Lämna deprimerad partner

Hur länge har han varit deprimerad?

Du har ingen skyldighet att stanna, det är ok att lämna. Du har bara ett liv.

Kan du ge ett ultimatum? Sök hjälp, annars kan vi inte fortsätta ha ett förhållande. Stå sedan fast vid det.

Ja, hur länge har han varit deprimerad? Hur började det? Nån som dött? Annan stor livshändelse?

Generellt sett så tänker jag att det är svårt att stanna med någon som inte ens försöker. Självklart kan man få gå in i sig själv och gräva ner sig ett tag vid förlust av nära och kära men nånstans finns en tidsgräns för vad som är rimligt, och det måste följas av en vilja att komma tillbaka.

Problematiken fanns egentligen redan innan vi träffades, efter att en närstående gått bort. Detta var dock något han bearbetat och fått hjälp med så han var välmående när vi inledde förhållandet. Symptomen denna vändan (vet inte om det är samma som förra gången) började komma smygande för ett år sedan ungefär och av det lilla vi kunnat prata beror mycket på hans arbete med en mycket toxisk psykosocial arbetsmiljö.

Och nu är han sjukskriven då?

Nej. Det hade han ju behövt söka sig till vården för, vilket han inte vill. Han hävdar också att han inte har råd med en sjukskrivning oavsett. 

Har han sökt annat jobb? Pratat med chefen om hur han mår? Eller gör han inget sånt heller?

Om inte tycker jag du får säga till honom att han behöver ta tag i sin situation om ni ska kunna fortsätta. 

Gör han inget trots att du försöker så tycker jag du kan lämna med gott samvete. Man kan inte hjälpa nån som inte vill bli hjälpt.

Jag har till och med letat jobb åt honom men han söker aldrig något. Cheferna är en del av problemet så där har han tyvärr ingen hjälp. Jag har ibland funderat på att själv prata med hans arbetsgivare men då hade han väl blivit arg på mig för det...

Jag är själv sambo till en kvinna som inte är deprimerad, men som har en kronisk sjukdom som gör att hon kräver vård av mig, plus att jag får dra lasset både ekonomiskt och med husshålssysslor. Jag har valt att stanna, dels för att jag älskar henne för mycket för att lämna, men också för att hon skulle klara sig väldigt dåligt själv. Detta säger jag inte för att ge skuldkänslor, utan mer att jag förstår till hundra procent om du väljer att gå en annan väg. I slutändan är det få som kommer tacka dig och du tappar en stor del av ditt liv. Ingen som varit i denna situationen skulle tycka att du gör fel.

Jag har varit i en liknande sits och lämnade efter att hans depression bit för bit frätit bort all kärlek i relationen. Jag tänker så här. Man ska så klart stötta varandra i en relation. Kortare tider kan man också behöva bära varandra. Men man kan inte ta ansvar för någon annans mående hur länge som helst. Visar han inga tecken på att vilja agera för att må bättre är du inte en dålig människa om du lämnar honom. Du har ansvar för ditt liv, han har ansvar för sitt. 

Har du pratat med honom om vad hans mående gör med dig?

Tack snälla för alla vänliga och förstående svar. 

Jag har upprepade gånger försökt förmedla min känsla av situationen, men det verkar bara ha motsatt effekt där han känner sig otillräcklig och mår ännu sämre. Alternativt blir defensiv och irriterad över att jag inte förstår honom eller låter honom sköta sig själv.

Det är en svår sits och det är bara du som kan avgöra hur mycket du orkar. Det är själviskt och respektlöst av honom att förvänta sig att du ska ställa upp för honom utan att visa hänsyn till dina känslor. Men enligt min erfarenhet så gör ofta depression att man tappar lite empati för andra. Oavsett vad du gör så är du inte en dålig person om du känner att du fått nog.

Du behöver inte överge honom för att ni bryter upp som par. Det går att stötta som vän och närstående på ett mer "lagom" sätt än som partner.

Ni kan ju testa att ses mindre under en period alternativt inte alls under några månader. Du får lite andrum och tid att tänka, han får känna att du backar och inte ligger på, och lite tid att reflektera hur det känns för er att vara utan och kanske sakna varandra lite.

Nu kanske jag låter lite hård, men jag tänker högt här.

Måste du aktivt lämna honom i dagsläget? Ställa ultimatum eller göra slut?

Du skriver att alla ansträngningar i er relation, hänger på dig. Vad skulle hända om du slutade anstränga dig? Slutade höra av dig, slutade försöka "fixa" honom, slutade städa åt honom osv osv.

Skulle er relation rinna ut i sanden då? Eller skulle han vakna, steppa upp, söka hjälp samt ta initiativ för att hålla er relation levande och bra?

Man kan ju fråga sig hur intresserad han är av att ha ett förhållande, om han inte ens försöker. Man kan inte hjälpa att man mår dåligt, men din särbo försöker inte ens. Han vill varken söka vård eller byta jobb.

Man kan inte hjälpa någon som inte vill ha hjälp. Du kan bara ta hand om dig själv. Jag tycker att det låter som att du faktiskt borde bryta upp och gå vidare i livet, men en bättre början är kanske att bara släppa allt och se vad som händer? Ta en paus? Vill han ha kvar dig får han börja visa det.

Sitt inte hemma och grubbla, utan hitta på annat, umgås med vänner, ägna dig åt dina intressen mm. Hör han av sig och vil ses - fine. Men det ska ligga på honom. Inte på dig.

Och nej, du är inte ett rövhål om du lämnar. Man bör stötta varandra i en relation, men till en viss gräns, och det är ju bara du som stöttar. Det blir ohållbart i längden.

Jag undrar mest vad som skulle hända om du bara slutar anstränga dig, utan att göra slut. Om du är passiv ett tag och ägnar dig åt annat. Så blir det upp till honom att rädda er relation.