Min sambo bryr sig inte om jag äter eller ej

Hela tråden handlar om hur hemsk hennes sambo är för han inte frågar henne hela tiden om eller vad hon har ätit 

Så jag anklagar inte henne om nånting utan jag påpekar att det är orimligt att begära att ens partner har ansvar för ens basala behov 

Om du inte förstår att det är vad hon menar kanske komvux vore nåt för dig, då din läsförståelse minst sagt är bristfällig 

Här har du lagt till att sambon ska fråga henne vad hon ätit hela tiden. Det stämmer inte, du kan inte läsa texten. Sluta försöka att klumpigt förolämpa dom som bidrar till tråden, du gör bort dig. Var konstruktiv istället.

TS vill ha stöttning av sin sambo och undrar över det.

Oj då blev du så kränkt för nån inte tyckte som dig att du ser det som en förolämpning?

Om du läser ts så handlar halva inlägget hur hemskt hennes sambo är för han inte frågar henne om vad hon har ätit, hennes behov, hennes svårigheter,att han inte förstår osv osv 

Så jag tolkar hennes inlägg som att hon är väldigt krävande och tjatig. Sen att du tar illa upp över det och ser det som en förolämpning är ditt problem 

Det är även det din tolkning, att han skulle vara hemsk. TS har inte skrivit det.

Jag har varit ganska (?) anorektisk förut en gång i tiden. Jag vägde 44 kg under lång tid (jag är 162 cm), och det var ett helvete att ha dessa tankar. Min fettansamlig sitter rakt på magen, inte i rumpan, låren eller brösten. Jag hatade kroppen en gång i tiden p.g.a. detta och jag var livrädd för att inte kunna behålla killar som jag då och då blev intresserad av, och jag svälte för säkerhets skull innan de skulle hälsa på hos mig o.s.v.. 

Jag tror INTE att man ska ha ett förhållande med någon när man har dessa tankar. Många försöker övertyga oss om att parförhållanden är det bästa, att det är normen, och att om det tar slut i förhållandet så ska man genast börja leta efter någon ny o.s.v.. De tänker inte hela vägen runt, det viktigaste av allt är att man själv mår bra. Och oavsett anledning till varför just du är anorektisk, så går denna att lära bort, men du måste respektera dig själv i alla lägen. Många kändisar har precis den kroppsform som du har och de är världskända och fantastiska ändå. Det finns inte bara ett enda ideal. Och tror du dessutom att du slipper att eventuellt bli dumpad bara för att du kanske har en viss typ av figur eller ålder? Nej, man slipper inte detta att inte alla kommer att känna intresse. Bry dig inte om vad andra tycker. 

Timglasfigur, smal midja och stora bröst, tror många kvinnor är vad män gillar mest, sådana kvinnor dumpas också. Unga kvinnor, blonda kvinnor, alla dumpas ändå, så det hänger inte på utseendet alls när en man sticker. Håll hårt fast vid den sanningen och bry dig inte någonsin om igen när en man som du gillar inte gillar dig tillbaka. Det som det egentligen handlar om i det hela är att det är ingen matematiker, eller ett "intelligent liv" som har suttit och pysslat ihop vår värld. Män och kvinnor har olika viljor, de är genspridare och kvinnor är gensållare, och alla skillnader kommer från mellan benen. Ta det inte personligt öht. Det här har ingenting med dig att göra, det är mycket större än oss alla. Vill man ha en lösning designad av människor själva, av ett "intelligent liv", så ska kvinnor börja klona sig själva. 

Män och kvinnor passar inte alltså av naturen, och de som kommer påstå annat är för att de inte är coola och kreativa på jobbet, och de kan inte satsa på sig själva på annat sätt än att försöka hitta kärleken. Good luck... Eller så är de väldigt extroverta och förlåter allt möjligt dumt, bara de får ha någon att prata med non-stop, men de extroverta är en annorlunda minoritet. 

Så om det tar slut med din kille så försök att vara själv mycket, att finna sig själv, finna en inre balans och ro. Kroppen har en egen hjärna och själ, så respektera den verkligen. Titta på vackra kända kvinnor, och få kanske inspiration till hur man kan klä sig när man har en viss kroppstyp, för att må bättre i sig själv. Vi har fullt med kända, vackra kvinnor som samlar fett på alla platser på kroppen, vissa samlar på magen, och de är lika vackra ändå som de övriga.

