Oense om barns kosthållning

Har fyra barn och är mycket mån om mina barns hälsa. Min erfarenhet av barn som aldrig får godis är att som fullkomligt vräker i sig på barnkalas eller äter i smyg. Vad har jantelagen med detta att göra? Man ska inte äta något stup i kvarten, men lite godis någon gång i vecka efter måltid ger inga dåliga tänder om man sköter sin munhygien och inte äter/dricker juice, dricka etc stup i kvarten

 

https://fragor.livsmedelsverket.se/org/livsmedelsverket/d/feta-mjolkprodukter/

https://www.livsmedelsverket.se/livsmedel-och-innehall/tillsatser-e-nummer/sotningsmedel

https://www.forskning.se/2024/04/05/lightlask-aspartam-cancer/

 

Länkarna ovan ger förklaring på varför lätta mejeriprodukter är bra och varför inte lightläsk är farligt, såvida en vuxen inte dricker mer än 4 liter om dagen. 

Mina barn fick inte något godis eller kakor tills dom blev ca 3 och sällan då. Sen lördagsgodis och normal och nyttig mat mestadels. Inga viktproblem eller hetsätning vad jag har sett. Man måste inte trycka i sig fett och socker vid varje måltid som barn, mina har fått bra vanor med sig vilket kommer att gagna dom i framtiden.

Varför skulle barn trycka i sig socker och fett, allt är ju inte svart eller vitt. Jag lagar mat från grunden och har alltid varit noga med näringsrik mat. Har ett barn som dansar balett på elitnivå som måste ha i sig mkt kalorier och bra kost för att orka. Men fett är också en nödvändig ingridiens inom rimliga nivåer tillsammans med protein, grönsaker och kolhydrater. Men självklart får hen äta lite onyttigt emellanåt - men det nyttiga/näringsriktiga överväger självklart. 

Det som ts beskriver att mannen gör, det är ingen bra mat, tycker det är fel att gå på ts för att hon inte tycker att b la sockrad fruktyogurt är toppen jämt. Jag har koll på vad man bör äta, rätt mängd fett ingår där ja. Frukt och grönt är viktigt inte minst för vår tarmflora, man gör sina barn en otjänst om man inte låter det ingå i maten man ger dom.

Allt det här med näringsriktig och god mat är självklarheter som inte ens borde behöva förklaras. Tröttsamt men när man vet att falukorv är ett av dom vanligaste livsmedlen(?) så blir jag inte heller förvånad av dom fördömande svaren till ts.

Tyvärr är min personliga erfarenhet att en ätstörd förälder smittar lätt sitt barn. Jag var fullständigt övertygad om att jag inte förde över mina matnojor på mitt barn men tyvärr fick mitt barn också en ätstörning. Hade jag vetat detta för 15 år sedan så hade jag backat och lämnat över all kost till föräldern utan ätstörning.

Backa: Då hade min barn inte sett en grönsak, förutom någon gurkskiva ibland. Jag skadade min hand för ett år sen och kunde inte laga mat på några veckor. Under den tiden serverades inget annat än skivad gurka, och vid ett tillfälle, varsin körsbärstomat till barnen.

Jag har varit frisk i 15 år snart. Någon gång tänker jag att man kan befrias från ätstörningsbojan.

Jag har vuxit upp med en mamma som påminner väldigt mycket om dig TS, utifrån din trådstart. 
Min mamma hade både anorexi och bulimi hela sin tonår fram till att jag föddes. Då sökte hon hjälp, en väldigt kort period, och sen friskförklarade hon sig själv. Problemet var bara att hon fortsatte vara ätstörd, med skillnaden att hon klädde allt i "hälsosamt" och "näring" och "mat som kroppen behöver". Men alla hennes handlingar och beteenden skrek fortfarande ätstörning. Mamma pratade aldrig(!) vikt med mig men genom hennes handlingar och hur hon själv pratade om mat och olika livsmedel, t.ex kategoriserade mat som "bra" eller "dålig", "mycket kalorier" och "lite kalorier", så fattade jag redan som typ sexåring att smal = bäst och tjock = det värsta som kunde hända en människa. Och det blev EXTREMT tydligt när hon och pappa ofta tjafsade om mat, eftersom pappa hade en mer sund "unna sig"-attityd, eller "det här är gott!"-approach gentemot mat. Och precis som i din TS så handlade det sällan om att pappa ville vräka i sig godis utan om att pappa köpt mellangrädde istället för matlagningsgrädde. Allt det där sög jag i mig som en svamp som liten. Min värsta mardröm var att jag skulle råka bli tjock och att min mamma skulle bli besviken på mig. 

