Vuxna barn som aldrig haft förhållanden

Jag själv var 22 när jag hade mitt första riktiga förhållande men jag hade ju sett killar på närmare håll än på bild tidigare. Jag tror det närmaste mina barn kommit är kramar på skolavslutningar och student. 

Det är många som börjar bli 20-30 års åldern idag som aldrig haft ett förhållande, eller en dejt. Speciellt bland killar.

RFSU släppte ju nyligen en rapport om att en tredjedel av männen inte vågar ragga på tjejer. Det är INTE bra såklart. Och tjejer idag är väldigt kräsna och vill att man ska ha allt som pengar, utseende och status.

Är det en tjej som är i samma situation är det väldigt udda däremot.

Hur menar du när du säger lättare? Tänker du på detta med barnbarn? 

I mitt fall känns det ganska praktiskt att bara en av oss skaffade familj och barn. Detta innebär att mamma fick  både barnbarn och en dotter utan som istället hjälper till med att bära saker och handla. En liten extrahjälp ibland.

Jag tänker på barnbarn, på om de blir ensamma osv
Nu har de vänner men när vännerna skaffar familj, vad gör de då på helger, semester osv 

Jo de flesta är INTE okyssta vid den åldern.
De flesta i den åldern HAR flörtat.
Majoriteten i den åldern har både dejtat och haft någon form av tillfälligt sex.

Sedan finns det en mindre majoritet som inte har haft det.

Jag tänker instinktivt att det finns en form av rädsla i det.
Att det finns begränsningar i den sociala interaktionen.
Att man har dålig självkänsla och kamouflerar det genom att jobba hårt, tjäna pengar och annat som utåt sätt ser ut som ett lyckande.

Det man är rädd för undviker man och det som känns tryggt utvecklar man.

När man är rädd för något och känner press från omgivningen är det lätt att man går i försvar och då kan uppfattas arrogant och dryg.

En del vill också ha en stabil grund innan de tar sitt liv till nästa nivå, som bostad, utbildning och ekonomiskt trygghet, men man missar ju också livet emellan tänker de flesta, fast är man fast besluten i sina mål så tänker man inte att det är en förlust för man väljer ju det som känns bäst för en själv och då mår man ju inte dåligt.

Förstår att du jämför era barn med andras och känner oro för de prioriteringar som
dem gör, att de missar något viktigt och som de flesta eftersträva dvs hitta sin livspartner.

Men de är ännu unga och för en del tar det lite längre tid än för andra,
Tyvärr inget vi kan lägga oss i.
Jag hade ändå som förälder varit nyfiken hur det går i kärlekstankarna vilket är helt näturligt, men inte varit dömande.

Men om de fortfarande är unga kan de ändra sig senare. Många skaffar ju inte partner eller familj förrän efter 30 års ålder.

Fast om de flyttat hemifrån kan du inte säkert veta om de haft några dejter eller sexuella kontakter.

Men herregud, hur orkar folk. Det var ett himla tjat om att man ska ha dittan och dattan. Dina barn är vuxna har eget ansvar att leva, dom liven dom vill ha. Du behöver nog inte oroa dig, då dom är rätt unga.

Jag är kvinna på 41 år, jag har haft tidigare förhållanden. Tagit mig igenom svårt trauma i mitt liv och andra grejor. Jag har verkligen noll intresse av kärlek numera och relationer. Inte heller av barn och familjeliv. Det finns inte ens på min karta. Inte heller ligger jag sömnlös över om någon vill ha mig eller inte. Vill dom inte, ännu bättre för mig. Det vore verkligen slöseri för mannen i fråga. Att lägga ner tid på en ovillig kvinna.

Jag lever verkligen mitt bästa liv nu. För mig har män bara kommit med ont när det kommet till relationer. Jag vill aldrig någonsin bli satt i en mardröm igen. Som vänner kan dom vara helt fantastiska. I relationer,  I min värld och mitt liv/erfarenheter. Nej.

Skulle jag tvinga mig själv att fortsätta dejta. Fast jag aldrig kommer bli kär igen och inte har något intresse. Bara för att det finns människor som verkar tro att vi alla vill och måste det. Främlingar. Total galenskap lol.

  Precis. När jag fortfarande bodde hemma. Träffade jag en man i London. Och bodde med honom i 2 år i London. Fast jag fortfarande var adress lagd hos mina föräldrar. En del bor med partners i några år. Men flyttar hem igen. Då tänker jag på yngre personer först främst.. Innan dess bodde jag hos mina första pojkvän när jag var 18. För sig var ju mina föräldrar medvetna om detta.

