Orka med en relation där det nästan aldrig är bra?

Det är skadligt för barn att växa upp med en narcissistisk förälder. Farligt för alla i dennes omgivning. Ansök om ensamvårdnad, är det ett alternativ för henne? 

Jag har levt som din sambo i många år och vet hur knäckt man blir. Jag har inte orkat med relationer för det finns ingen energi för någon annan så jag förstår dig också, 

Har hon polisanmält honom? Det har jag gjort flera gånger och ibland har det lett till kontaktförbud vilket har inneburit långa perioder av lugn. 

Jag har även gått igenom flera tvister med exet och har numera ensam vårdnad och exet har inget umgänge. 

Din sambo måste försöka hitta ett förhållningssätt som inte bryter ner henne. Jag vet hur svårt det är men man är tvungen för att orka. 

Kan ni inte vara särbos och ses när hon orkar? Förstår att det kanske inte är den relation du vill ha men det är ett alternativ om du inte vill bryta helt. 

Begreppet narcissist missbrukas kraftigt idag. Det finns olika former och nivåer av narcissism. Det finns narcissister som vet vilka beteenden som är bra och viktiga även om det inte är naturligt för dem.

Så man kan inte säga att det är skadligt att växa upp med en narcissistisk förälder. Man måste titta på de specifika förhållandena. Vad gör föräldern mot barnet? 

Men givet. Men nu uttrycker sig TS så och jag kom med ett förslag. 

Samla alla sms. Polisanmäla. kontakta familjerätten och socialtjänten. Om din sambos ex pratar dåligt om henne inför barnen, kan hon göra orosanmälan. Barnen kan gå och prata med familjebehandlare. Familjerätten kan utsedda en person som blir en mellanhand mellan henne och hennes ex. Allt kontakt sker genom denna personen. Han förstår ert liv om ni inte gör nånting. Ni kan inte bara vara ledsna och stressade, ni måste agera. 

Lever i en väldigt liknande situation fast jag är kvinna. Det behöver inte bli lättare ju äldre barnen blir kan jag ju säga. 10 år tills de är stora skriver du. Och sen kommer det ändå fortsätta, speciellt om barnen manipuleras för att vändas mot er. 
Jag önskar också att det hade varit bra någon gång. Har blivit ett vrak av allt drama, det tar aldrig slut. Aldrig. Partnern går ner i djupa depressioner och man står där själv och försöker dra upp allt. Man får ta skit och ska vara stark fastän man kränks och förtalas av de partner och tillslut även barnen som man först hade en relation med. Man får aldrig slappna av i lyckan av att vara med någon man älskar. 
Jag har inga bra tips att ge men jag vet verkligen hur det känns. Det är ett slöseri med liv känner jag nu mer. 

Jag förstår faktiskt inte varför ni bara står ut när det inte verkar finnas någon lösning eller kanske ens vilja att hitta lösningar. 

Jag har, som jag skrev ovan, levt i en liknande situation i nästan 20 år. Jag har gått igenom otaliga tvister och rättegångar med mitt ex men det lönade sig för han har inte haft umgänge på flera år. Han fortsätter att trakassera oss men då anmäler jag igen och ansöker om kontaktförbud. 

Det har varit extremt tufft i perioder men jag vägrar låta honom förstöra mitt och barnets liv. 

Jag skulle faktiskt inte dra in en annan person i min situation. Jag har haft relationer men alltid varit särbo och hållit min partner helt utanför problemen med exet. Jag har varit mycket noga med att exet inte ska kunna lista ut vem jag dejtar. 

Jag har varit särbo även för min egen skull. Då har jag kunnat ta den egentid jag behöver för att ladda batterierna och träffat min partner när jag är pigg och glad igen. 

Det kanske är kontroversiellt att skriva så men jag tycker inte att man kan begära att ens partner ska ge upp sitt eget liv och må lika dåligt. Jag skulle heller inte vilja att någon stannar av dåligt samvete. 

Särbo är tyvärr inget alternativ då det inte finns ekonomi till det. Sambon drog på sig ganska många skulder med sitt ex. I efterhand har det kommit fram att han har ett spelmissbruk och spelade bort allt på hästar och poker. Så det var därför det aldrig gick runt.
Men det är såklart också hennes fel enligt exet.

Det är inte tillräckligt längre för att polisanmäla. De första två åren var det galet men nu kommer det några sms då och då. Oftast i anknytning till födelsedag, högtider osv.
Exet är anmält 4 gånger till soc. Skolan en gång. BUP en gång. Sen två anonyma. Det händer inget. Det läggs ner då de anser att problemet ligger i kommunikationen men samtidigt säger att det är svårt då pappan anser att allt är mammans fel.
Vi har suttit på habiliteringen och de tittar åt andra hållet när vi påpekar att det är omöjligt att skapa struktur när någon sitter 18 timmar med en mobilskärm hos den andra föräldern. Vi ser skärmtid i appen så inget vi gissar oss fram till.
Vi har sagt att en stödperson skulle fungera väldigt bra och att kommunikationen sker däremellan men det har vi direkt fått ett nej på från soc och familjerådgivningen. Att de gör inte så?

Äldsta barnet är 15 och helt hjärntvättad av sin pappa. Han gör allt för att typ sätta dit oss. Skriker hat på sin mamma fast han samtidigt gråter och vill att mamman ska försvara sig och prata skit tillbaka. Väldigt konstig situation. Han kan lägga sig i våran säng och vägra gå därifrån så vi inte får sova. Han vill då att vi ska släpa iväg honom men skulle vi röra honom skulle hans säga till sin pappa att vi slår honom.

Jag har pratat med min sambo om att vi inte kan leva såhär. Men jag vill inte heller att hon fejkar lycka med mig men bryter ihop ensam.