Låt ingen annan definiera vem du är. Jag som är normalviktig i nuläget och ser ut som jag gör skulle absolut kunna finna kärleken LÄTT, jag med mina former och allt attraherar även toppsnygga män, och jag är inte ens någon kändis utan vanlig dödlig, normalviktig, men jag trivs bäst själv, och väljer ett lugnt solo-liv alla gånger. Fokuserar på mina hobbyer och skolgången. Jag tycker att väldigt många fler borde leva själva. Vi har inget att bevisa varken för oss själva eller för andra. Kvinnor har redan bevisat KLART om och om och om igen att äldre kvinnor kan gifta sig och få barn med 15-20 år yngre män, och mulliga kvinnor kan också få män o.s.v.

Det finns INGA skarpa gränser här, det finns absolut inget som DU behöver bidra till för att upprätthålla, och inte jag heller. Det är skönast att vara själv för dem allra flesta tror jag, men folk är inte helt säkra på vad man ska göra med tiden. Det är den största boven har jag märkt efter mina observationer (gör själv-utveckling tycker jag. Man är aldrig för gammal för skola/uni. och för ett ungt nyfiket sinne). Lev själv, du verkar vilja det innerst inne. Så som du har nu verkar inte vara mycket att ha. Släpp taget om drömmen med män, men kom ihåg att du inte får börja äta mycket oftare och chocka kroppen, utan respektera kroppen i alla lägen, oavsett om du är singel eller ej. Ett tips till, jag personligen skulle inte klarat mig utan naturläkemedel/kosttillskott. Så tänk på saken, tycker jag. :)

www.familjeliv.se/forum/thread/82761439-hur-lange-ska-man-dejta-egentligen

 

Gud så bra, då är du redan där, en bra fast grund. 

Min partner var innan KBT, innan han mådde dåligt, nån som inte sa ett pip om  han blev sjuk eller frös, vet inte om han inte kände det (eller behövde vara döende innan han skulle klaga över sjukdom eller frusenhet) eller inte tillät sig känna det, och kan man träna sin hjärna så pass, då kan man träna om den enligt KBT:s mönster, det är en sak som är säker. 

Jag har valt (ibland får jag dock påminna mig själv) att förlåta de perfektionister som förstört för mig, han, oss, då de själva varit offer en gång i tiden, och har det värst själv, har de värsta rädslorna själva. Finns snälla perfektionister som såklart aldrig menat att deras avkomma skulle ta skada, men räckt att se dem hålla på så blir man sån själv. Vi har de där rädslorna längre och kan ändå leva ett framgångsrikt liv med de mått som är de verkligt viktiga att leva efter, inte efter nåt ytligt skit eller nån sjuk tävling. 

Jag försöker idag att inte ha dåligt samvete över att jag var den utlösande faktorn till varför min partner blev så pass som han blev, han har sagt att det var inte jobbet eller andra problem i livet, men han har inte anklagat mig på något elakt sätt utan mer förklarat. Ett av de misstag jag gjorde var att när jag själv var nere, påverkad av allt, var att jag drog mig undan honom, ville inte ens bara titta på teven med honom när jag inte var på tipptopp till exempel. Att bli övergiven brukar man säga är perfektionistens största rädsla, och i och med att jag drog mig undan, kom längre och längre ifrån, gjorde att hans rädsla ökade på sig, att jag skulle lämna, men han bidrog också till det. Det var både hans krav på sig själv, han skulle göra det som var mitt ansvarsområde också, fast jag inte längre kunde så som innan eller inte alltid ville, det fick inte vara good enough för honom. Men också krav, outtalade som uttalade, på mig, jag upplevde honom som väldigt sträng, väldigt lättirriterad, också hans kontrollbehov av att ständigt kolla så det ändå var okej med mig, och ha koll på vad som hände i mitt liv, tror det gav honom en trygghet att veta, men det blev också för mycket, att han var och "plockade", att jag inte fick vara. Nån gång så ställde jag en fråga till någon och så var det han som svarade, direkt, hel del gånger faktiskt som att andra som var med oss, de var inte där, inte så, för honom, osynliga eller han var på vippen att vara otrevlig mot dem, en häpnad hos dem att så gör man väl ändå inte. Jag fick kompensera för honom. Att han såg det som att det var bara han och jag där. Lite konstiga grejer som hände titt som tätt. Kände som han vaktade över mig, men inte på ett helt normalt sätt, jag kan inte förklara det så värst bra, men till sist gav det mig en nära på en panik-känsla. Den kan komma, men väldigt sällan, nu för tiden då han inte tänker sig för. Han har alltid varit också mycket envis av sig så orubblig när det kommit till den grejer där jag varit den som varit den diplomatiska, men idag märker jag att han är mycket mer tillmötesgående. 

