Får aldrig någon backup från maken

Du menar att jag är skyldig ta avstånd från beteendet från jordens alla män som inte har ett ok beteende?

Jag har givit förklaringen till TS frågeställning i trådstarten och diskuterat endast just det som jag har valt att skrivit om, inget annat.
Skulle det vara förbjudet menar du???

I hela universum finns oändligt mycket som jag inte har tagit någon ställning till, hur menar du att det skulle kunna säga någonting om mig?

Har du själv tagit ställning till beteendet hos jordens alla män?

Du anser att du bestämmer över vad jag och andra ska ta ställning till eller vad vi inte ska ta ställning till?

Jag hoppas du ser det orimliga i din kommentar...

Jag har inte kommenterat eller diskuterat ansvarsfrågan, eller hur?

Jag har givit förklaringen (helt eller delvis..?) till problemen som TS beskriver i trådstarten.
Men jag har inte skrivit något gällande ansvarsfrågan.

Svek eller inte har jag inte tagit någon ställning till.

Jag vet inte om du läste, tog till dig och tänkte igenom, min fullt rimliga och troliga förklaring?
Han, medvetet eller omedvetet, gick med på att skaffa barn för att tillfredsställa din önskan eftersom han upplevde din önskan så stark så den i hans ögon (medvetet eller omedvetet) uppfattades som ett ultimatum för att du skulle fortsätta älska honom.

Ja, och det menar jag är ett svek mot henne. Att gå med på något som man egentligen inte vill. Och sen under barnens uppväxt kanske vara distanserad och oempatisk mot dem. Och frun.

Det är inte heller nödvändigtvis en förklaring till beteendet nu. Det finns många som har blivit föräldrar utan att vilja det till hundra procent, och ändå blivit mycket bra föräldrar.

Ja, eftersom du själv använder evolutionen som förklaringsmodell tycker jag att det är märkligt att du inte anser att mannens högsta önskan är att ligga med så många som möjligt. JAG tror inte nödvändigt det, bara för att jag ställer frågan. 

Ja det kanske kan anses vara ett svek mot henne, särskilt om man väljer se det strikt enbart ur hennes utgångspunkt.
Men du har inte rätt i att han gick med på det mot sin vilja, tvärtom enligt mitt resonemang.
Har du ens reflekterat utifrån hans utgångspunkt?

Om hans upplevelse är den som jag beskriver, eller om det åtminstone ligger något i det jag skriver, så följer hans eventuella svek på hennes svek mot honom. Hans svek är en följd av hennes svek, eller hur? 

Hans högsta önskan i livet var att hon skulle älska honom och självfallet då att de skulle vara tillsammans med varandra.
Hennes högsta önskan var att få barn.

Han upplevde hennes önskan så stark så han upplevde den som ett ultimatum från henne (generellt vanligt i relationen mellan kvinnor och män...), om han vill bli älskad av henne, om han ville fortsätta vara tillsammans med henne, så måste han tillfredsställa hennes högsta önskan, och eftersom han älskar henne vill han också tillfredsställa hennes önskan, att skaffa barn.
Eftersom hans högsta önskan var att få vara älskad av henne så gick han med på att de skaffade barn. Och detta var alltså inte mot hans vilja.

Men efter att barnet kom så upplever han att hon har slutat att älska honom, eller älskar honom mycket mindre än tidigare, eller har slutat älska honom på det sätt som hon gjorde tidigare och på det sätt som var hans högsta önskan (också detta generellt mycket vanligt...).
Han upplever att hon har svikit honom, hon har inte tillfredsställt hans önskan, trots att han har tillfredsställt hennes högsta önskan.

Han upplever att han inte längre är älskad av henne. Detta trots att han har tillfredsställt hennes högsta önskan så har hon valt att svika honom på det sätt att hon inte på motsvarande sätt har tillfredsställt hans högsta önskan, att få vara älskad av henne.

Rätt eller fel, vem som har svikit mest, har jag inte tagit ställning till.
Jag har bara gett en trolig och rimlig förklaring till orsak och verkan.

Och jag har försökt ställa saken i bådas perspektiv och förklara för dig (och andra) hur det högst troligt förhåller sig, att det inte är enbart hon som upplever ett svek, för han känner att han först blev utsatt för ett svek.

När man försöker vara öppen och se saken ur bådas perspektiv så tycker jag det är lätt förstå att båda parter upplever att de känner sig svikna.

Jag hoppas att du håller med om själva grundförutsättningen, att kvinnor och män är av motsatta kön och att motsatsförhållanden ofta, i princip alltid, skapar motsättningar?
Dessa motsättningar kan endast motverkas om de både förstås och accepteras ömsesidigt av båda parter. Om den ena parten inte vill, eller saknar förmåga, förstå den andra partens utgångspunkt och synsätt, om den ena anser sig ha tolkningsföreträde gällande vad som ska anses vara rätt och fel i livet, den ana parten anser sig ha rätt att ensam bestämma vad som är viktigast i livet, ja då slutar det med sådana motsättningar att kärleken och relationen havererar, förr eller senare.

