Skillnad på högkänslighet och autism?

Så du som frågar om utredning för högkänslighet vilket jag trodde var ett skämt... Vad menar du är skillnaden? 

 

Nej, jag har inte läst gamla grejer. Man skiljer mellan kognitiv och affektiv empati. Du verkar dock inte alls förstå skillnaden mellan de två. Googla själv "autism kognitiv empati".

Monster har jag aldrig kallat personer med autism. Jag har som sagt ett barn med autism och tror dessutom att jag har det själv.

Har man affektiv empati får man dåligt samvete om man skadar andra. Du skriver hela tiden som om jag har påstått att autister saknar empati. Det har jag inte, men eftersom du inte förstår vad affektiv respektive kognitiv empati innebär, så tror du det.

Den här texten har länkats till tidigare i tråden. Läs, så förstår du förhoppningsvis vad jag pratar om:
https://www.gu.se/gnc/forvirring-kring-empati

Fler läsvärda texter:
http://annamalcus.com/2020/09/06/autism-ingen-medkansla/

https://prestationsprinsen.se/lite-om-autismspektrumtillstand-och-empati/

Googla läs på!Vi som har HSP har inte fått någon autism av våra föräldrar.

Klart det är skillnad på autism och högkänsliget. Fler har skrivit om det här. Tycker det är bättre att screenat en högkänslig för EIPS istället. Men då blir det livat. Jag tycker att högkänslig är en hittepådiagnos för lättkränkta latmaskar. 

Vilket inte hjälper ett spår då informationen inte finns. Jag ber om källa av andra skäl än att jag inte orkar googla.

Inget konkret. Jag håller inte med att HSP är en diagnos för lättkränkta latmaskar men jag kan inte köpa en ogrundande hittepådiagnos ändå.

Ok. Tack för klargörandet. I den här tråden är det första gången jag hört talas om henne och hennes forskning vilket jag i och för sig kan tycka är konstigt att jag inte stött på henne då jag försökt läsa på om autism. Då verkar det som att det är hon då som blandar vilt i kortleken, men som nån skrev hade hon familj som först betecknades som högkänsliga och sedan ha autism, så det är kanske därför? 

Hur som tror jag det är av ytterst vikt att man får en ordentlig utredning av psykiatrin för att komma fram till rätt diagnos. 

Mitt syskon gick till exempel helt under radarn tills det att hen blev psykiskt sjuk i tonåren och levde först med de diagnoserna innan man hittade autismen.

Jag själv fick till sist också söka hjälp hos psykiatrin över en utbrändhet. Jag sa då min familjs historia där i perioder båda mina föräldrar betett sig deprimerade (En av dem åkt till psyk akut en gång) och tagit till egna medel för att mildra, komma ifrån den. Man har sårbarheten att utveckla psykiska sjukdomar som depression lättare både som autistisk och högkänslig, vi är väl känsligare helt enkelt än många andra, och det är ju på gott och ont. 

Jag har gjort tester online och där fick jag poäng att jag var autistisk, och jag fick poäng på att jag var högkänslig. Om jag hade autism så ville jag bara veta det. Jag har känt mig annorlunda ändå hela livet, för mig hade det inte gjort någon skillnad om jag varit det eller bara högkänslig eller både ock, eller vart jag nu var, bara man hittat svaret. Det man kom fram till var att jag var högkänslig. Det är ingen diagnos i sig ju, ingen skada eller sjukdom.

Jag ser inte autismen på ett negativt sätt som jag tror det blivit stämplat som ute i samhället. Jag ser de styrkor som finns där. Jag vet att vi är alla olika och jag tror meningen är precis det, vi ska vara olika. Vi måste vara olika för annars hade vi inte överlevt som art. Att vi är olika är mänsklighetens styrka, vi hjälper varandra, vad någon inte ser, ser någon annan. 