Jag hoppas och tror det kommer gå bra för er. 

usch, typiskt, jag gjorde fel, skrev "Vi har de där rädslorna längre " menade att vi har inte de där rädslorna längre.

Tack för svaret. Ja, tror inte jag hade orkat vara med henne om jag inte hade haft en stark egen känsla för vem jag är. Ibland undrar jag om det kommer att vara för tungt i längden. Jag vet inte. Hon är fantastisk så jag hoppas att det kommer att gå bra för oss båda tillsammans.

Det påminner på något vis om henne det du beskriver. Den där okänsligheten för kyla och obekvämlighet, som om det inte bekommer henne det minsta. Också att hon på något vis tar ansvar för mig, men mer som ett kärleksfullt vaktande. Det är ovanligt.

Hon har tidigare sysslat med en krävande sport på elitnivå under många år, har tänkt att okänsligheten för fysiskt obehag och disciplinen kommer därifrån. Och ja, det är en sport där vikten bedöms hårt, en av dom som kan ge unga människor problem med ätstörningar.

Tack ska du ha :)

Ja, jag påverkades inte till en början utan det tog sitt tag innan jag började känna mig underlägsen. Men sen vet jag också att han alltid älskat mig, så mycket av det satt i mitt eget huvud. 

Jag började också med sport tidigt och min pappa (också perfektionist) som själv varit i den världen innan var väldigt noga med att jag skulle känna att jag bara tävlade med mig själv. Därför har jag blivit en mindre tävlingsmänniska för jag fått det så inprintat av honom. 

Där är de som jag upptäckte (då till min förvåning) som ville psyka mig vid tävling eller vid någon match, och först blev jag ledsen, men min pappa var där och sa att de är bara avundsjuka på dig, de är inte lika bra själva, du är ett hot, de som håller på så är sämre, så han lärde mig att stänga av, men det gjorde ju också att jag ville minsann krossa dem, jag ville visa dem (och där kom tävlingsmänniskan in igen, den som skulle bort). Jag hade inte själv kunnat hålla på så som de gör,  men jag vet att jag kunde säga i en match, om där varit till exempel två som känt sig störst, bäst och vackrast och velat trycka ner alla andra lagspelare, att de borde koncentrera sig lite mer på spelet än låta sin dumma käft gå, men oftast sa jag inget utan bara visade vad jag gick för, så blev de tysta, men jag vet ju hur det här psykiska påverkar, kunde se hur det påverkade andra. Men uttrycket stämmer mycket snack och lite verkstad, de som är så de är inte duktiga, de vill bara ge sken av att de är det och få deras egon att må bra på andras bekostnad. De har inte där att göra. 

De sämsta tränare jag haft har varit kvinnor som inte begrep sig på endometrios, tack och lov fick manlig tränare stiga in, som visade hänsyn, förståelse, och han var inte ens samma kön!!. Man ska inte bli sviken av en annan kvinna, när man själv är tjej, på det här sättet jag blev. 

När jag fick ge upp den världen var min pappa bara glad för han visste hur tävlingsinriktad och hur hårt man kan gå åt, att man inte lyssnar på signaler, och han ville inte det skulle hända mig. 

Jag tror som du att din flickvän har tränat sig mentalt för att uthärda så pass att hon inte tillåter sig känna det, och då börjar det bli farligt. Min partner blev sjukskriven för en sjukdom/fysisk sådan mot sin vilja av läkare som förbjöd honom återgå, medan han inte tyckte det var så farligt.

Konstigt nog är det så att fast han varit så hård mot sig själv, också med träning och med maten, så har där varit det du kallar för kärleksfullt vaktande. 

Det har också, får jag medge, varit han, och inte en läkare, som först misstänkte, upptäckte vad som var fel på min kropp (förutom det jag då visste).

