5-åring med misstänkt neuropsykiatrisk diagnos...

Jätteroligt att höra att skolan är så professionell och försöker hitta lösningar!

Det jag är rädd för är att det ska anordnas OBS-klasser på stora skolor, där elever med väldigt olika behov samlas ihop från flera skolor. Att de klasserna sedan inte kommer att fungera. 

Specialklasser kan fungera bra, men de behöver sättas ihop utifrån elevernas behov och ha riktigt bra lärare.

Här bestämmer de klasser till förskoleklass och till sjuan. Då utgår det från hur man bor och vilket stödbehov man har så man går i samma klass som de som bor i närheten men också att inte alla med behov av extra stöd hamnar i samma klass. Till sjuan, när man byter skola till högstadiet, gör de om klasserna igen, då främst utifrån att fördela så det är ungefär lika många tjejer och killar i varje klass och så att det blir ungefär lika många med behov av extra stöd i alla klasser. Behov av extra stöd kan ju uppmärksammas efter förskoleklass så tror det är därför det gör en ny "ommöblering" till högstadiet.

Jo, jag vet. Men, vad som händer sedan är ändå ett senare problem. Men du undrade vad det kan vara förutom ADHD och jag tycker - helt uppenbarligen trotssyndrom

Trotssyndrom kan barnet ha,
utan att det behöver vara svåra hemförhållanden. 

När det gäller diagnosen antisocial personlighet, som enbart personer över en viss ålder kan få, så finns där nästan alltid med svåra uppväxtförhållanden.
Man tänker att svärigheterna beror på både medfödda egenskaper och brister i uppväxtmiljön. Men den diagnosen är inte detsamma som trotssyndrom. 

Varför berättar du en massa saker för mig som jag vet - och som jag inte har sagt emot i mitt inlägg?

Kan ni ta denna diskussion om trotssyndrom och antisocial personlighetsstörning i en egen tråd?

Min andra son var i skolåldern när han började få dåligt samvete över sin bristande impulskontroll. Att vara glad/skratta kan vara en nervositetsgrej också och att inte förstå allvaret. När man är så pass liten förstår man inte konsekvenser. Konsekvenstänket är ju inte helt utvecklat fören man är i 25-årsåldern. Då kan man tänka hur det är i 5-årsåldern, i princip obefintligt.

Den lille pojken som tråden handlar om verkar inte ha konsekvenstänk som är i nivå med hans ålder. Alla 5-åringar har bristande konsekvenstänk, men hans är nog lite större. 

Man behöver tänka på barnets nivå när man funderar kring regler och konsekvenstänk. Och komma ihåg att bristande impulskontroll kan sätta det lilla konsekvenstänk man har ur spel. Handlingen kommer före den medvetna tanken hinner nå den reflekterande delen av hjörnan.  Men man får förklara för barnet i efterhand, på en basal nivå, varför man inte kan göra vissa saker. Och ha superenkla regler att referera till som barnet så småningom förhoppningsvis kan växa in i. Inte så mycket skuld och skam. 

Jag hade inte tänkt diskutera det närmare med någon annan, utan bara ge dig ett svar på din fråga, vad det kan vara mer än ADHD. 

Disgnosticerad som 5-åring? Det kanske är normalt och något han kommer växa ifrån.

Vill också ge rådet att inte ge honom några mediciner, då de kan ha biverkningar. Och att medicinera en 5-åring känns helt galet överhuvudtaget.

Att få en adhd diagnos är inte lätt. Det är många kriterier man ska uppfylla. Adhd är ju faktiskt ett fel i signalsubstanserna i hjärnan och inget man växer ifrån. Min andra son var 5 år när han fick diagnosen adhd nivå svår. Han hann fylla 6 år innan han fick prova medicin och jag kan säga såhär; utan den hade han inte klarat en dag i skolan. Han fick gå hela första terminen i förskoleklass utan medicin då man glömde skicka remiss. Det var inte mycket han fick gjort på den terminen. Han satt inte med på EN ENDA samling utan ålade omkring på golvet istället, fyllde inte i ett enda papper med uppgifter, hamnade i slagsmål på rasterna, gjorde och sa olämpliga saker mot andra elever så att de var rädda för honom osv osv. Det var en daglig kamp att få iväg honom till skolan, fritids var knappt att tänka på då det var alldeles för ostrukturerat osv.
Under jullovet fick han börja med medicin och sedan dess är han helt fantastisk. Han når alla mål i skolan och mer därtill, har kompisar, är en bra och omtänksam vän, självständig och otroligt snäll. 
Nu går han på mellanstadiet och är helt fantastisk. Han tar ingen medicin på helger och lov för att få upp aptiten, men på skoldagar är det ett måste. Vid något enstaka tillfälle har medicinen glömts och samtal från skolan har kommit som ett brev på posten. Impulsiva saker han gjort såsom att slå sönder ett racket på idrotten för att "han ville testa slå det i marken", gjort bus t ex släckt alla lampor i korridoren, pratat på lektionen och stört eller att det blivit någon muntlig konflikt med kompisar. Han MÅSTE ha sin medicin för att fungera. Han VILL själv ta den då han får så mycket ångest över impulsiva saker han gör och han känner själv att han inte kan koncentrera sig eller sitta still utan den.

