Min dotter vill knappt träffa mig

Hej,

Ursäkta att jag inte läst igenom alla tidigare svar i inlägget. Som dotter som glidit ifrån sin pappa på grund av skilsmässa (och en del annat) ville jag bara ge min input från ett annat perspektiv. Mina föräldrar skiljde sig 2009 och jag är 23 idag.

Som barn hade jag några mamma-perioder och några pappa-perioder. Som liten sökte jag mig till pappa eftersom han var den trygga punkten, han var bra med barn och läste godnattsagor. Jag skulle inte säga att jag var närmre någon av dem, men runt 15-16-års-åldern började jag komma närmre min mamma. Vi hade mer att prata om, samma sätt att tänka. Hon har alltid varit lite knäpp (på ett bra sätt) och öppensinnad så att jag har kunnat vara mig själv. Jag har kunnat prata med henne som en kompis.

Relationen med pappa däremot förtvinade med åren. Vi slutade äta middag tillsammans på kvällarna i den åldern, 15-16. När ens föräldrar skiljer sig, och när man blir mer självständig själv är umgänget med ens föräldrar ingen självklarhet längre. Att umgås med sina barn kommer inte gratis med att man tar hand om dem eftersom de börjar klara sig själva. Pappa kanske försökte ta kontakt med mig under denna period, ställa frågor om saker han särskilt genuint undrade om som "hur går det med den där grejen i skolan" eller "vad ska du göra i helgen?". Frågorna kändes tafatta och tagna ur luften. Det blev uppenbart att jag och pappa hade levt parallellt hela mitt liv men aldrig lyckats etablera en vänskap. Samtalsämnena och min input var opersonlig och allt vad jag sa till min pappa när vi umgicks var inget jag hade blygts för att berätta för någon i mataffären. Sedan flyttade jag ut och kunde komma hem för att hämta eller lämna grejer eftersom jag bodde i ett trångt studentboende i samma stad, men vi sågs allt mindre. 

Sen dess har både han och jag gjort försök att ses oftare och ta tag i vår relation. Vi har ingenting mot varandra vad jag vet. Problemet är att vi knappt har något gemensamt. Vi har aldrig haft någon aktivitet vi kan göra tillsammans och som 40-50-årig man och 0-22-årig tjej är man ofta väldigt i olika. I sättet att prata, värderingar, intressen, livsstilar. Om det är något förslag jag skulle ge dig Farsan, så är det att hitta något ni två kan göra tillsammans om inte sätter all press på att ni ska prata mycket och länge (så blir det när man inte bor ihop och allt mer måste "stämma träff" med ens barn). Till slut tror jag ni kan bli vana vid varandras sällskap utan andra runt omkring, och hitta hur er vänskap kan se ut utan mamman med i bilden.

Nu är jag i en något senare fas i livet. Nästa år ska jag starta familj och jag ser fram emot att detta kan bli en gemensam punkt för mig och pappa, som sagt är han bra med barn. Om jag får ge ett lite tillrättavisande råd så är det att släppa taget om skuldbeläggandet. Hade min pappa yttrat något som ens kan antyda att han tänkte i stil med "Dom få ggr som dottern vill komma är så fort det är något kul som ska hända, då passar det. Jag får koll kärlek tillbaka av henne." till mig när jag var 12 hade det väckt frustration och ilska. En tolvåring har inte ansvaret för sin pappas känslor och vet heller inte vad det betyder att "ge tillbaka". Hade du sagt så till mig när jag var 15 hade jag blivit rosenrasande och säkert blockat ditt nummer i några dagar bara för att vara småsint.

Pappor ska ju finnas där för att hjälpa och stötta, inte anklaga och tjafsa. Du är 30-40+ år gammal, gissar jag, och inte ens du kan lösa er relation, så hur ska då en tolvårig liten flicka kunna göra det? Min pappa har sina brister, till exempel är han ganska icke-kommunikativ, men anledningen till att jag alltid kommer vara öppen för att ha honom nära trots det förflutna är att han alltid visat att han försökt sitt bästa och tänkt på mina känslor först. Trots alla upp- och nedgångar har han aldrig ställt några krav på mig och aldrig fått mig att känna att våran distanta relation varit mitt fel. Det hade antagligen pushat mig längre och längre bort. 

Släpp all ilska och ersätt det med tålamod. Denna situation med dig och din dotter är i ett tidigt skede, och se hur många år av hennes barndom du har kvar att etablera kontakt! Inget är bestämt ännu och allt kan bli bättre. Lycka till! 

Jag och mamman kan prata osv utan problem. Men vi hänger inte. Vad ska jag göra åt detta? Vi separerade av en anledning. Sen är det klart att ett barn i en separation påverkas, konstigt vore väl annars. 

Jag har gjort en orosanmälan, dock utan framgång. Jag tror fortfarande att dottern tar mycket ansvar för sin mammas mående och livssituation. Men är ju min åsikt. 

Ska återigen sägas att när dottern väl är här osv, så har vi superkul! Också enligt henne, att hon vill ses igen osv. Men sen mynnar det ut i ingenting....

Och i jämförelsen med en död häst; jag bryr mig givetvis om min dotters mående till den grad som alla andra föräldrar lär göra!! Så inga fler såna jämförelser tack!!

Vi har försökt med både familjerätt och föräldrastöd, bla. Men har inte funkat allt. Var ett tag sen som dottern kom med idén att vi skulle ha bestämda dagar som vi ses. Toppen tyckte jag, då jag förespråkat detta under en längre period. Funkade i 3-4 veckor, sen vägrade hon komma plötsligt. Så allt går i vågor. 

Men vi har nog tagit det hjälpen vi kan få, tyvärr utan resultat. 

Tack för bra inlägg och att du delar med dig!

Jag har försökt att träffa henne och hitta på saker, och det går i vågor. Dock väldigt sällan att hon vill träffas. Jag har också då inte alls pratat om allt, utan bara fokuserat på att ha kul och trevligt med henne!! Detta verkar inte direkt ha hjälpt. 

Och återigen, som jag skrivit till många andra; jag gör och försöker göra allt, och prova allt för att det ska bli bättre. Men inget verkar hjälpa i längden. Det funkar i några veckor, sen mynnar det ut i ingenting, att hon fortsätter klicka mig när jag ringer, svarar inte alls på sms om det inte har nåt att göra med att hon vill något, osv. 

I dagsläget är enda kontakten vi har att hon skickar "Godnatt" varje kväll. Gör hon visserligen med många andra också. Så jag kan inte göra mer än jag gör; finnas där om hon behöver prata, vill ses osv. 

Vi har försökt med både familjerätt och föräldrastöd, bla. Men har inte funkat allt. Var ett tag sen som dottern kom med idén att vi skulle ha bestämda dagar som vi ses. Toppen tyckte jag, då jag förespråkat detta under en längre period. Funkade i 3-4 veckor, sen vägrade hon komma plötsligt. Så allt går i vågor. 

Men vi har nog tagit det hjälpen vi kan få, tyvärr utan resultat.