Jag har inte den bästa toleransen alltid på kommentarer om min vikt och mitt utseende då jag fått höra det så mycket från så många människor att jag vägde för lite, och sedan att de trodde jag var med barn (när det var endometriosen) eller att jag då vägde för mycket, så jag blir lätt på min vakt. Fått nock. 

I min mans familj finns inte det filtret heller, man bara säger det rakt ut, och jag tycker inte det är okej. Avsaknad av hyfs, av uppfostran, av stil, det kan såra, det kan påverka i negativ riktning, det är inte "tough love", det är bara BS. Vad ger någon rätten att påpeka om någon är för smal eller för tjock, vem är man själv? Kan man inte bara få vara?

Om jag säger något om någon så är det en komplimang om deras hår eller kläder eller något de sagt som var roligt. Jag har inte velat sjunka till deras nivå och säga hur fan ser du själv ut? Men faktiskt fått göra det nån gång och då hitta något på deras kropp att klaga på för att då blir de helt ställda och tysta, de måste fatta att så gör man inte, men sen kan jag drabbas av den här dåliga känslan att man krälat runt med såna människor bland gyttjan, och dåligt över vad jag då känt mig tvungen att säga. Å andra sidan har jag sedan dess fått slippa höra det, så det funkar uppenbarligen. 

Det var jobbigt för mig om allt tissel och tassel om att jag skulle ha en ätstörning när jag inte hade det utan fysisk smärta, och IBS och därför problem att behålla näringen, och därför inte kunde prestera. Det var också jobbigt när min partner hittade druvsocker och konfronterade mig med misstanken att jag svalt mig, tagit det istället för mat. Då knöt det sig extra när jag märkte att han låtsades som att han inte hade koll på vad jag ät när vi skulle äta tillsammans, men jag vet att han höll koll. Blev så pass att jag inte ville äta med honom, och då i sin tur ökade det på än mer hans misstanke. 

Det har varit jobbigt också när han kommenterat att han tyckt jag var för smal o.s.v. och nån gång fått höra att nu (då jag då gick upp) var vackrare än innan då jag var för smal, att så, med mer vikt, gillade han mig mer. Jag förstår att det var ett försök att i hans tycke och smak få mig att stanna där, inte då som han var rädd för att jag skulle gå ner för mycket i vikt igen, men saken var ju den att jag kände att jag hade inte den kontrollen om jag gick upp eller ner, utan det berodde på andra saker. Då vi också hade en sexuell relation så kändes det helt fel att få den kommentaren. Hade jag fått det av en kompis hade jag inte reagerat så, tror jag. Jag blev väldigt medveten om mig själv, på ett negativt plan, som ingen ska behöva bli i sängen. Därför tror jag absolut det är åt helvete fel om ens partner (inkl sexuella partner) ska ta och kommentera så. 

Jag ville helst inte höra någon kommentar alls som kom tillsammans med ordet "fin" eller "vacker". Det räcker väl att bara säga någon är fin, eller söt, eller vacker, tycker jag. Det andra tycker jag man ska lämna utanför. Jag vet inte om alla dessa människor som bara öppnar käften fattar vad de kan ställa till med, hur det fastnar nånstans, byggs på. 

Jag tänker ändå att jag haft tur med min familj med pappa då som kommit ur det här själv och därför inte vägledde mig rätt in i fördärvet. 

I min partners familj så upplever jag det som tuffare. Om man bara råkar göra fel, råkar tappa något, bara råkar - då blir det samma instinktiva reaktion som om man gjort det med flit, gäller barn som vuxna. Min partner hade detta också innan, och jag fattade inte hur han kunde så. Jag har fått lära mig "gråt inte över spilld mjölk", att man skiljer på vad som inte är meningen, att det kan hända och händer precis alla. Men nej, inte ens det, inte ens misstag ses med blida ögon.

Jag vet ju inte, och förlåt om jag tar mig ton här, men kan det vara så att det finns saker i din flickväns familj där strävan efter perfektion är tuffare än det varit i din familj? Det i sin tur kan då leda till att hon är en värre perfektionist? Jag tror det var så med oss.

Om man märker sådant så har jag gjort så att jag tagit det privat med honom och frågat varför han reagerar så. Jag har också sagt åt honom hur hans reaktion i sin tur får mig att må. Idag reagerar han inte så, och det är bara så skönt att märka det. 

