Fick precis reda på att min man är otrogen

Nej vi har fortfarande inte pratat sedan i söndags, då jag sa åt honom att flytta ut.
Men jag känner honom så väl, jag ser hans ilska och hur han ignorerar mig, det han gör är att ge mig skulden för hur allt blev. 
Hur livet blev.
Hur vardagen blev med måsten.
Tom så lägger han troligen skulden på mig att han har hittat en annan.
Ja skilsmässor smittar bland medelålders gubbar, nu är nog alla hans vänner frånskilda. Även han snart.
Motorcykel har han haft, sålde den bara för 2 månader sen då han förlorat sina pensionssparande på aktier och spel.
Han har gått runt med övervikt och trasiga joggingkläder i alla år, nu rakar han sig och tar på sig tajta jeans.

Om råden att packa en väska åt honom, hade vi inte haft barn så hade det hänt redan i söndags. Men jag vill inte skapa något drama, jag vill att det här ska gå lugnt till. Det enda som händer är att pappa vill skiljas och ska flytta till eget. Det är det jag säger till barnen.
Dom vet att jag är ledsen, för jag ville ju inte det här. Men nu är det så här. Och att det här har absolut ingenting med dom att göra, absolut ingenting. Det är mellan pappa och mamma. 

I natt sov han borta.
Via barnen fick jag veta att han kollar efter lägenhet. Vet du vad pappa sa? Att han är etta på en lägenhet. 

Han har redan skickat in skilsmässoansökan, kom på mitt mail.

Jag ska försöka en dag till. Jobbet är nog bra för att få distans. Igår ville jag knappt åka hem efter jobbet, mådde så illa på vägen hem.
Men självklart åkte jag hem. Till barnen.
Det var skönt att han inte var hemma. 
Men nu saknar jag honom.
Men även hatar. 
Jag tycker så himla synd om barnen bara.

Nej vi har fortfarande inte pratat sedan i söndags, då jag sa åt honom att flytta ut.
Men jag känner honom så väl, jag ser hans ilska och hur han ignorerar mig, det han gör är att ge mig skulden för hur allt blev. 
Hur livet blev.
Hur vardagen blev med måsten.
Tom så lägger han troligen skulden på mig att han har hittat en annan.
Ja skilsmässor smittar bland medelålders gubbar, nu är nog alla hans vänner frånskilda. Även han snart.
Motorcykel har han haft, sålde den bara för 2 månader sen då han förlorat sina pensionssparande på aktier och spel.
Han har gått runt med övervikt och trasiga joggingkläder i alla år, nu rakar han sig och tar på sig tajta jeans.

Om råden att packa en väska åt honom, hade vi inte haft barn så hade det hänt redan i söndags. Men jag vill inte skapa något drama, jag vill att det här ska gå lugnt till. Det enda som händer är att pappa vill skiljas och ska flytta till eget. Det är det jag säger till barnen.
Dom vet att jag är ledsen, för jag ville ju inte det här. Men nu är det så här. Och att det här har absolut ingenting med dom att göra, absolut ingenting. Det är mellan pappa och mamma. 

I natt sov han borta.
Via barnen fick jag veta att han kollar efter lägenhet. Vet du vad pappa sa? Att han är etta på en lägenhet. 

Han har redan skickat in skilsmässoansökan, kom på mitt mail.

Jag ska försöka en dag till. Jobbet är nog bra för att få distans. Igår ville jag knappt åka hem efter jobbet, mådde så illa på vägen hem.
Men självklart åkte jag hem. Till barnen.
Det var skönt att han inte var hemma. 
Men nu saknar jag honom.
Men även hatar. 
Jag tycker så himla synd om barnen bara.

Tack för allt stöd jag får från er.
Ni blir min livlina.
Igår fick våran jourhemsplacerade flicka flytta. Det blev ytterligare en sorg. Hon grät och ville inte flytta, men dom hade hittat en familj till henne så det var dags. Vi var bara akut tillfälliga. Så då grät jag för det också. 
Han var hemma igår när jag kom hem från jobbet..
Hade diskat och tvättat. Sa någonting om att han köpt någonting till bilen. Det är det första han sagt sen i söndags då jag bad honom flytta ut. Jag gick upp på övervåningen utan att svara.
Sen åkte han iväg med bilen.
Kom aldrig tillbaka.
Jo jag förstår att jag saknar den han var, den han var för 28 år antagligen. Och att jag sörjer att familjen kraschade med ett brak. Jag sörjer för barnen. Och jag sörjer för misslyckande.
Och jag kan inte förstå att han har förvandlats till ett svin bara över en dag.
Jag har skrivit massor av sms där jag ber honom att bara packa och hålla sig på avstånd, men raderat dom alla.
Jag har blivit totalt orke och viljelös.
Jag har även tackat nej till en stor cheftjänst på jobbet, tackat nej till mitt drömjobb sedan 10 år tillbaka. 