Sen har jag undrat över om jag blivit färgad av autismen i min familj för jag vet med mig att jag vill vara extra tydlig och att jag upprepar mig eller säger samma sak fast på olika sätt för att det inte ska bli missförstånd. Också blivit mycket av "tänk på det här", jag har haft en plan längre fram, jag har planerat för mina familjemedlemmar som jag sett stirrat sig fast vid någon detalj, inte tänkt längre fram. Sen har jag också det i mig att tänka "det ordnar sig" för mycket gör ju det.
I min autistiska förälders hem så var det så noga så med att del saker skulle vara i ordning och man skulle göra saker på speciellt sätt, medan andra saker bara låg där och skräpade, och jag städade alltid på ett sätt som jag visste hur mina kompisars hem såg ut, där var inte den strukturen, helhetssynen i vårt hem, och min autistiska syskon är precis likadan där som den autistiska föräldern. Där har jag mer tolerans än jag tycker många andra har i mitt liv för jag vet att det är inte viktigt, man klarar sig ändå. Ibland förstår jag inte varför "vanliga" stressar upp sig så mycket över oviktiga saker, men det är väl för de fått lära sig eller tycker att det är många måsten, och ifrågasätter inte sig själva varför. 

HSP är inte en diagnos. Finns inte kriterier för det. Det är du själv som bedömer om du är HSP eller inte. Vissa personlighetsdrag är överrepresenterade hos HSP. Inte liknande autister utan mer liknande ADHD-drag. Det som ofta sker är att HSP-personer drabbas just när de inte har lust eller orkar. När någon i deras vänkrets behöver hjälp. Får de välja själva kan de delta i ravepartyn. Ja jag raljerar. Men det är jävligt lämpligt att dra upp det när något går emot eller krävs. Därför säger jag att HSP är lättkränkta latmaskar. Med en stor nypa ironi. 

Ja, jag har upprepade gånger skrivit vad jag tycker om HSP.

Den delen med att slänger sig med sin "HSP" när någon behöver hjälp är inget som jag stött på dock.

En person som saknar empati är inte en särskilt trevlig person. Fördomar säger att autister saknar empati, saknar känslor och är farliga. När jag var liten förklarade man ofta mord med att mördaren hade Asperger. 

Har du empati? Om svaret är ja så vet du själv att det vi har det. 

Är de studierna skriva av autister? För forskning brukar använda NT som rättesnöre. Har de jämfört autisters kognitiva empati med den kognitiva empati NT känner för autister? Om inte så är det fullständigt värdelösa studier. 

Vad tråkigt att du fått den erfarenheten av HSP människor. Jag är HSP och känd för att finnas där när någon har det svårt vilket jag inte tänkt på ens utan tar som naturligt. Är heller ingen latmask, aldrig varit. Har inga ADHD drag. 

Det förstår jag. Har några väninnor som man kan få fullständigt fnatt på. Du anser dig vara HSP men framförallt allt härlig empatisk person man gärna vill ha nära. 

Låter inte som bra väninnor då precis.

Högkänslighet är ingen diagnos för det ska inte vara det, inte betraktas som det, och är inget kort man ska dra fram i situationer för att ursäkta ett dåligt beteende, hur man är som vän.

För mig är det mer att andra valt att beskriva mig som mycket empatisk och en vän i nöd vars närvaro/vad jag än gjorde de inte kommer glömma bort (sen när allt är ordnat igen).

Där finns ju under- och överintryck, men det måste man kunna hantera utan att själv så spatt eller låta andra också få det på en, haha. Alla kan ju till exempel få överintryck av ljud etc om man är stressad, då förstärks allt. Alla måste hitta sin balans. Jag har till exempel ett ovanligt yrke som kräver "mycket pill", mycket detaljer, och vems hjärna som helst hade blivit trött på att behålla koncentrationen så länge som jag måste och inte missa något, men jag är ju van vid det. Jag vet att när/om jag blir trött så vilar jag bara en stund så får hjärnan reboota sig sen.