Jag tror på er! :) 

Hennes sport kräver att man går utanför normala gränser skulle jag säga, jag vet inte men tror det innebär en viss smärta och mkt hög träningsdos på inte mkt mat. Verkar som en inte så kärleksfull uppväxt utan att det var stort fokus på prestation för att duga. Jadå, jag har sysslat med sport sedan jag var liten men med målsättningen att det ska vara kul och gå bra, den kombinationen. Så en annan uppväxt. Jag hade höga krav på mig men väldigt mkt kärlek hemifrån.

Hon är sympatisk och schysst mot andra, men däremot inte mot sig själv. Vill och försöker föra fram att hon duger precis som hon är utan prestationer. Det som är hon är inte hennes utseende, hennes jobb eller det yttre utan hennes fina inre och personlighet.

Aha, druvsocker. Hon är mkt för att dricka redbull...undrar om hon kan göra det istället för att äta?

Intressant att höra. Då kommer du vara, och är redan nu, tack och lov, precis det jordnära stöd hon behöver.

Jag känner igen det där också att man inte är snäll mot sig själv som man ska vara, men fint att hon är det mot andra, men jag hoppas inte hon är det för mycket, för det kan också bli en sårbarhet med perfektionister, att de tar på sig för mycket av andras ansvar. 

Tycker också det låter jättefint att du framhäver hennes inre, personlighet, istället för det yttre.

Redbullen är säkert att hon ska känna sig så alert som möjligt, ja, skulle tro det, också om det är en sport där hon inte ska äta mycket, men man måste vara försiktig när det kommer till redbull men det vet väl alla såklart (jag dricker inte redbull, och nu väldigt sälla intag av druvsocker då jag inte behöver det längre, är nu så pass fysiskt frisk). Allt sånt där, kaffe med, kan öka på också om hon blir nervös eller får ångest så då brukar man säga att man ska sluta upp eller minska på allt det där. 

Jag bara hoppas du inte får några problem med hennes familj, men om du skulle ha eller få det, så kan jag bara tipsa om att inte tappa dig själv, var stark, jordnära i dig själv, gå inte in i nån fjäsk-roll för då är det kört. 

Jag har varit tvungen att ta mitt avstånd i perioder. Jag märkte att jag började bli illa behandlad av särskilt ena svärföräldern när jag var just extra stark, jordnära, för då ansågs jag som ett hot, och någon som inte trodde på samma levnadssätt, som min partner blivit uppvuxen, och fått lära sig och skulle helst då gå vidare till nästa generation, om där blev någon. Jag var käppet i hjulet. Särskilt då min ena svärförälder retade sig på mig, fast jag inte påtvingade dem någonting. Det räckte att jag bara var. Och det bandet min partner hade till mig. Det var som att man ville göra det till en dragkamp. Jag fick ständigt höra fula kommentarer mitt i olika konversationer hur mycket bättre osv min partner var, än jag då skulle vara, indirekt att han kunde valt en bättre tjej än jag då. Då utnyttjade föräldern, som är mycket taktisk, just den här lilla rädslan att tänk nu om min partner tror det med, nånstans, eller blir manipulerad att tro det. Då kommer jag förlora honom.

Sen tänkte jag att förlorar jag honom över det då är han inte värd mig. Då ska vi inte fortsätta. Men jag blev tvungen att begränsa umgänget, och omge mig med andra människor som jag visste stöttade oss fullt ut, som såg oss som jämlikar. Det blev istället så att vi kom längre ifrån den här svärföräldern i synnerlighet som var så mot mig. Min partner trivdes också mycket med de här andra människorna i mitt liv, som behandlade honom, och oss bra. Jag hindrade inte honom från att umgås med sina egna, men jag själv kände att jag behövde vara stark i mitt eget näste, och mitt näste blev då andra människor, andra umgängen. Jag kan inte riktigt säga vad för slags plan min svärförälder hade för mig, om det var att jag skulle bli dumpad, eller jag skulle acceptera att ha en sådan svag roll bara jag fick behålla min partner, att jag skulle knäckas, men jag accepterade inget av det. Jag var en vuxen kvinna. Ingen ska behöva ta sånt.