Jag känner mig bara så himla ensam.
Har alltid prioriterat familjen och barnen. Alltid kommit hem direkt efter jobbet till dom.
Hjälpt dom med läxor och prov, jobbansökningar, hjälpt dom med hjärtesorg och kompiskonflikter. Följt med på alla aktiviteter under alla år, alla föräldramöten och utvecklingssamtal och tandläkarbesök. Dom har varit och är mina bästa vänner, och det är alltid mig dom vänt sig till.
Vi har alltid haft huset fullt av deras kompisar. 
Mamma är mamma och hon är en trygg förebild. 

Men nu känns det som att jag tappar även den identiteten.
Det är ju min enda identitet, känns det som.
Mamma och Mamma är gift med pappa.
Och barnen har ju blivit så stora, dom har fullt upp med sina egna liv, så det känns lite som att mitt uppdrag är slut.

Kanske tycker han att jag inte såg honom. Men han såg nog inte mig heller.
28 år och man tar varandra för givet.
Så är det så klart.
Alla hushållssysslor som han lämnat över till mig, i stort sett allt ansvar för barnen och djuren.
Hur ska jag orka eller ens hinna med att dalta med honom, en vuxen man?

Han berättade att han kände sig deprimerad före semestern.
Jag sa att gå till vårdcentralen och fråga efter antidepressiva. 
Det har han inte gjort. 
Troligen tyckte han att jag skulle ordna det åt honom också.
Istället går han och är otrogen och inbillar sig att dom älskar varandra. Fin medicin.
Och väldigt egocentrisk.

Han tog bilen i fredags, och är fortfarande borta.
Jag har skrivit massor av sms, men kan inte förmå mig att skicka något.
Sover på soffan, kan inte förmå mig att ens gå in i sovrummet. 
Har fem barn här nu, det är svårt att visa mig stark och glad inför dom.

Ja jag känner sorg, tomhet, bitterhet och ilska.
Jag har blivit ratad och bortvald.
Och nu går jag igenom både en livskris och identitetskris på samma gång. 

Tack alla ni som skriver och stöttar, ni ger mig energi att komma framåt. 
Det känns som att min chockfas är över snart i varje fall.
Jag längtar så till nyorienteringsfasen nu, men förstår att det tar tid.
Det har ju bara gått en vecka. 
Men jag tänker inte gråta mera.

Jag känner mig bara så himla ensam.
Har alltid prioriterat familjen och barnen. Alltid kommit hem direkt efter jobbet till dom.
Hjälpt dom med läxor och prov, jobbansökningar, hjälpt dom med hjärtesorg och kompiskonflikter. Följt med på alla aktiviteter under alla år, alla föräldramöten och utvecklingssamtal och tandläkarbesök. Dom har varit och är mina bästa vänner, och det är alltid mig dom vänt sig till.
Vi har alltid haft huset fullt av deras kompisar. 
Mamma är mamma och hon är en trygg förebild. 

Men nu känns det som att jag tappar även den identiteten.
Det är ju min enda identitet, känns det som.
Mamma och Mamma är gift med pappa.
Och barnen har ju blivit så stora, dom har fullt upp med sina egna liv, så det känns lite som att mitt uppdrag är slut.

Kanske tycker han att jag inte såg honom. Men han såg nog inte mig heller.
28 år och man tar varandra för givet.
Så är det så klart.
Alla hushållssysslor som han lämnat över till mig, i stort sett allt ansvar för barnen och djuren.
Hur ska jag orka eller ens hinna med att dalta med honom, en vuxen man?

Han berättade att han kände sig deprimerad före semestern.
Jag sa att gå till vårdcentralen och fråga efter antidepressiva. 
Det har han inte gjort. 
Troligen tyckte han att jag skulle ordna det åt honom också.
Istället går han och är otrogen och inbillar sig att dom älskar varandra. Fin medicin.
Och väldigt egocentrisk.

Han tog bilen i fredags, och är fortfarande borta.
Jag har skrivit massor av sms, men kan inte förmå mig att skicka något.
Sover på soffan, kan inte förmå mig att ens gå in i sovrummet. 
Har fem barn här nu, det är svårt att visa mig stark och glad inför dom.

Ja jag känner sorg, tomhet, bitterhet och ilska.
Jag har blivit ratad och bortvald.
Och nu går jag igenom både en livskris och identitetskris på samma gång. 

Tack alla ni som skriver och stöttar, ni ger mig energi att komma framåt. 
Det känns som att min chockfas är över snart i varje fall.
Jag längtar så till nyorienteringsfasen nu, men förstår att det tar tid.
Det har ju bara gått en vecka. 
Men jag tänker inte gråta mera.