Jag kan säga att jag är en otrolig medicinmotståndare som först sa nej till medicin. Då sa läkaren till mig. "Om din son behövt glasögon för att kunna läsa det som står i skolan och på tavlan, hade du förvägrat honom det också?" Där trillade poletten ner för mig. Medicinen är hans hjälpmedel att kunna klara vardagen precis som att någon annan behöver rullstol, käpp, insulin eller värkmedicin för att klara vardagen. Medicinen hjälper hans signalsubstanser i hjärnan att fungera bättre så han ska kunna koncentrera sig och begränsa sina impulser, precis som insulin reglerar blodsockret eller värkmedicin dämpar smärtan. Idag är det obegripligt för mig hur man kan resonera att frånta sitt barn en del av det stödet som denna behöver för att klara vardagen. Jag har dock under de åren som gått förstått att endast personer utan en adhd diagnos tänker så, för de förstår inte den enorma funktionsnedsättningen det innebär att ha en adhd-diagnos.

Det ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar på sikt. Lätt att tro när man tar ADHD medicin att alla mediciner är likadana men så är det inte, många mediciner är farliga på andra sätt. Jag har själv tagit ADHD medicin började när jag var 15 men har helt slutat nu då jag insåg att jag inte behövde det.

Självklart, om det fungerar så ta det! 

Sen är jag partisk för jag lider varje dag nu pga att jag prövade antidepressiva (sertralin) mot social ångest i 2 veckor ? trodde att det skulle vara ungefär som ADHD medicin och litade blint på läkaren som alla gånger tidigare ? stort misstag ? och nu sitter jag i båten med utsättningssymptom och en blek framtidsutsikt och drabbad skolgång. Därav kände jag mig nödgad att uppmana till försiktighet XD Även om det var off topic.

Det här du skriver om gäller inte ADHD-mediciner. Det gäller bara antidepressiva. Ville bara göra det tydligt. 

Som sagt så tar äldre sonen vid behov. På skoldagar men inte på helger och lov.

Läs om 2E, twice exceptional. Handlar om hög IQ + NPF samtidigt. 

Kan vara så att ni har en väldigt smart liten kille med NPF, så troligen impulskontroll på en 2-årings nivå.

Försök se vad som fungerar och förstärk det, och acceptera att det kommer att bli fel- för att det är jättetufft.

Krasst sett är troligen snabb diagnos och medicinering det bästa för er i nuläget.
Utan medicinering lär det bli svårt att ens försöka identifiera ytterligare diagnos, för impulskontrollbristen är så dominerande just nu. 

När han blir äldre kommer förhoppningsvis hjärnan gradvis komma ifatt, men just nu är han definitivt inte där än.

Risken är att ni inte prioriteras av vården då ni redan gör så mycket rätt, och utan den struktur ni redan har hade läget varit ännu värre.

Våga vara jobbiga och tjatiga mot vården. Överdriv om det behövs, gör det ni behöver för att få den hjälp som ert barn och ni behöver för att må bra.

Det som möjligen, vid vissa tillfällen, kan hjälpa mot impulsivt beteende hos små barn, är rutiner.

Rutiner gör att hjärnan kopplar en serie händelser efter varandra, det blir lite automatiskt som den ena händelsen följer på den andra. Om en impuls ändå skulle dyka upp, så finns det då lite större chans att den vanliga rutinen, den vanligahändelsekedjan, kan hålla emot och stävja impulsen. Men naturligtvis inte alltid. 

Rutinerna behöver i så fall vara fasta.