Händer inget med vågen!

Oj, det låter som en alldeles för aggressiv viktnedgång. Ihop med ditt uttalande om att du såg fram emot att vara "klar" om 11 veckor så får det mig att tro att du är en person med ett väldigt svart-vitt tänk, allt eller inget. Sådana personer brukar gå all in med bantning, göra stora kostomläggningar och tappa vikt i rasande fart. Men jag är också säker på att sådana personer tenderar att ge upp när det inte ger de snabba resultat de förväntat sig, och därmed återgår de till sina gamla vanor och lägger på sig all vikt igen. Svart-vitt. Allt eller inget. Jojo-bantning.

Så om du verkligen önskar göra en förändring i ditt liv, gå ner i vikt och hitta ett hållbart sätt att äta för resten av livet, så föreslår jag att du ökar upp ditt kaloriintag ordentligt, och låter viktnedgången ta tid. Se det inte som att du kommer bli "klar". När du nått din målvikt så kommer du behöva fortsätta vara medveten om kosten och ta hand om din hälsa livet ut. Det är inget man blir "klar" med.

Själv har jag gått ner 19 kg på 52 veckor nu, och det har nästan gått lite för snabbt. Då har jag haft platåer på som mest 2-3 månader där jag stått still i vikt.

Vilken resa du har gjort! 

Fast stopp nu. Du ska inte banta. Du ska söka hjälp för din ätstörning. Har du gjort det?

Grattis till att förstöra dina barn för livet! Jag hoppas att någon närstående gör en orosanmälan!

Men vilket problem ska jag ens söka hjälp för? Ska jag ringa till hälsocentralen och säga:

Typ det här skulle du kunna säga när du kontaktar vården: 

"Okej jag har läst på lite under dagen och kommit till insikten att jag antagligen är bulimiker som kompenserar överätning (eller hetsätning som det visst heter) genom att kalorireducera bort överskottet. 1-0 till er mina barn kommer väl bli skadade för livet. Men till mitt försvar så visste jag inte ens att det betraktades som en ätstörning att göra såhär och ärligt talat ser jag inte problemet eftersom jag sköter det snyggt. 

Och sen kommer jag dit fullt frisk, normalviktig, arbetsför, utan sociala problem osv? Vad ska de göra? Vilket fel ska de fixa? Det är ju inte som att jag spyr mig själv till ohälsa. 

Jag ber jättemycket om ursäkt för att jag låter så arg/kort men jag blir otroligt stressad av det här.   

De skickar dig till vårdcentralens psykolog som avgör om dina problem är av sådan art att de kan behandlas där, eller om du behöver ytterligare specialisthjälp. Det går utmärkt att lida av ätstörningar som normalviktig, till synes frisk och utan sociala problem. Det som ska fixas är din besatthet av att gå ner i vikt, att svälta sig själv med 1200 kalorier per dag och med din bulimi.

Det känns som att du försöker släta över allting och normalisera ett destruktivt beteende. En frisk person som läser den här tråden förstår att ditt förhållande till mat, kropp och vikt inte är normalt och antagligen tar väldigt mycket tankekraft och energi från dig. 

Du måste förstå att vara ätstörd är ett PSYKISKT och känslomässigt problem. Ätstörda kan väga för mycket, "normalt" och för lite. Dom kan ha ett jobb. Vara sociala. Det är ens inre som är problemet. Hur man hanterar känslor, ångest, kontroll, skam, skuld osv osv. Hur mycket man tänker på mat, vikt, vad som är hälsosamt, ohälsosamt, hur mycket tid man lägger på att äta eller inte äta och alla känslor kopplat till det. Viktkontroll (eller att tappa den kontrollen) är bara ett symptom på något annat. Det är det man får hjälp med.