Men ibland vet faktiskt föräldrar inte allt.

Självklart vet jag inte allt. Hoppas att jag har fel gällande deras liv men troligtvis inte. Som mamma och kvinna har jag en magkänsla. 

Fast de vill ju inte heller ha någon? Du skrev att de är nöjda som det är. Vilket kanske är lika bra, om de nu ser ner på andra, även om de inte visar det utåt.

Så länge de inte mår dåligt eller skadar någon, får du acceptera att de är som de är. De är fortfarande unga. Kanske ändrar de sig när de blir äldre.

De kanske bara är kräsna, vilket är bra. Många är naiva och "kära i kärleken", blir sambos direkt etc. Sen kommer det barn och så separerar de kort därefter. Sen gör de om hela cirkusen. 

Märklig upprepning.

Och en anledning är att många killar hellre sitter hemma vid datorn än gör saker med kompisar av båda könen. Min dotter har berättat att när det är aktiviteter kvällstid med kompisar från skolan så är det alltid fler tjejer än killar. Många killar i hennes skola är socialt bortkomna. 

Man kan inte sitta hemma och tro att det ringer på dörren en dag. 

Tänker att det inte är någon brådska. Dom flesta är 30+ idag när man bildar familj. Sedan är det ju ett fritt val om man vill det eller inte såklart. Det finns ingen mall för hur livet måste vara eller se ut. Dina barn kanske har haft relationer som du inte känner till?Eller helt enkelt väntar på någon som känns rätt för dom, och det är ju bara bra, bättre än att man kastar sig in i något som känns fel redan från början.

Det är sant att många killar bara sitter hemma på kvällarna och spelar datorspel. Det gjorde jag själv fram tills 18-19 ungefär. Sedan levde jag i flera år väldigt socialt med hemmafester och krogbesök men det ledde aldrig till någon flickvän eller så.

Det är jävligt svårt för killar oavsett hur mycket vi aktiverar oss.

Nu träffade jag visserligen min make när jag var 18 och gifte mig vid 20...Men hade jag inte träffat honom just då så hade det nog lätt kunnat dröjt. Är mycket privat av mig och berättade sällan om ev dejter eller flings. Är nog många i min familj och släkt som än idag tror att min make var mitt första förhållande men det stämmer inte. Så hade jag inte träffat honom och tiden gått så hade det säkert kunnat vara så att jag framstått som 25 år och relationslös.

Jag kände aldrig ett behov (i brist på bättre förklaring) av att vara i ett förhållande innan - så sant är att jag inte var särskilt erfaren men jag hade ändå två förälskelser innan, vilken en var besvarad och vi var ett par under en tid. Men jag tog aldrig med honom på familjesammankomster etc - det kändes för mig som något som gjordes när relationen blivit mer etablerad. Mina föräldrar träffade honom dock vid ett par tillfällen.

Så om något av mina barn var singel vid 23 så skulle det inte bekymra mig - det enda jag vet till 100% av detta är att det barnet ej har träffat någon den vill introducera för mig än. 23 är också ungt så även om orsaken skulle vara att mitt barn inte träffat någon alls eller inte ens dejtar så skulle det inte heller bekymra mig. Däremot skulle jag givetvis börja oroa mig för saken om mitt barn uttryckte att den var ensam, kände sig ledsen osv. Men då är det pga att mitt barn mår dåligt av sin situation,  inte situationen i sig samt att åldern är då heller inte avgörande, kommer nog oroa mig för mina barn tills dagen jag lägger näsan i vädret🙈

Mitt första förhållande var när jag var 23,5 år och varade ett år. Mitt andra förhållande när jag var 29 och det är nu snart 10 år med tre barn och det har aldrig stormat. Så det gick väl bra till slut med det där med förhållanden 🙂

Hmm, dels så kan det ju ta tid innan man är redo att träffa någon som ung vuxen. Eller är nöjda med att leva ensamma.

Och dels så kan det vara så att du inte vet allt om vad dina vuxna barn gör.

Jag har tex aldrig berättat för mina föräldrar om vilka jag har dejtat eller legat med, den enda jag berättat om och sen tagit hem och presenterat är mannen jag sedan gifte mig med, och det var ju först efter att vi varit tillsammans ett tag, så att vi redan var etablerade.