Jag har länge undrat varför vi människor lever egentligen? Vi går i skolan en massa år. Sedan blir vi vuxna och jobbar och kommer hem till sina tomma lägenhet och man slappar lite tills man går och lägger sig och sedan börjar allt om dagen efter igen. Vad är det för liv vi/jag har?
Allt känns så meningslöst och kallt. Kaos i världen, kaos i Sverige. Varför finns vi människor egentligen?
Livet blir vad man gör det till. Man får hitta sina ljusglimtar.
Och då ska man vara glad att man ändå är född till just människa och inte till nån annan art. Eller det kanske är det som är problemet?vi lever inte naturligt längre, vi har tappat kontakten med vårt ursprung. Allt är falsk och fejk och allt handlar om pengar.
Meningen med livet är att man ska vara lycklig. Jag är helt övertygad om detta. Är man inte det så gör man förändringar som leder till det.
Att gå i skolan är ett privilegium som vi glömmer att vi har. För många människor är det en ouppnålig dröm. Går man i skolan så kan man skaffa sig det yrke som man verkligen vill ha, och då är jobbet något som ger en stimulans och mening, och förhoppningsvis pengar nog att göra roliga saker på ens fritid. Lägenheten behöver inte vara tom även om man råkar vara singel för tillfället, utan man kan fylla det med vänner, husdjur, god mat, vackra saker, musik, hobbies och en plats att vila för sig själv. Familj är inte säkert att man får, men man kan sträva efter det och får man inte det sp får man hitta lycka i annat.
Mening vet jag inte om det finns, men det finns ju MASSOR med underbart med livet: musik, möjligheten att lära sig saker, upptäcka platser och människor, underbara djur, kreativitet, mat, möjligheten att hjälpa andra, böcker, filmer, kärlek...
Man lever eftersom man har blivit född. Det finns ingen mening med det egentligen. Men när man väl är levande tycker jag att man har trevligast om man gör bästa möjliga av det. Provar på olika saker, njuta av sånt man gillar, lära sig sånt man är intresserad av. Vi har begränsad tid, så man får passa på medans det går.
I perioder kan det så klart vara skit. Då jobbar man på med förändringar för att det ska bli bättre igen. Just skolgången blir oss serverad, men i övrigt för man jobba på själv för att få det man vill ha. Positiva förändringar händer extremt sällan av sig självt.
Kärlek, lycka och att man trivs med tillvaron.
Har man inget av ovan eller inte alla tre så tycker jag att man skall försöka att sikta på att göra sitt liv trevligare och lättare vilket många gånger såklart är svårt...varför ge upp på sig själv?
Till viss del blir det vad man gör det till. Om man har det trist får man försöka hitta något som är intressant att göra och som engagerar en.
Jag tycker också att det är svårt att förstå varför man ska leva.
Redan vid 3 års ålder började jag känna mig utanför och så har det fortsatt vara.
Min pappa längtade nog aldrig riktigt efted barn. Min mamma var nog ganska drivande så det blev först jag och sedan fick jag två bröder.
Allt som förskolan och skolan har varit svårt. Mobbad och utanför.
Tiden i skolan var som ett koncentrationsläger. Det var en förvaringsplats.
Jag drömde inte om att bli vuxen och få ett bra jobb och att bilda familj.
Vid 20 års ålder kändes det som att slutet var nära för mig.
Jag hade det extra jobbigt med ångest då och det var ett under att jag inte gav upp.
Jag fick lite olika jobb och har klarat mig på olika sätt.
Jag träffar inte barn mycket för det känns ofta jobbigt och svårt och det tror jag har med mina känslor som barn och hur jag har kännt för livet hittills.
Jag är gift sedan flera år men någon barnlängtan har inte infunnit sig och jag känner mig helt säker på att detta inte kommer att ändras. Min fru verkar ha accepterat detta.
Jag tycker om kärlek och sex men vid graviditet går gränsen.
Mycket beror det nog på min emetofobi men det är mer än så också.
Jag tycker mycket om naturen och är bekymrad av hur vi människor förstör vår planet och krigen i världen oroar mig.
Jag tycker att vi är för många människor på jorden som ska dela på alla resurser men samtidigt är det ju så att vi behöver vara många för att skapa den välfärd vi har.
Åren går och jag känner oro inför åldrandet och rädslan för döden plågar mig samtidigt som det ofta känns jobbigt att leva.
Jag vill dö snabbt och utan smärta och ångest.
Det som fått mig att orka leva så här länge är nog min tro på att det finns någon ting mer än den här fysiska världen och att vi människor är här för att utvecklas.
Om jag skulle avsluta mitt liv i förtid kanske jag skulle ångra mig.
Jag tror att vi lever många liv men jag känner inte för att leva något mer liv.
Jag kan ha fel och i så fall har jag kämpat i onödan. Om jag visste att efter döden upphör vår existens helt så skulle jag nog få brottom att ta livet av mig för då tycker jag inte att det finns någon mening med att uthärda fler jobbiga dagar med ångest och oro.
Eftersom man väljer det då det i praktiken är väldigt lätt att sluta
Povel Ramel har sagt det bäst:
Bara en enda ros på ett evigt klänge
Trist varar länge
Men underbart är kort
Alldeles för kort
Två sätt att bli lyckligare:
Att tänka som världens lyckligaste folk - finnarna: "Vi har låga förväntningar".
Att vara här och nu, leva i ögonblicket, meditera och fokusera på andningen, stanna upp och titta på ett löv, verkligen titta på det. Samma med människor, verkligen se dem och höra dem. Undvika att se bakåt eller framåt, bara vara härvarande.