Sörjer att jag inte kommer få barn med mitt livs kärlek. Hur gå vidare?

Nu har jag läst de svar du fått igen. Det mest frekvent förekommande svaret är att du behöver jobba med acceptans, i flera fall föreslås att du söker hjälp med det eftersom du ger intryck av att inte klara det på egen hand. Ett flertal uttrycker på olika sätt att du behöver lägga dina känslor åt sidan och ta beslut om din familj och din egna psykiska hälsa som baseras på vad du vet, inte vad du önskar och känner. De flesta ger med andra ord samma råd som jag. Säger det dig något? 

Intressant. Du menar att du aldrig lekt en lek som vuxen människa? Antar att du aldrig sjungit en sång heller? Eller skrivit en? Det är ju nämligen helt onödigt, Begrep jag inte bättre skulle jag kanske kalla sånt beteende omoget.

Hur roar sig mugglare? Vad jobbar de med? Skapar de nåt utöver vad kroppen producerar?

Om du ändå vill prova att leka en lek som vuxen så har jag ett tips: att reta upp lillgamla gubbkärringar i forum på internet som tror att de är mogna därför att de saknar kreativitet, förmåga och lust att leka och inte begriper att andra människor funkar på andra sätt eftersom de har fler färger i paletten än dem själva. En ofarlig lek. Dessutom lärorik.

Så, ska du fortsätta försvara torrbollar och grötmyndigheter och försöka vinna en debatt mot nån som inte bett om det men som ser det som en lek,
eller ska du bidra med något i ämnet?

Tack för det du bidragit med hittills som inte varit lika insiktslöst som detta jag nu svarar på.

Det rationella är att ta hänsyn till sina egna och andras känslor.
Det rationella är att inse att alla har känslor men att jag får ta hand om mina egna, lära mig leva med dem. 

Det rationella är att ibland agera på sina känslor och ibland avstå från att agera. 

Det rationella är att välja sina strider, vill jag ha glass eller vill jag ha barn?
Det rationella är att hitta förhållningssätt när ens egna känslor inte harmoniskt och friktionsfritt anpassar sig efter omvärlden.

Det rationella är att inse när det inte räcker med enbart rationalitet.

Det rationella är inte att kräva av sig själv och andra att stänga in sina känslor och inbilla sig själv och andra att allt annat är irrationellt.

Frågor på det, lilla gumman?

Har också läst tråden och visst håller jag med om att acceptans är rådet man kan ge, men för den skull kan man bekräfta hennes känslor inför faktumet att det inte blir något barn.

Av erfarenhet vet jag att de känslorna är större ån vad man trodde innan man själv var där. I mitt fall kände jag givetvis ånger över att jag fråntagit mig själv möjligheten till flera barn. Kände skuld inför att min nuvarande fru aldrig skulle få bli mamma. Hon ger  inte så stora uttryck för sorgen hon säkert känner men visst har det präglat henne.

Men vi har varandra och mina barn och barnbarn, Men sorgen över att vi inte kunnat få ett gemensamt barn kommer nog aldrig att försvinna helt, trots att vi accepterat detta för många år sedan.

Samtidigt vill jag varna män som funderar på vasektomi, Man vet aldrig vad framtiden har i sitt sköte. 

Har också läst tråden och visst håller jag med om att acceptans är rådet man kan ge, men för den skull kan man bekräfta hennes känslor inför faktumet att det inte blir något barn.

Av erfarenhet vet jag att de känslorna är större ån vad man trodde innan man själv var där. I mitt fall kände jag givetvis ånger över att jag fråntagit mig själv möjligheten till flera barn. Kände skuld inför att min nuvarande fru aldrig skulle få bli mamma. Hon ger  inte så stora uttryck för sorgen hon säkert känner men visst har det präglat henne.

Men vi har varandra och mina barn och barnbarn, Men sorgen över att vi inte kunnat få ett gemensamt barn kommer nog aldrig att försvinna helt, trots att vi accepterat detta för många år sedan.