Min partner har också i sin tur när han väl fattade problemet stått vid min sida. Han tycker inte om att hans förälder uppträtt så, naturligtvis, det får honom att se sämre ut också, inför mig, inför andra som höll av mig. Jag var helt tyst om det alldeles för länge för jag visste inte riktigt hur jag skulle bäst hantera det, jag visste att min partner skulle hamna i mitten, och jag tänkte länge att det här kommer bli svårast för honom. Tyvärr visste jag också att svärföräldern hade sånt stort ego så att den skulle inte bry sig om att sonen led, att sonen blivit placerad i mitten. Kändes som jag brydde mig mer om min partnern än den föräldern om sin sons mående. 

Jag märkte också att han alltid återgick till den han innan varit, innan han och jag träffades, in sin gamla familjeroll, i familjen, påverkades. De såg ju allt med sin livsstil som bra, men där är tyvärr saker i den som inte är bra, men det är upp till dem hur de vill leva sina liv. Jag vet hur jag vill leva mitt. Där är familjemedlemmar, släktingar på hans sida som jag kommer mycket bra överens med, som det funkar strålande med, och det märkte jag blev då istället en lättnad för min partner, och han satte igång då mer med att "sätta ihop oss". 

Vi har kommit nu till en insikt att man kan bara förändra sig själv, så man själv mår bra, så man mår bra båda två i en par-relation, tänka på vad för slags familj man vill vara, vad för slags föräldrar, och bli det. Skapa vårt eget, tillsammans. I det blir man ju stark, men det är en process att nå dit. Det är tufft ibland men det är värt det. Man har allt det andra som också är så jäkla bra ihop, och då menar jag inte ytliga saker som ägodelar, det fysiska hemmet, utan kärnan i själva relationen. Varför man började älska varandra från första början. 

Jag känner att min partner behöver också sin familj och ska såklart fortsätta älska dem alla, så det vill jag inte stå i vägen för, men det behöver vara ett sätt som gör det hanterbart för honom, att han mår bra i det, och inte bli bitter eller så, livet är för kort för det. Finns många där ute som har komplicerade relationer till sin familj. Man är knappast ensam om det problemet. 

Den här sårbarheten som kommer med den hjärnan som perfektionister har kan och ska man vara medveten om och hantera. Hjärnan kommer också med många fördelar, en styrka också, i många lägen, så pass att många då missar att man också har större risk för en sårbarhet. Man har större risk att utveckla ångest, att utveckla depression, utmattning, kalla fakta. Tyvärr. Många som känner en känner en inte så, vet inte om att de här tillstånden kan komma, utan känner en som man annars alltid är, normalt sätt, inte att man fejkar, utan bara hur man annars är. Hur man annars är är ju kärnan, är ju det friska, standarden. 

Jag hade en obehandlad depression länge, alltför länge, ett tag i mitt liv, för jag fortsatte att leva fel efter en kris, en stor sorg.. Jag höll mig så upptagen jag bara kunde, jag jobbade på.

Då jag vände mig till min partner och sa att jag behövde hjälp, mådde skit, till slut kommer man till den punkten att allt kommer ikapp en, man orkar inte det längre. Man blir rädd för sig själv. Man förstår att man blivit sjuk. Ingen vill ju bli sjuk. Så man skäms också för att säga det. Men varje gång jag sa det till honom (och det var få gånger, och långt mellan varven), så sa han bara att "men du har ju mig, prata med mig, kom, så pratar vi", och så ville han hålla om mig.

Han gjorde det till nån slags tävling mellan honom och då någon annan profession, att om jag inte valde honom, bara, så hade han misslyckats i sin roll. Men också hur han blivit uppväxt att han inte skulle tro på sånt, att då är man bara knäpp, då är man svag, då är man sårbar. Man ska fixa det själv. Det går över. Det är en del av livet. Så där. Det hade också med hans misstänksamhet att göra, att han inte ville släppa kontrollen om mig, vad skulle hända med mig? Skulle han överlåta mig, när jag var som svagast, i händerna på människor, en profession, han inte litade på? Det märkte jag var en spärr hos honom. Då kände jag det som att jag svek honom, om jag då sökte hjälp, att han misslyckats, ville inte han skulle känna så, så då försökte jag lite till, och så lite till...

Till slut kunde jag inte spela det enligt hans regler, utan fick ta mitt egenansvar, och söka hjälp. Och tur var det.

Senare, även om han inte kunde tro det då, skulle han själv hamna där, men det dröjde.

