Händer inget med vågen!

Tillägg: Det är först när du börjar bli frisk som du kommer inse hur otroligt mycket tid du lagt på att försöka gå ner i vikt, äta rätt eller fel, tänka på vikt, göra upp strategier, väga dig osv. Att du inte ser det just nu är för att du är sjuk. Och jag menar inte sjuk som i "kokko" utan sjuk, som i en sjukdom du behöver hjälp med. 

Jag kanske bara har formulerat mig fel så att det låter värre än vad det är.

Så det här stämmer inte?

Det stämmer väl i sak men jag var stressad och försökte hitta en förklaring på varför jag inte gick ner i vikt som jag brukar. Jag hade kunnat formulera mig annorlunda, t ex inte använda ordet bulimiker. 

De finns ju dem som äter vlcd, 5:2 fastar, utesluter en massor från sin kost utan medicinsk anledning. Är de också ätstörda? Genuin fråga, för jag förstår inte skillnaden. De tänker väl också på vikt, mat osv? 

Samtidigt så vet jag ju saker som jag inte skriver här och andra sidan vet jag hur välfungerande jag är. Jag menar inget illa men jag tänker liksom... det är jag som har rätt och ni som har helfel? Jag har väldigt svårt att se mig som sjuk, att sjukvården ens skulle bry sig. 

Jag tror att det som fick mig att reagera var att du valt att sätta dig själv på svältdiet. Dessutom skrev du att du var trött och hungrig hela tiden. Det är inte riktigt friskt att bara äta 1000kcal om dagen så hela inlägget skrek problematik. Det är helt ohållbart och du sliter ut din kropp.

Folk som utesluter tex kött eller fastar äter fortfarande lagom mängd energi. Det är det som är skillnaden.

För att uppfylla diagnoskriterierna för bulimia ska man ha hetsätit och kompenserat minst en gång i veckan de senaste tre månaderna. Jag har inte gjort det på i alla fall fem veckor. 

Att jag bantar håller ju uppenbarligen mig borta från att hetsäta så jag tänker att jag lika gärna kan gå ner det jag faktiskt har tänkt, och sen se vad som händer när jag släpper på kontrollen lite. Det kan ju lika gärna vara så att jag inte kommer hetsäta igen? 

Så om jag bara hade ätit 1500 kcal som de flesta som bantar hade jag inte uppfattats som ätstörd? 

Det är inte så svart eller vitt. Man kan ju som bekant överäta och vara ätstörd. Jag kommer aldrig kunna banta på grund av tidigare ätstörning, utan får göra små, små förändringar som ger effekt över tid. När jag har bantat, har jag snabbt blivit besatt. Jag ska pressa ner kalorierna, klarade jag mig på två ägg igår, borde det räcka med ett idag! Allt utanför är ett misslyckande och funkar detinte som jag tänkt, är den enda lösningen att gå ner ytterligare i intag. Detta är också något som upptar min hjärna hela tiden  

De nära mig som bantat, har gjorde det på ett sundare sätt. Det är ingen katastrof att ta en liten tårtbit en gång, utan att behöva kompensera detta. De tar medvetet bara en och en som är liten bara. De kan gå ut och äta, och höftar en kväll utan att det är katastrof eller att det behöver kompenseras. De väljer förvisso med omsorg, men inte enbart två salladsblad. Blir de sjuka och missar träning, är det sånt som händer. De blir inte stressade och tror att allt är kört nu. 

Ditt sätt att pressa din kropp, trots att du inte mår bra av det, tyder absolut på en ätstörning. Tillsammans med det faktum att du själv kommit på det (även om du tagit avstånd sen) är ett annat, för mig, tydligt tecken. Du har ett ansvar gentemot din kropp, men också gentemot dina barn! Att lära sina barn sund kosthållning, är verkligen inte att äta 1000 kcal.

Det är därför du kontakta vårdcentralen! På vårdcentralen finns psykologer som kan avgöra om de ska behandla dig på plats, eller lotsa dig vidare. Jag har också gått till psykolog, både för sömnproblem och förlossningsdepression. Ingen kontaktade soc eller stämplade mig som galen. Istället fick jag verktyg så att jag kunde må bra igen.  

Jag uppfattar dig som lite på eller av i ditt ätande. Antingen äter du 1500 kcal om dagen, eller så går det över styr. Stämmer det? Och när inte 1500 kcal om dagen ger den effekt du önskar, pressar du kroppen ännu mer?

Jag är ute på andra sidan. Jag är normalviktig. Jag äter allt. Inte alltid så klart. Men jag kontrollerar inte ätandet längre. Det går att hålla vikten, fastän man äter en rejäl glass på glasscafé med familjen. Tänk alla år, när jag försökte lura i familjen att jag inte gillade glass. Att jag möjligen kunde tänka mig en Piggelin. 

I vanliga fall, när jag inte bantar, så äter jag nog som alla andra men hetsäter väl då och då och så drar jag ner på mat och sånt i efterhand för att försöka hålla vikten. Jag räknar oftast inte kalorier, jag orkar inte göra det hela tiden, det ger mig mer ångest än kontroll eftersom innerst inne vet jag nog att jag inte lyckas äta tillräckligt lite. Så efter ett tag har jag alltid gått upp i vikt och då måste jag ner i vikt. Räknar kalorier, äter kring 1000 kcal, håller mig där tills jag är "tillbaka", och så fortsätter cykeln.

Därför jag tänkt att jag denna gång kan fortsätta med periodisk fasta, då behöver jag inte banta framöver, eftersom det blir svårt att äta för mycket då. 

Jag pressar inte kroppen med flit, jag känner att valet var antingen att skita i allt och bara trycka all skit som finns i skåpen, eller ta mer kontroll, och det blev mer kontroll. Vilket gör att jag gå ner i vikt lite för fort vilket ger mig ångest (och lite nöjdhet.. som ger mig ångest) att någon ska upptäcka, så jag hanterar det med mer kontroll. Och så snurrar det. Tänker att om jag bara bestämmer mig att äta 1500 kcal och hålla mig där så får jag en ny kontroll som är mer normal.