditt barn mår bra nu. Jag ringde vårdcentralen ska nog förlänga sjukskrivningen och börja träffa psykolog för jag behöver bearbeta allt det då jag gått igenom då jag känner nu att jag bara trängt bort allt utan att kunna ta ett steg i taget för att bearbeta det. Tack för din rekommendation snälla du ..
Svar på tråden Förlorat min dotter