Sen finns det inget botemedel mot stark sorg, men det finns medel att kunna hantera det på, bearbeta det, komma ut på andra sidan, men sorgen över vad vi förlorade den kommer vi alltid ha. Man kan inte springa ifrån den. 

Idag tycker jag det är mer rumsrent att våga prata om sånt här, men det finns alltid de som har fördomar, eller rädslor kring det, och det behöver man inte ha. Det är bara en hjälp, men rädslan, skammen kan sitta hårt hos många, att de kommer tro jag är galen, fel på mig, ta avstånd, mitt rykte. Att allt ska gå åt fanders. För det första behöver inte hela jordens befolkning veta att man går i någon terapiform, de kanske inte ens kan se att du inte mår bra. Jag kom i alla fall till punkten att jag skiter i vilket, jag måste få hjälp, jag har försökt så länge själv, och det går inte längre. Det får vara vad det är. Jag visste ju, att det här är inte jag. Något har hänt mig. 

Jag är säker på att din flickvän kommer må bättre, fungera bättre, hålla bättre, kunna relatera till sin familjs negativa sätt bättre, efter hon gått klart sin terapiform. 

Så ja lite tips där vill jag väl ge i fall du skulle behöva det eller inte tänkt på det redan och det är då att bygga ert eget, umgänge, där hon blir stark, där ni blir starkare tillsammans, där ni blir accepterade fullt ut ihop, att det är ni, kärnan, det jordnära. 

Har du så svårt med läsningen?

Halva ts handlar om hur hennes sambo inte bryr sig för han inte går runt och konstant och tar ansvar för hennes matvanor , han bryr sig inte han är så elak etc 

Det tolkar jag som att hon tycker att han är en hemsk människa

Tar det IGEN så även du ska äntligen ska förstå vad jag säger. Jag UPPFATTAR det som att hon säger att han är hemsk 

Tycker det är fel att lägga så stort ansvar på honom då han inte vill och är inte utbildad .Mår hon så dåligt bör hon höra av sig till en psykolog 

På tal om läsning så läser inte du heller någonstans i TS text att han konstant ska ta ansvar, att du har din uppfattning  är en sak, men blanda inte ihop det med att faktiskt LÄSA det.

För stort ansvar att bry sig om sin partner, nej det är det inte, det är ett normalt ansvar i en relation.

Jag sa inte att man inte ska bry sig om sin partner. Roligt hur du inte tolkar mitt inlägg ordagrant men lägger dig ner och gråter när andra läser mellan raderna i TS 

Du är inte särskilt konsekvent du inte? 

Kanske ska läsa själv i stället för att hitta på saker 

Det är bry sig som TS vill att hennes partner ska göra, du skriver att TS lägger ett för stort ansvar på sin partner. Och nej hon har inte skrivit något om konstant eller att han är hemsk, som du påstod.
Säger du det, men tala då om vilka fler i tråden som hittat på vad TS skrivit så kan jag titta på det med

Jag sa att jag tolkar det som så

Jag sa inte att det var så 

Men du kanske inte läsa? 

Nej, ibland lägger du till att du tolkar det så, ibland skriver du enbart att TS menar så. Och då har du tolkat det fel för så har inte TS skrivit någonstans.

Hela texten från TS är ju skriven av en kvinna i kris, och då förståeligt med starka känslor som splattar lite här och där, så är jag själv alla dagar i veckan om jag hamnar i nåt.

Jag uppfattar det som att TS vill att hennes kille ska ta ett ansvar som tillhör henne och tillhör expertisen inom psykiatrin på ett sätt, men på ett annat sätt vill hon att han ska lyssna på henne då hon får de här jobbiga tankarna. Hon vill båda delar. 

Det jag vet med min trista erfarenhet var att om jag öppnade munnen om min depressivitet efter sorg, var att min partner omedelbart reagerade väldigt starkt, blev mycket påverkad.

