Varför skaffar man barn så fort?

Det var ingen kk heller? 

Skaffa barn med sitt ligg då.

"När jag blev gravid var vi däremot inte förälskade utan hade bara legat lite."

Låter som ett kk eller dylikt. 

Vi hade precis träffats, hade trevligt ihop och hade sex tre ggr och jag blev gravid. Men man är inte förälskad i någon du precis träffat 

Nej precis. Då börjar vi om då, är det något du kommer rekommendera dina barn att göra när de blir vuxna? 

Jag skulle tro få har sån tur som ni verkar ha haft och prickar rätt på chans.

Vet några par som har hållit ihop länge och fortfarande.Och det fick sitt barn mindre än sex månader i förhållandet.

Eller hon blev gravid ganska tidigt i ett förhållande.

Är det statistik som du vet är korrekt? Tänker att det finns många par som väntat flera år med att skaffa barn men ändå skiljer sig? 

Tycker hela trådens frågeställning är så konstigt. Tänker att det finns olika sorter. De som skaffar barn fort och sen skiljer sig. De som skaffar barn fort och håller ihop länge. Men även tvärtom; de som väntar länge med barn men ändå skiljer sig. 

Och det finns män som skärper som när de får barn och det finns de som inte skärper sig när de får barn och det alldeles oavsett om man hunnit vara tillsammans länge innan eller inte.

Tänker att en man som man just träffat och skaffar barn med kan vara en jättebra pappa precis som att någon man varit tillsammans med i tio år kan vara en dålig pappa. Hur skulle man veta det innan bara för att man varit tillsammans länge? Hur länge man än varit så har man ju liksom inte kunnat pröva just det scenariot med varandra. 

Jag blev gravid med första barnet april-maj 2015, då hade vi varit tillsammans sedan januari 2014. Inte några 3 år alltså - men inte heller så att jag blev gravif 3 veckor in i förhållandet. Vi bodde ihop, men utöver det var det ärligt talat ganska dålig timing. Jag pluggade fortfarande, han var timanställd, vi var unga (20 och 21 när graviditeten var ett faktum) och vi hade väl båda egentligen tänkt att barn är något man skaffar runt 30.

MEN när graviditeten väl var ett faktum, då ställde vi om. Vi flyttade större. Maken fick en helt annan tjänst på tillsvidare. Vi skaffade en vettig bil. O.s.v. När sonen väl föddes var läget helt okej. Jäkla tur att barn inte kommer två veckor efter ett positivt graviditetstest!

Idag har vi varit gifta i 11 år, har flera barn - alla innan 30 😁 Och vi har båda bra jobn, ett bra boende, välmående ungar och en riktigt välmående relation.

Skulle jag råda mina barn att skaffa barn vid 20-21 när de fortfarande pluggar, med en partner de haft i 1,5 år? Nej. Jag skulle dock aldrig råda mina barn att alls skaffa barn, oavsett ålder. Jag tycker att den frågan är deras - inget jag ska lägga mig i. Är det någon av dem som skaffar barn tidigt, utan världens bästa förutsättningar, då kommer jag istället göra vad jag kan för att underlätta och hjälpa vederbörande.

Så TS - varför? För att det råkade bli så, i vårt fall.

Tyvärr känner jag många som varit tsm/ gifta i 5-10 år och sedan skaffar barn och det skiter sig. Jag har tänkt det att de varit så insnöade varandra att det blir svårt att hitta det nya livet med ett barn. Jag har därför tänkt att det typ Inte spelar någon roll. Självklart ska man helst ha något år på sig så man hinner flytta ihop osv innan, men tror verkligen inte att det nödvändigtvis hjälper. 

personligen vart jag gravid efter ca 1,5år tsm, och då flyttade vi ihop och 9 månader senare kom första barnet. Har inte upplevt att det hade varit bättre att vänta längre. Jag viste det jag behövde veta om honom innan. sen är det alltid så att man inte vet i förväg ens själv hur man kommer vara som föräldrar och detsamma om sin partner. 

Det har ju visats att bland de som delar mer lika på fl-ledigheten fortsätter jämställdheten i stor utsträckning. Och där kvinnan tar majoriteten, fortsätter hon plocka upp det mesta av ansvaret även senare. Så det är starkt kopplat till just fl-ledigheten.

Ja så är det ju, den som är hemma tar ju ofta automatiskt det större ansvaret för hus och hem också utöver barnet/barnen. Den förälder som sen inte varit hemma lever i en helt annan verklighet och fattar inte ens vad den andre föräldern gör. Ändå så är folk så starkt emot att föräldradagarna ska delas lika, trots fördelarna.

Som kvinna står man ju där sen när det är dags att jobba igen med en partner som inte behövt fundera på mat, tvätt osv sedan innan man skaffade barn, och som kommer tycka att det är alldeles för jobbigt att göra det igen med allt extra med barn så mamman får axla det. Hon försöker få honom att axla rollen medan han tycker hon tjatar och överdriver och skyller på att hon har för höga krav. Sexlusten är som bortblåst och kvinnan lämnar till slut efter att tröttna på att försöka få sin partner att dela ansvaret. Mannen fattar inte vad som hände. Hur många varianter av detta har man inte hört?

Jag har tyvärr själv en sån historia, även om skälen vi hade till varför jag var hemma länge med första barnet inte var helt orimliga (komplikationer och förlossningsdepression gjorde att det tog lång tid) så insåg man ju efteråt att det nog handlade en del om att pappan egentligen inte ville heller, vilket blev tydligt med andra barnet då jag återhämtade mig mer normalt och började jobba när hon var 5 mån, men han "kunde" inte vara ledig så jag fick anpassa mitt schema till kvällar och helger. Han hade ju sina fp-dagar kvar för han ville ju vara f-ledig, han hade tom bestämt en del ledighet med jobbet, men när det sedan blev dags ne då gick det helt plötsligt inte. Det var många dagar som brann inne för de inte togs ut i tid. 

Och att så många män väljer bort föräldraledigheten är ju ändå sorgligt, för de missar en sån fin chans att verkligen skapa en närmare relation till sitt barn på sina egna villkor. Och sannolikheten för en bättre relation ökar där man är mer av ett team med större förståelse för varandra istället för två olika delar i ett hushåll.

I bostadskrisens Sverige förstår jag inte hur någon vågar lämna ett hyreskontrakt för att flytta ihop med någon man precis träffat.
Att ge sig in i bostadsaffärer med någon man känner dåligt är oftast inte heller bra.

Jag tycker faktiskt inte det är så farligt att våga chansa på barn ihop med någon, och tycker snarare att väldigt många har svårt att se hur mycket ett barn faktiskt påverkar, och vad detta gör både med en själv och den andre.

Självklart är det med facit i hand lätt att beskriva att det fanns varningssignaler innan barnen kom... Och skylla på sig själv, eller den andre.

Personligen tycker jag det är svårt att föreställa sig hur livet blir och rent krasst så behöver man som människa faktiskt välja, och sen faktiskt göra det bästa av det hela.

Om man lever i typ 10 år med en person, så lär man inte känna den personen lika mycket som om man gör något så stressade som har barn ihop! 

OK, du skrev ju så här:

 När jag blev gravid var vi däremot inte förälskade utan hade bara legat lite.

Men man skaffar barn med någon man inte är förälskad i, än mindre älskar?

Skulle du rekommendera detta för dina barn?

Varför inte bara erkänna att det inte är en bra idé, även om det hittills gått bra för er.