Jag vet inte om jag har ett öga, öra för detaljer för familjemedlemmar med autism har det, men det har hjälpt mig upptäcka saker, som andras hjärnor bara helt ignorerar eller inte fäster någon vikt vid och så är det just i detaljerna allting avslöjas. Jag analyserar detaljerna som leder in mig på spår som gör att jag kommer till rätt slutsats, jag ser mönster, jag "klickar ihop" dem. Jag gör särskilt så med människor, hur de uppträder, vad de avslöjar i detaljerna. Gjort att jag upptäckt personlighetsstörningar på väldigt tidigt stadium, narcissister som kan dra ner ett helt företag och bara skapa kaos innan det är dags att bege sig till nästa. Gjort också att man anlitat någon som det ser dåligt ut på på papper, men som jag "klickat ihop" och ser styrkorna i, som visat sig vara en ypperlig person att ha på plats, och yrket vände den här personens liv, fick en nystart.

Fått frågor hel del på jobb hur jag kommit fram till det och det, och när jag börjar berätta ser de lite konstigt på mig för att senare följa med mer och mer. Jag vet många gånger att jag kommer inte få gehör om jag säger vad jag vet i början för många andras hjärnor tänker inte så, bortser från det, och det är just det som gör att det blir farligt. De sa att när jag var liten sa jag "Det lilla säger det stora", för det är precis det det är, det är små brödsmulor, när ingen tänker på, inte den som gör det, tror sig inte bli ertappad eller att jag är på spåren, men det är jag.

Jag hade kanske inte varit så om det inte vore för jag förstod att min autistiska förälder kunde inte trots sitt detaljintresse se vad det var för typ hen nu dragit in i våra liv, som jag visste skulle bli problem med senare. Hur som är jag väldigt lik min andre förälder i hur jag tänker, reagerar. 

Fick inte höra att jag var känslig förrän jag var i en relation med en man som sa det om och om igen. Många andra människor inte sagt något. Perfekt till exempel om man skulle ha kunnat vara aktris för alla känslor syns i ansiktet, ögonen och skiftar snabbt, men inget konstigt med det. Tror också man kan mentalt om man vill stänga av och på känsligheten beroende på vad man tänker så tänker man på praktiska saker så klart ser man ju inte så värst känslig ut. Han som ofta sa jag var känslig upplevde sig själv som mer känslig efter en tid, man påverkar varandra. Han var van vid mer ytlighet, och att man inte ska visa sig känslig för det är en sårbarhet, men att vara känslig i en situation kan vara ens största styrka och andras. Det är nog som allting annat, det som är bra i något är dåligt i en annan. Man kan ha det i sig, men tryckt tillbaka det. För honom var det nog mer att han kände sig trygg att kunna vara så mot mig, och visste att jag skulle aldrig använda det emot honom. I min familj användes/används aldrig något emot en i bråk, du kommer aldrig få det i nacken. De är heliga områden. Man gör det inte. Han var från en familj där det gjordes, mycket lågt. Förstår att han var så avstängd som han var från början. 

För mig blev min känslighet en dålig sak när jag blev utbränd, när jag fått en stor smäll efter en annan av livet utan att komma upp och få en nypa luft där emellan, allt hann ikapp mig, men lärt mig av det. Inte för att fly men för att kunna hantera den sårbarheten, därför ville jag veta om det var nåt "fel" på mig för vet jag inte orsaken, inte varför, kan jag heller inte laga det, det där är ju som att laga ett tak på ett ställe där det inte behövs lagas istället för att se vart det läcker. Gör man inte så så kommer det inte fixa sig. 

Jag är tacksam för min familj och de erfarenheter jag fått. Jag är tacksam för den kärleken, den empatin jag fått. Jag fick känslan att jag är älskad för den jag är, sedan mycket liten, inte för vad jag gör eller inte gör. Det tycker jag är det mest viktiga man kan ge ett barn, hur det barnet än är. Bara älska barnet, få den att känna just det jag fick känna. Man kommer bära det med sig resten av livet och någon bättre bas/golv finns inte att stå på. 

Hsp är en "diagnos" för autister i förnekelse.