Vi hade aldrig godis, sötsaker, fika, glass eller läsk hemma. När vi hälsade på någon som bjöd på fika sa mamma alltid "bara en!". Bara en kaka, bara en bulle, bara en godisbit. Osv. 

Jag har haft ett problematiskt förhållande till mat hela mitt liv och mammas beteende är en stor grund till det. I sena tonåren när kroppen förändrades pga hormoner och liknande fick jag panik när jag gått upp 2-3 kilo (fattar idag att jag bara råkade väga mig vid fel tillfälle i menscykeln). Började med självsvält och räkna kalorier. När jag var i 20-årsåldern sökte jag hjälp. Det har blivit bättre, men jag skäms fortfarande när jag äter en fikabit. Och så skäms jag för att jag skäms eftersom en del av mig vet att det i längden är mer ohälsosamt att skämmas än att njuta av fikabiten. 

Idag jobbar jag på en högstadieskola och under mina år som lärare har jag noterat följande: barn som har väldigt kost-rigida och sockerförbjudande föräldrar brukar ofta falla i två mönster, antingen så blir dom ätstörda själva och bildar egna konstiga matnojor som dom antagligen kommer få slita med livet ut eller så tappar dom det totalt när dom får den frihet som tonåren ofta innebär och går loss på godis, chips och läsk varje dag på lunchrasterna när föräldrarna inte ser. Och jag skulle säga att båda beteendena är skadliga fast på olika sätt. Inget av dom främjar ett vettigt förhållande till mat, kropp och psyke.

Du låter väldigt rädd för att barnet som har lätt att lägga på sig ska bli tjock. Jag skulle sätta min högra sko på att ditt barn känner den här rädslan. DEN vetskapen hos ditt barn kan vara minst lika farlig, eller till och med farligare, än avsaknaden av grönsaker när din man lagar mat. För att sätta det i ett perspektiv.

Vad gäller er föräldrar så kanske ni måste kompromissa båda två och mötas på mitten. Grönsaker är bra, men lite creme fraiche i grytan är inte dödsfarligt för era barn. Du kanske behöver släppa på dina matprinciper, och han behöver släppa på sina. Men prata för guds skulle inte om dom här sakerna när era barn hör.

Men den där mannen verkar ju också helt (ät)störd. Fet mat och inga grönsaker och dessutom tvång att alltid äta upp maten. Tycker du verkligen att det är rätt person att beställa över barnens kost?

Hur vet du att det berodde på dig att ditt barn fick en ätstörning? Många barn påverkas av reklam och influensers.

Din mamma gick till överdrift. Därför blev det fel. Vi har pratat med våra barn om mat, men inte på det sättet. Vi skulle aldrig säga att de bara får ta en kaka eller bara en godisbit. Däremot begränsar vi, de får bara onyttigheter ibland och de får inte äta sig sjuka. Borde vara självklart egentligen.

Kalorier vet de nog knappt ens vad det är. I så fall från skolan, inte från oss. (De är snart 12 och nej, vi räknar inte kalorier hemma eller när vi handlar).

Om den ena är petig, men den andra äter mycket fet mat, sällan grönsaker samt vägrar dra ner eller ändra på något, kan man fråga sig vem som är mest ätstörd. Varför anses bara smalhetsfixerade eller nyttighetsfixerade ha ätstörningar? Många med övervikt, särskilt kraftig övervikt, har matmissbruk.

Jag tror också att TS och hennes man behöver mötas på mitten, men det blir ju svårt när mannen inte vill ändra på något. Självklart bör de inte oroa sig i onödan för dotterns vikt, men detta handlar om ett barn som redan ligger på gränsen till övervikt. Det finns alltså anledning till att se över livsstilen, hela familjens livsstil.

Hade barnet legat i andra änden av skalan, på gränsen till undervikt, hade ingen tyckt att det var konstigt om föräldrarna brydde sig och höll lite koll så att barnet inte blev ännu magrare. Men så fort det handlar om övervikt blir det så himla känsligt, trots att övervikt är mycket vanligare än undervikt i stora delar av världen.

Föräldrar kan begränsa intaget av onyttigheter samt uppmuntra till rörelse i vardagen, utan att överdriva, skuldbelägga eller säga ett enda ord om vikt.