Träffar aldrig min sambo

Du kan väl byta till ett jobb med bara kvällar eller åtminstone många kvällar.

Det låter inte jättekul.
Vi har en med kontorsjobb och en med skiftjobb i vår familj men han jobbar ju inte VARJE kväll/natt. Utan vi går omlott till viss del men samtidigt har vi alltid 2-3 kvällar varje vecka och alltid helt lediga tillsammans varannan helg. 
Hade inte tyckt det var roligt att gå omlott hela tiden. Det blir svårt att leva en vardag tillsammans då om man alltid sover och äter på olika tider, inte kan göra aktiviteter ihop, laga mat, träna, träffa vänner etc. För någon måste jobba eller sova efter jobb.

Låter som ett läge för en förändring framöver vad gäller arbetstiderna. Du påverkar honom genom din nedstämdhet. Han kanske inser efter ett tag att det är ej möjligt att jobba kvällar. Vill man ha ett förhållande/familj så...

Det är ju ganska vanligt med män som har fabriksarbetare eller jobbar inom transportbranschenoch jobbar skift eller nätter och kan inte få det att fungera med hemmalivet. För träffas man aldrig så börjar man ju ha ett liv utan honom och tillsist så blir det lätt att man lika gärna kan var utan också.

Ibland fattar jag inte den här besattheten att hela tiden ses. Man bor tillsammans och delar livet, om man i perioder ses mindre än vanligt blir det ju extra kvalitativt när man ses?

Vi har alltid jobbat rätt skilda tider, genom småbarnsår och nu är de lite större. Jag tror helt ärligt talat att det är det som skapat en stark relation för oss, delvis iallafall. Skulle bli knäpp om vi spenderade all vår lediga tid tillsammans, hur mycket jag än älskar kvinnan

Har jobbat många oliker typer av skift och min sambo likaså, tycker precis som dig att det blir mer kvalitetstid när man väl ses.

Är inte hälsosamt att ses 24/7 man behöver vara ifrån varandra för att hinna sakna den andra. 

Det är helt normalt att vilja forma sin vardag/framtid som man vill att den ska vara. Man lär jobba för det och inte bara acceptera vissa saker. 

Fast det finns ju en gräns.
Det kan inte kallas besatthet av att vara lite sorgsen över att inte kunna dela vardag. Om ens liv tillsammans ska vara att kunna umgås och vara lediga tillsammans en helg var sjätte vecka och kanske någon frukost i veckan så förstår jag att det känns trist.

Annars kan det absolut vara som ni skriver, jag har det så. Jag har alltid minst två kvällar i veckan som är "mina" där jag kan göra sånt som min partner inte uppskattar utan gnäll (läsa böcker, baka etc). Och som gör att jag längtar till nästa kväll då vi ses. Men det är skillnad, det finns variation och det är inte så att vi går omlott hela tiden. 

Jag ser vad alla skriver, min sambo arbetar även helger och är nästan endast ledig måndagar och en annan kväll i veckan (om jag har tur). Han har inte heller raster på sitt jobb så vi kan inte prata i telefon heller någon liten stund. 

Har sagt till sambon att vi får försöka stå ut tills sommaren, därefter ta ett nytt beslut. Men känns så långt bort det med. 

Jag tycker att vår kvalitetstid blivit sämre. Jag känner mig alltid stressad över att tiden är så kort som vi har tillsammans. Jag kan aldrig riktigt slappna av. Inte han heller för den delen. 

Vi har aldrig bråkat, eller haft några besvär i relationen tidigare. Utan allt har alltid känts som en dröm med honom. Vilken gör mig ännu mer arg att vi har problem nu pga att vi inte ses.

Vad är det för jobb?? Vad jag vet är det inte lagligt att jobba utan rast och det är inte heller lagligt att ha ordinarie arbetstid mer än 40 h/vecka (eller genomsnitt 40h/vecka utspritt på fyra veckor). 

Var han arbetslös och det här var det jobb han erbjöds, eller varför tag han jobbet? 

Gnäller han om du bakar? Men snälla. Vad är det för nån. Han kan väl vara med och baka istället. Jäkla tråkmåns.

Frågan är ju varför han verkar så obrydd om allt nu är bra? 

Fast man ägnar väl normalt sett inte all tid åt varandra när man är ledga, även om båda har kontorstider? Man går och tränar, går på något intresse, träffar kompisar/familj mm.

Det är stor skillnad på att 1) vara iväg ett par timmar och sen umgås man resten av kvällen och att 2) sambon gått till jobbet när man kommer hem och man inte ser honom förrän man vaknar, och då sover han. Då kan man ju lika gärna bo var och en för sig. Då delar man bostad men inte liv. Många särbos träffas ju oftare än TS verkar träffa sin sambo. Jag förstår TS till fullo. 

Det gör han inte.
Det var bara ett exempel på saker som jag gör helt fritt efter eget tycke och smak på de kvällar jag är själv hemma.
Och ÄR han hemma så kanske jag inte VILL baka för då vill jag umgås med honom, eller att vi drar ut och springer, träffar vänner eller så. Därför är det skönt att jag har kvällar då jag gör som jag vill. Det skapar andrum för oss båda.

Han jobbar som kock på en a la carte restauran, och de jobbar 44,5h/vecka (178h/månad) då det räknas som heltid inom restaurangbranschen.
Sambon var inte arbetslös utan ville utvecklas i sin karriär och kände då att byta jobb var nödvändigt.

Tror han bara är glad för sitt nya jobb, och han är inte i lika stort behov av att vara tillsammans hela tiden som jag är.

Och vi har det otroligt bra när vi är tillsammans en hel dag, då blir allt som vanligt igen. 

Pratade ni om vad det nya jobbet skulle innebära för er relation innan han sökte det? 

Ja det gjorde vi. Jag var aldrig glad för hans arbetstider och sa såklart att jag tyckte det skulle bli jobbigt för oss.

Han var exalterad över att göra något nytt och jag kände att jag inte kan tvinga honom att säga nej till nya jobbet. Det hade nog ingen av oss mått bra av.
Nu i efterhand kan jag ibland ångra att jag gick med på det men innerst inne är jag nog bara besviken att han väljer jobbet över mig. Vilket känns väldigt egoistisk nu när jag skriver ner det?