Jag förstod ungefär till hälften att vad jag sa lät sjukt, men andra halvan av det jag sa var nödvändigt att det kom ut - och det var den delen som en läkare, psykiatrin, skulle fånga upp, veta vad det betydde, och gå vidare sedan i behandlingen av mig. Jag tyckte inte om min kropp efter missfall, anklagade mig själv för det, fast jag gjort allt jag kunnat innan dess, sökt vård flera gånger och blivit dissad, tills de fattade allvaret och skickade läkare med helikopter till mig då jag blev inlagd. Så här är det tyvärr. Där finns en okunskap bland sjukvårdspersonal som ska vara första instansen. TS har om jag fattat henne rätt velat hålla sig ifrån dåliga erfarenheter från sjukvården (jag vet hur det är), och rädd att det skulle bli värre. Hon har velat hålla det på en viss nivå och sedan med hoppet om att hon ska kunna luta sig på honom, utan någon insats från vården, lösa detta själv. Jag fattar att det kan bli en trigger då man oturligt nog kan omge sig med andra som fungerar som vilka missbrukare som helst dvs till och med ge varandra tips om hur man går ner mer i vikt, döljer det osv. Då jag rört mig inom den världen så vet jag hur psyket där kan funka, man både vill ha hjälp och inte, och så blir det återfall. 

Min partner och andra i mitt liv hade inte kunnat vara det här bollplanket för mig när jag fick min depression, för de hade alla gånger i veckan reagerat känslomässigt själva, då de är i en relation med mig på ett sätt eller annat, och jag hade fått dem att oroa sig och dem att må dåligt, och det ville jag inte. Jag tycker det är en annan sak om man fått en skada och har helt friska tankar kring det, det kan anhöriga lätt ta. 

Jag hade ingen ätstörning, men min partner har ju då tyvärr haft det. Han blev väldigt lättirriterad och slutligen då detta bara fortsatte, aggressiv när vi kom i diskussion, om hans matvanor och träning, att jag fick lämna honom, då han gick över gränsen med mig, och han vägrade vård. Han var då också i en värld där de tävlade mot varandra, alltså säkert mer än han som hade ätstörning och var träningsfreaks. Jag var så jävla trött på hela bunten. Så jävla trött på hans familj (som tur är har han stor familj, släkt så alla är ju inte likadana) där man hela tiden ska kommentera utseende, vikt, träning, allt ytligt man bara kan komma åt. Det jag gjorde som anhörig var inte att förbjuda honom såklart att umgås med sin egen familj men att vi byggde vårt eget "näste" av människor som inte triggade, och andra på behörigt avstånd, som inte förstod och som skulle fortsatt dra ner honom helt i fördärvet. Jag var också jävligt trött på det för egen del, för min kropp lämnades ju inte utanför ekvationen precis, utan man bara måste in där och peta. Jag trivdes inte i den världen, med en del av de människorna. De fattar ju inte bättre. Min partner fattade inte han bättre heller när han skulle säga hur jag såg ut, om jag var för smal, om jag var "precis rätt", om han misstänkte jag gått upp för mycket, misskött mig (endometrios gjorde så att magen min såg ut som en jätteballong, såg han som att jag var tjock). Sen är det inte alla personligheter som kan få en ätstörning, precis som det inte är alla som kan gå in i väggen, det är en viss typ, man har den sårbarheten och precis som i TS fall så kan det återkomma.

Kommer det så här smygande så hade jag nog granskat vad det är för annat runt omkring mig som kan ha satt igång detta, och så tagit tag i mig själv.

Det är en orimlig börda att begära att TS sambo ska kontrollera hennes matintag.

Också något som förvånar mig då anorektiker, och jag - som inte ens hade en ätstörning - hatar att överlåta kontrollen till, att bli uttittad, kontrollerad. Man vill ha kontrollen själv. Man vill vara ifred. Det är just att få någon att släppa kontrollen som brukar vara mardrömsscenarier, man inkräktar. Jag kan fortfarande tycka det är jobbigt när andra ska poängtera vad jag äter för något, jag vill inte ha den uppmärksamheten, eller behöva förklara situationen med min IBS eller endometrios. Jag vill kunna sitta och prata om andra saker. Sen fattar jag att de menar väl. Men ändå. 

Där är en fruktansvärd stress att ha en anhörig som mår psykiskt dåligt och som vägrar söka hjälp, utan istället bara berättar detta till anhörig/a och i det begär att de ska bära hela bördan, det ska de inte.

Man får tänka på om man mår psykiskt dåligt att man är anhörig till dem också, att man också har ett ansvar gentemot dem, hur man behandlar dem, vad man gör mot dem. Man vill ju förskona dem också. Jag har velat ha en gräns där i min omsorg om de jag älskar och är rädd om. Där måste vara en vettig gräns.