I grundförutsättningen ingår t ex att gruppen män generellt inte har en stark barnlängtan på motsvarande sätt som gruppen kvinnor generellt har, eftersom denna starka barnlängtan hos det kvinnliga könet är genetiskt nedärvd. Biologin skiljer högst väsentligt och fullkomligt naturligt mellan manligt och kvinnligt kön. De stora och tydliga skillnaderna mellan kvinnligt och manligt är i grunden en direkt förutsättning, det krävs motsatta kön, såväl både manliga och kvinnliga egenskaper och biologi behövs, för mänsklighetens överlevnad.
Vilket jag tror att du, liksom de flesta, både förstår och håller med om?

Nej, jag använder inte evolutionen som förklaringsmodell.
Jag förklarar orsak och verkan utifrån min åsikt och jag framhåller att min åsikt bl a har stöd i forskningen, bl a då gällande evolutionen (men detta är ett stöd bland många och mycket annat...).

Jag är övertygad att män generellt inte alls har som högsta önskan att para sig och befrukta så många kvinnor som möjligt.
Jag för min del ser inte alls någon logik i att det skulle kunna vara på det sättet.

Jag finner inte heller något stöd i forskningen för det du skriver om, att män generellt skulle ha som högsta önskan att antalsmässigt ligga med så många som möjligt. Inte vare sig i det moderna samhället eller tidigt i evolutionen.

Du skriver att du finner min åsikt märklig, att jag hävdar att männens högsta önskan generellt inte är att ligga med så många som möjligt.
Medan jag tycker det är både märkligt och anmärkningsvärt att du finner denna min åsikt märklig.

Jag kan inte uppfatta det på annat sätt än att du tror, eller åtminstone har en misstanke om, att män har som högsta önskan att antalsmässigt ligga med så många som möjligt? Eller att du tror att så var fallet åtminstone tidigt i evolutionen?
Varför? Vad är bakgrunden?

Är på semester och hinner inte skriva ett utförligt svar, men du skriver om att kvinnors högsta önskan är att skaffa barn och motiverar det med evolutionen. Om det handlar om mänsklighetens fortlevnad borde väl mannens högsta önskan då vara att föröka sig med så många kvinnor som möjligt.

och nej, du tolkar mig fel.

Förlåt, du motiverar det BLAnD ANNAT med evolutionen.

Du kan tycka och känna att det utifrån din utgångspunkt borde vara så.

Men jag delar inte din åsikt och jag finner inget stöd i forskningen för din åsikt.

Och jag hoppas att du håller med om att åtminstone i dag i vårt moderna samhälle så finns det absolut ingen generell önskan hos gruppen män att ligga med så många som möjligt.

Jag vågar garantera dig att rent generellt är det oändligt mycket vanligare att mannens högsta önskan är att få vara älskad av sin kvinna och få ligga med henne,
än att mannen skulle önska få ligga med så många som möjligt.

Jag både hoppas och tror att du finner mina ord rimliga?

Hm, jag hänger inte med riktigt i ditt långa resonemang.

Men enkelt sagt: De lever ihop, de har skaffat barn ihop. Då har båda ansvar för att allt funkar hemma, från matinköp och städning till barnuppfostran och sex.

Som sagt, jag har inte tagit någon ställning gällande ansvarsfrågan.

Men jag delar i stort din åsikt och tycker det är självklart att båda har ett ansvar,  för alla deras problem och för att ömsesidigt försöka lösa problemen, vilket jag också tycker framgår av det jag skrivit.

Utan att ta ställning gällande vem som har mest rätt eller fel, eller vem som har det största ansvaret, har jag bara efter bästa förmåga försökt förklara orsak och verkan, alltså vad deras problem beror på, eller kan bero på.

För att kunna göra något konkret åt ett problem måste man självfallet komma till insikt att problemet finns och vad det beror på. Jag förmodar att du delar denna uppfattning?

Du hävdade bl a att det var ett svek mot henne, alltså att hon upplever det som ett svek.
Då försökte jag förklara att det inte är så enkelt, det är inte ensidigt, och jag försökte visa att även han kan uppleva att hon har svikit honom och att hans svek i så fall kan ses som en direkt följd av hennes svek.

Du konstaterar att de lever ihop och att de båda därför har ansvar.
Men om inte båda parter ömsesidigt och någorlunda solidariskt kan eller ens vill komma till någon gemensam insikt om att problemen finns och vad de består i, utifrån bådas utgångspunkt, om de inte klarar komma överens om en konkret åtgärdsplan för att lösa sina ömsesidig problem, eller åtminstone motverka dem,
så finns ju då ingen annan lösning, med ditt konstaterande som grund, än att de upphör att leva ihop.

Jag för min del menar att det finns många andra och bättre lösningar.
Men för att finna konkreta lösningar krävs ömsesidighet och respekt för båda parters behov och önskemål, med respekt och förståelse för båda parters utgångspunkter.
Det är egentligen självklart att det duger inte att bara utgå från mitt eget perspektiv. Det räcker inte att utgå från bara det ena perspektivet av kvinnligt eller manligt...