Får aldrig någon backup från maken

Dito.

Genom att vägra ta eget ansvar och bete sig som ett småbarn?

Även kvinnan och barnen har kanske behov av att känna sig älskade. Och kvinnan kanske har behov av en vuxen partner istället för ett evigt småbarn i form av en mansbebis. 

Genom att vägra ta eget ansvar och bete sig som ett småbarn?

Även kvinnan och barnen har kanske behov av att känna sig älskade. Och kvinnan kanske har behov av en vuxen partner istället för ett evigt småbarn i form av en mansbebis. 

Är du den trygga vuxna som vågar sätta gränser och lär dina barn vad som är rätt och fel, så kommer det vara dig de vänder sig till resten av livet. Barn är fulla av så mycket känslor och viljor, men har ofta svårt att förstå och hantera dem. Med åldern så förstår de att den som sätter gränser med kärlek och respekt också har hjälpt dem. Ett tips är att lyssna på hur barnen upplever dig och dina beslut i jämna mellanrum, så att du i lugn och ro även kan förklara det de inte förstår i stunden. när du är arg eller agerat för impulsivt. Din man går miste om så mycket som han inte förstår genom att inte vara förälder tillsammans med dig. 

Givet, du tar upp evolutionen, och jag undrar hur du tänker gällande det. Att argumentera för att kvinnor har en större barnlängtan än män kan jag förstå, men med den logiken borde väl mannens högsta önskan vara att befrukta så många kvinnor som möjligt, inte att bli älskad av en viss kvinna? Eller hur menar du?

Det är ganska enkelt att rent generellt svara på trådstarten.

Det var du som ville ha barn.
Det var inte han som ville ha barn.

Du, liksom generellt de allra flesta kvinnor, hade en mycket stark barnlängtan.
Han, liksom generellt de allra flesta män, har inte alls någon så väldigt stark barnlängtan.

Skillnaden mellan manligt och kvinnligt är i detta fallet fundamental, vilket i detta fallet är fullkomligt naturligt och styrt av evolutionen och i syfte att säkra människosläktets överlevnad.
Att den fundamentala skillnaden naturligt finns är självklar är uppenbar när man beaktar att kvinnor och män är av motsatta kön.
Alla direkta motsatser utgör alltid och fullkomligt naturligt stora och fundamentala skillnader.

Han, medvetet eller omedvetet, gick med på att skaffa barn för att tillfredsställa din önskan eftersom han upplevde din önskan så stark så den i hans ögon (medvetet eller omedvetet) uppfattades som ett ultimatum för att du skulle fortsätta älska honom.

Din starkaste önskan och längtan var att skaffa barn.
Hans starkaste önskan och längtan var att få bli älskad av dig.
Därför bedömde han att det bästa valet för honom och för er var att tillfredsställa din önskan att skaffa barn. Han kanske tom lyckades övertyga sig själv, i sin längtan efter din kärlek, att han ville skaffa barn.
Sedan visade det sig att du ändå inte älskade honom på så sätt som han önskade eftersom din kärlek i stället ändrades till att fokusera på barnen, och han upplevde att din kärlek till honom minskade, eller lika som i många liknande fall att din kärlek till honom upphörde och ersattes av att din kärlek enbart riktades till barnen.

Din kärlek till honom minskade eller upphörde trots att han hade gått med på att tillfredsställa ditt starkaste önskemål.
Hans upplevelse är att du inte alls på motsvarande sätt har respekterat hans starkaste önskemål, att få bli älskad av dig.

Pga av ovan beskrivna, som förmodligen är sant, eller ganska sant, eller att det åtminstone ligger något i det, så saknar han lust och motivation att tillfredsställa dina nya önskemål, att han ska ta ansvar för barnen, de barnen som egentligen var din egen önskan, de barnen som han upplever vara orsaken till att du har gjort ditt val att låta din kärlek till honom minska eller upphöra.
Då ställt i relation till att hans starkaste önskan var att bara att få vara älskad av dig.

Allt detta rent generellt beskrivet då...

Jag tror att även du håller med om det självklara, att:
Om man inte ger kärlek så får man ingen kärlek.

De kommer nog med tiden att inse vem som var den riktiga föräldern. Alltså du. Du var den som brydde dig, tog striderna, tog hand om dem så att de fick mat, sömn, omvårdnad, relation, skötte skolan.

Och de kommer att komma ihåg att pappan var mentalt och känslomässigt frånvarande, inte brydde sig varken eller om dem. 

Det är jobbigt nu, men du kommer att vinna i längden. och pappan kommer troligen inte att ha nån vidare relation med sina barn varken under uppväxten eller senare i livet. 

Synd bara att din man är en sån usel pappa, för det kommer ni ju aldrig ifrån. Även om ni skulle separera så skulle han ju vara samma sämsta pappa och troligen fortsätta sin inställning att barnen inte är hans ansvar eller intresse. 

Jag har överhuvudtaget inte tagit någon som helst ställning mannens beteende,
har absolut inte försvarat hans beteende, om det var det som du kände behov av att lyckas inbilla dig själv?

Jag har endast svarat på trådstarten, förklarat och gjort tydligt vad som är de mest sannolika förklaringarna och orsakerna.

Om de uppenbara förklaringarna och orsakerna känns obekväma för dig kan jag tyvärr inte hjälpa dig med det.