Jag tror man måste skilja på de som självdiagnossätter sig och de som går till en profession av psykologer där utredning görs. 

Det har trillat ur en del ord som till exempel "ångest" från Psykiatrin som människor slänger sig omkring med när de egentligen bara är nervösa inför något. Inte samma sak. Likadant kan själviska personer få titeln narcissister fast de inte är det. 

Men jag håller med om att där finns mycket samma, mycket likheter, men det gör inte att helhetsbilden i sig resulterar i att en högkänslig i själva verket är autistisk. Med det sagt hade jag inte haft något emot att vara autistisk. Jag älskar mig själv som jag är, och är älskad, omtyckt som den jag är, ser någon något negativt med att jag är högkänslig eller/och autistisk så är det tyvärr deras eget problem, deras egna fördomar. De kanske själva då ska ha lite bättre självinsikt varför de skulle använda autistisk som ett skällsord, försöka använda det emot någon autistisk, när jag tydligt kan se att det är personen i fråga som är idioten och inte den autistiska som blir utsatt. Jag har sett för mycket av det i min dar och det är alltid personer med låg intelligens och ett ego som vill höja sig över andra så fort de får en chans. De tror själva de är så smarta, men de avslöjar bara sin egen dumhet, men är för dumma för att inse det också. De missförstår också en massa.

Nu äntligen börjar fördomar om autism tvättas bort och ersättas av ren kunskap, till exempel det här med empatiförmågan, vilken sorts empati autistiska besitter, till skillnad från "vanliga", och till skillnad från de som har personlighetsstörningar, från mörka triaden. 

Jag tyckte det var en fruktansvärd bild som målades upp av min autistiska familjemedlem som visat mig så mycket empati och kärlek, har superb minne av minsta lilla som gäller mig och mitt liv, att få stämpeln att hen saknade empati. Den här okunnigheten tror jag ställer till med att de som fått diagnosen förr (som när hen fick den) isolerar sig ännu mer. Autistiska ska aldrig klungas ihop med samma grupp av personlighetsstörningar/mörka triaden. "Vanliga" borde veta bättre. Autistiska borde inte behöva betala priset för deras dumhet. 

Det kan vara svårt, även för en psykolog/ psykiatriker att avgöra skillnaden, Högkänslighet, HSP, innebär helt enkelt att du är överkänslig/ högkänslig jämfört med anda, och därför reagerar starkare på stimulin, andras beteenden och sådant som händer i omgivningen, och kanske har svårare att glömma oförrätter och andras elaka beteenden bl.a.

MEN, detta är ju typiskt för autister också. Skillnaden är att en autist har en tendens att övertänka och snöa in på saker. Autister kan också ha vanföreställningar eller åtminstone väldigt stereotypa uppfattningar om saker och andra människor, och detta gör det svårt för autisten i sociala sammanhang, då hen har svårt att tolka sociala koder, och andra människors ansiktsuttryck. Det är inte alls ovanligt att en autist kan tolka uttalanden som du ser som harmlösa eller snälla, som elaka, eftersom autisten kan tolka in sådant i det du sagt som du inte menat. Typiskt för en autist kan också vara ett svart/ vitt, antingen / eller-tänk, lite som är fallet med Borderline-personligheter, du är antingen vän eller fiende, god eller ond.

Autister har också ofta OJÄMN BEGÅVNING, så sett att de kan vara jättekunniga och informerade inom ett område, och ha riktiga talanger, samtidigt som de kan vara värdelösa på att vika ihop tvätt, förstå socialt samspel eller sätta ihop en möbel från Ikea.

Det är begåvningarna inom vissa områden som gör att andra har så svårt att förstå hur de kan vara så kunniga och begåvade inom ett område, men okunniga när det kommer till ganska simpla saker. Autisten har också ofta stereotypa rörelsemönster och kan ha svårt att se andra rakt i ögonen när de pratar med dem. För den som pratar med en autist kan det se ut som att autisten "ser förbi" den de pratar med.