Samtidigt vill jag varna män som funderar på vasektomi, Man vet aldrig vad framtiden har i sitt sköte. 

Nej. Du har försökt förminska mig i varje inlägg du gjort, du gör det igen och verkar sakna förmåga att ta till dig mina försök att få dig in på en mer konstruktiv dialog. Det är en mycket dålig start att kalla TS för barnslig i en tråd om ett vuxet ämne och du har inte förbättrat tonläget trots mina försök att få dig att släppa sargen och bidra med något som för SAKFRÅGAN framåt.

Du borde reflektera över hur du kommunicerar med människor som har andra perspektiv än du själv.

Seså vi försöker igen: har du något att bidra med, t ex hur du själv har hanterat någon stor besvikelse och sorg? Har du aldrig behövt göra det så är även det intressant information.

Har också läst tråden och visst håller jag med om att acceptans är rådet man kan ge, men för den skull kan man bekräfta hennes känslor inför faktumet att det inte blir något barn.

Av erfarenhet vet jag att de känslorna är större ån vad man trodde innan man själv var där. I mitt fall kände jag givetvis ånger över att jag fråntagit mig själv möjligheten till flera barn. Kände skuld inför att min nuvarande fru aldrig skulle få bli mamma. Hon ger  inte så stora uttryck för sorgen hon säkert känner men visst har det präglat henne.

Men vi har varandra och mina barn och barnbarn, Men sorgen över att vi inte kunnat få ett gemensamt barn kommer nog aldrig att försvinna helt, trots att vi accepterat detta för många år sedan.

Samtidigt vill jag varna män som funderar på vasektomi, Man vet aldrig vad framtiden har i sitt sköte. 

Jag leker, skrattar och är ofta barnslig. Oroa dig inte för det du. Men jag är inte omogen. 

Jag har bidragit men som med alla andra som kommit med rationella råd har du viftat bort dem för du vill ha DRAMATIK.  

En dag jag reagerar på TS är att du verkar likställa acceptans och terapi med att lägga locket på känslor. Det stämmer ju inte, det är ju metoder att lära sig leva med sina känslor.

Det låter snarare som att du vill vara i de stormiga känslorna kring detta och inte vill släppa det, kanske för att du då accepterar just att du inte får barn med denne man. Men att stanna i såna känslor är sällan bra i längden.

Och för egna erfarenheter. Jag ägnade för många år fast i en olycklig kärlek där jag inte ville släppa hoppet om oss. Det brände många bra år. Jag ville inte acceptera att det inte skulle bli vi, för accepterade jag det var det ju...över. Chansen borta. Jag fastnade i stora känslor som en del av hur livet var. Jag var rädd.

Det var ohälsosamt. 

Jag kom till en brytpunkt när jag var tvungen att agera. Jag rannsakade mig och tvingade mig acceptera att det aldrig skulle bli vi. Jag mötte känslorna och fanns acceptansen.

I grevens tid. För sen träffade jag ju rätt man. Utan drama hela tiden utan med ett inneboende lugn. Och det blev så bra. Bättre än jag någonsin trott. Men jag höll på att schabbla bort det här otroligt fina livet för att jag var så känslomässigt låst i det liv jag inte skulle få.

Tack. Nej jag vill inte vara i svarta stormiga känslor, jag vill vara i varma underbara känslor i glada färger och ibland i ett bara helt ok lugn. Så är det ofta. Men det är inte nu, för nu har jag starka känslor kring allvarliga ämnen som inte är så festliga. Nämligen att jag accepterar att jag inte får barn med min älskling. Hur många gånger ska jag behöva upprepa det. Jag gillar det ändå inte. Starkt ogillande. En stark och impopulär känsla, hos mig liksom hos de flesta. Men en tröst är att det finns nåt som är värre och det är när viktiga känslor kring riktiga skeenden inte får ta den plats de kräver.