Jag vill ha barn men jag vill inte ha en bebis, "lämpa över" på pappan?

Hade en kollega som fick barn. De lade upp det precis så, men det var längesen. Nu är väl fler dagar öronmärkta för respektive förälder? Slutade på jobbet sen, så jag vet inte hur det gick för dem efter den första tiden.

Jag tycker du ska låta bli för tiden fram till 3 år är väldigt jobbig och det är inte rimligt att du inte engagerar dig i barnet innan det. Barnet och du kommer inte att knyta an och det är inte rätt mot barnet att ha en mamma som barnet inte duger åt p g a vilken ålder det är. Det är en sak att inte tycka bebisar är kul och en helt annan sak att avsky dem som du gör.

Jag tycker själv inte att bebisar är särskilt roliga men jag har älskat både mina mycket yngre syskon och mitt eget barn som bebisar. Jag avskyr dock inte bebisar men tycker inte de är särskilt roliga heller. Jag tycker mycket om att umgås med barn från 5 år och uppåt. Det är superkul tycker jag. Även tonåringar är roliga även om de ibland gör allt för att reta gallfeber på en. 

Nej, avstå om du verkligen avskyr barn under tre år eftersom dessa tre år är viktiga för barnets utveckling.

Men nu kritiserade du folks svar i tråden för att pappor kommer undan med samma sak, samtidigt som du antar att det som står i TS inte är sant. Det blir ju lite konstigt att kritisera de som faktiskt svarar på TS frågeställning då. 

För jo, ingen skulle heja på eller tycka att det var okej av en pappa att planera ett barn med planen att vara frånvarande och inte vilja ta ansvar när det känns tråkigt.

Det går inte att jämföra ens känslor till sitt eget barn och andras. Min kollega hade samma upplägg. Att pappan skulle hantera barnet under småbarnsåren så hon fick jobba och fokusera på annat. Hon skaffade barn bara för hans skull.

När barnet kom var hon frälst. Tog ut första tiden själv. Gjorde inget annat än att prata om sin son och hur otroligt unik han var och alla hans framsteg.

Men om du misstänker att din anknytning till bebis kommer vara låg så kommer din framtida relation med en 3+ åring att bli dålig. Ett barn behöver känna sig älskad av båda föräldrarna även om en part kanske tar mer hand om det. Ett barn är ett livslångt åtagande med konstant oro, kaos, kärlek, förtvivlan och känslor. Är du inte villig att ta i det på alla plan så bör du inte utsätta ett barn för detta. Barnets bästa kan inte vara en förälder som inte vill ha med det att göra första tiden...

Förlossningsdepression är rätt vanligt, och det kan drabba alla, inklusive de som gar längtat efter bebis och planerat det. Det är så klart inget någon vill ha, men det finns hjälp att få. Det är dock inte vad ts pratar om, nämligen att föda ett barn och lämna bort det tills hen är tre. DET är ovanligt. Även för dem som får förlossningsdepression är det ovanligt att lämna barnen några år. 

Det har funnits flera trådar om kvinnor som ångrar sina barn och inte vill ha dem. Men samma personer som skriver att det går bra att skaffa barn även om man känner avsky mot dem eftersom hormonerna ändå gör att man älskar att vara mamma brukar då gapa och skrika på dessa kvinnor om att de borde vetat bättre än att skaffa barn. Hur man än gör så gör man tydligen fel.

TS: Om din man är fullt införstådd med, och intresserad av att i praktiken bli "ensamstående pappa" med dig som ett litet bihang de kommande 3 åren, så för all del kör på. Sålänge ni båda är överens och ungen inte på något sätt blir drabbad. De flesta som vill ha barn vill ju ofta ha detta MED någon, så i det avseendet är det kanske ett bättre alternativ att låta honom hitta en kvinna av mer "mamma-material".

Ingen kritik mot dig, jag är själv inte speciellt barnkär, och har därför valt bort familjebiten. 

Dock bör du vara införstådd med att när du väl behagar knata in i barnets liv efter 3 år så lär det ju inte bara rakt av knyta an till dig.

Det är lite som med människor i övrigt, det är svårt att bara "plocka godbitarna". 

Om inte så många spred dessa lögner om att man alltid blir en bra förälder på grund av hormoner även om man alltid avskytt barn och aldrig velat ta hand om barn, vare sig egna eller andras, tror jag att det funnits mycket färre barn som farit illa och blivit försummade av sina föräldrar. Jag skulle tro att ts är en sån som egentligen inte vill ha barn men funderar på att skaffa barn ändå bara för att det är vad som förväntas.

Ja, det går inte att plocka russinen ur kakan. Även om den andra föräldern tar mer ansvar påverkas man ändå av att ha barnet i sin närhet. Och det är också stor risk att den andra föräldern när barnet väl är där ångrar sitt löfte om att ta hela ansvaret. T.ex. om man skulle få en kolikbebis som är vaken hela nätterna skulle nog de flesta vilja ha avlastning.

Håller med, tror det är lätt att trycka undan varningsklockorna om att man kanske inte alls vill ha barn eller lämpar sig som förälder, eftersom barn är något man "ska" ha. Så hur fel kan det bli? Men det är klart det kan bli jättefel.

Hormonerna gör ju sitt till att ta till sig barnet, men det innebär inte att man blir nöjd med sitt liv. Jag älskar mina barn men hade förmodligen valt annorlunda om jag vetat hur det skulle bli. Sen tar man förstås hand om dem ändå, om man är vettig, men det är synd att uppleva ~20 år av ens liv som en transportsträcka.

TS om du känner så kanske inte du ska skaffa en bebis. Jag skulle råda dig att ta kontakt med kommunen om att bli familjehem istället, då får du ju ett barn som är +3 direkt och du slipper bebisåren.

Har bara läst trådstarten, men jag tänker spontant att man inte ska skaffa barn med tanken att man inte ska engagera sig så mycket under en viss period. Man vet ju verkligen ingenting om framtiden. Rätt som det är står man där och är helt ensam förälder av någon anledning eller så har barnet särskilda behov och är inte möjligt att bara tas om hand av en person. Man måste vara beredd på det och förstå att det kan krävas väldigt mycket av en som förälder.

Att vara förälder kan vara enkelt och lättsamt, men det kan också kräva allt du har och lite till, helt beroende på vilket barn du får. 

Mitt inlägg handlar inte om att jämföra kvinnor och män, inför det känner jag lika. Mitt inlägg handlar om ton, attityd och en hårdhet som inte ger mig någon mammakänsla (vilket hade känts precis likadant om det vore en man). 

Personligen tycker jag inte man ska skaffa barn om man inte planerar att ta hand om dem. Det fungerar liksom inte att lämpa över en bebis på ens partner och sen tro att barnet kommer älska en villkorslöst efter några år när man behagar ta hand om det. Det är helt okej att du inte gillar bebisar, men vill du själv ha barn är bebistiden ett nödvändigt ont. 

Håller med. Jag blir provocerad av alla som är helt säkra på att vi som avskyr småbarn och inte vill ta hand om dem ändå skulle bli utmärkta föräldrar och trivas lika bra med att ha barn som såna som älskar barn och alltid velat ha barn. Varför är det så svårt att förstå att det finns människor som inte borde bli föräldrar?