Varför kalla funktionsnedsättningar för superkrafter?

Balansgången är egentligen samma för alla de människor som inte har en självklar plats i samhället, en position som människor inte ifrågasätter. 

Den som ikläder sig en verklig eller mental superhjältedräkt kommer att bli förlöjligad, beundrad och på alla möjliga sätt projicerad på.

Den som blir påhängd en offerkofta kommer att bli bespottad, ömkad och på alla sorters sätt utgöra en yta för människors projektioner också då. 

Funktionshinder innebär från den dag diagnos ställs utifrån svårigheter och personlighet att riskera en livslång fastklämdhet mellan dessa två lager på lager. Det är rätt trångt att ha en offerkofta under en superhjältedräkt, men att få en offerkofta att täcka en superhjältedräkt är inte heller helt bekvämt. 

Spektrumet är ju väääldigt stort mellan att klä personen i en offerkofta eller en superhjälteddräkt. Inget av det är särskilt sunt. Vad jag själv kommit till insikt med är att eftersträva normalitet (har rätt mild diagnos så det går ofta rätt bra), och att aldrig medvetet gömma mig bakom diagnosen och skylla på den, och det gäller även föräldrar och anhöriga. Man ska vara medveten om den och svårigheterna den medför, och jobba efter det.

Uppmuntran, och absolut vara tydlig med styrkorna i vissa diagnoser, för de finns. Men hade man fungerat bättre överlag utan sin diagnos? Ja utan tvekan. Att kalla de superkrafter låter därför mest som nästa steg i att curla barn och ungdomar med diverse svårigheter till att få dem att må bra för stunden, men ofta gör de inte ens det. Om något så uppmuntrar det till att sluta kämpa, för det är ju en superkraft, eller hur? Då ska man väl inte behöva kämpa med den?
Nej... dåligt drag. Avvikelser kan ha sina styrkor, men superkrafter är de icke.

Det finns stora skillnader förstås. Generellt har folk med NPF inte superkrafter. Men de kan ha talanger. De kan vara mer kreativa än dem flesta, eller annat.
Folk med NPF är ofta ojämna och då kan det vara lite speciella profiler. Dvs man kanske behöver få slippa någon del och istället koncentrera sig mer på något som man är bra på. För att använda människans kapacitet optimalt.

Om man har autism och en kognitiv nedsättning - då har man ett ganska allvarligt handikapp. En person som har hög IQ och autism eller ADHD kan däremot göra en hel del. Hos vissa sabbas det ändå. Om de t.ex. har andra psykiska problem, eller om de har väldigt låg energi. 

Man måste också tänka på att barn/ungdomar med NPF kan må dåligt, och att man förstås vill ge dem något positivt, ett hopp. Samtidigt kan det vara ett misstag om det är för långt ifrån sanningen. Dock vet jag att folk som har t.ex. en kognitiv nedsättning ofta inte förstår att de inte kan göra samma saker som andra. Så, även om man talar sanningen här, så kan de få för sig något orealistiskt. 

Jag längtar tills den dagen min personlighetsstörning räknas som superkraft. Då kanske män slutar direkt avfärda mig som potentiell flickvän eller fru.

Finns det bara två lägen? Offerkofta eller superhjälte?

Räcker det inte att konstatera att npf kan ge både fördelar och nackdelar? Att det inte bara är en nackdel, men att man inte ska underskatta svårigheterna.

Men som sagt, problemet är inte vad man kallar sig, utan om man tar ansvar för sin situation eller inte. I TS fall verkar problemet vara att syrran belastar anhöriga i onödan, inte om hon kallar sitt funktionshinder för superkraft eller något annat.

Fastklämd. Lager på lager.
Håller med personen som sa att det är lättare att vara vanlig. Är man vanlig får man inte diagnos om man inte betalar för sig. 

Min son visste om sitt funktionshinder från när han var 7 år. Varför skulle man förtiga det? Det vore väl ingen bra idé. 

Jag tror att du missförstår. Det är svårare att få ta körkort med diagnos och jag vet inte om man får göra värnplikt om man vill. Det har varit en diskussion om det. 

Förtiga gör ibland den som vill bli behandlad som en vanlig person blir. Tyvärr är det många människor som inte behandlar den som har diagnos på samma sätt som den behandlar den som inte har diagnos, men det tror jag att du som förälder redan är mycket väl förtrogen med. 

Körkort kräver ett extra intyg från läkare för att skriva in sig på körskola. Värnplikt är än så länge inte möjligt men diskuteras precis som du skriver. 

Problemet uppstår ju när det blir illamående by proxy.

När ett normalstört barn ser hur föräldrarna bränner ut all tid och energi på ett syskon med NPF som hade haft rätt till men själv vägrar samhällsstöd, medan det andra syskonet och även barnbarnen ställs helt utanför föräldrarnas intressesfär i många år.

Min mamma hade bara en dysfunktionell vuxen sambo, men det räckte för att jag som barn och tonåring skulle känna mig helt oviktig i hennes liv, jag fick knappt ens normal omsorg i perioder.

Det tog rätt många år efter att jag flydde hemifrån innan jag förlät henne för det medberoendet.

Ja, och det är också ts utgångspunkt, syskon lidandet. Bra att du kunde förlåta. I vissa fall är det ouppnåeligt.

Jo, men signaturen Teddy verkar inte ha kopplat det, att man kan lida för att ens föräldrar mår dåligt och inte kan sätta gränser, även om man själv kan.

Jo, jag vet. Och visserligen är det inte självklart för barn med diagnos att ta körkort, men i regel får de ju ändå tillståndet efter intyg ifrån sin läkare. Min dotter fick. Värnplikt vet jag inte heller. Polis fick man ju inte bli med NPF, men de verkar ha ändrat på det nu. 

Jag håller till viss del med. Det blir fel när man generellt säger att det är en superkraft när det ju faktiskt gör att man får kämpa med så oerhört mycket. Det skulle vara bättre om det blev lite smalare. Typ "du kanske kan hitta någon superkraft du fått, vad skulle det kunna vara" och identifiera en sak som man känner att man faktiskt fått.

Mitt barn tex har (trots extremt hög intelligens) jättetufft med allt pga sin diagnos. Men gick en utbildning och fick höra det där om superkrafter och blev eld och lågor när han insåg hur mycket han hör i klassrummet som ingen annan hör. Även om den där fläkten som irriterar honom är något negativt för honom så blev det liksom positivt att det var en superkraft att han hör den så bra. Och andra liknande saker kunde han också komma på.

Men det hade ju blivit helfel om han hade börjat tänka att hela diagnosen var en superkraft när det ju faktiskt är att den gör att han kommer få kämpa hårdare i livet och troligare med sämre utfall än om han inte hade haft den.

Ts kan bara ändra på sitt egna förhållningssätt, inte föräldrarnas tyvärr. 
Att du tror att jag inte förstår lidande är en märklig slutsats att dra.