Vägrar att umgås med folk som inte ger något

Jag är likadan. Känner igen mig i det du skriver.

Är introvert och är HSP, det medför att jag ofta känner av vilka människor jag klarar av att umgås med. För mig är det mer så att jag undviker energitjuvar eller elaka människor. När det gäller släkt etc, så träffar jag de endast vid väldigt specifika tillfällen. Som tur är händer det inte så ofta, så jag får stå ut.

De flesta klarar av att ha bra relationer med folk även om det bråkas eller skaver ibland. Att bara ha relationer där alla är sams och glada hela tiden låter lite falskt. 

Och varför visa upp bråk och osämja? Så vitt jag vet har det alltid tagits foton när folk är glada och nöjda, även innan internet. Vem fotar när folk bråkar?

Så inskränkt tänkande!
Jag är en extrovert person som gärna omger mig med vänner och har inga problem att stå i centrum. Men jag är också intelligent, högutbildad.
Tycker om att lära mig saker och läser mycket böcker.

Jag kan förstå att en extremt introvert person har svårt för någon som är öppen, pratar med alla och inte har problem med att lära känna nya människor.

Men att tro att en extrovert skulle vara mindre intelligent tyder mer på din intelligensnivå än min.

Tycker man ofta ser det i trådar som handlar om introverta. De vill gärna ha det till att de är smartare och djupare än extroverta. 

Jag tror inte det är någon skillnad. Tvärtom tror jag att de extroverta är mer öppna och inkluderande, för de träffar mkt folk och får mkt mer input från olika håll. 

Jag är helt för att man aktivt väljer hur man vill leva sitt liv, men jag tror inte att man ska låta sina barn umgås med människor man tycker är fullständigt vidriga utan att själv vara där.

Likaså tycker jag att "vägra umgås med folk som inte ger något" har en obehaglig klang av att människor behöver ha ett syfte för en själv som låter rätt självupptaget.

Det är ju uppenbart att alla människor inte uppskattar precis samma saker, och att man som människa kan välja... Och att man inte behöver prioritera saker man inte alls uppskattar. 
Jag har dock rätt svårt med självupptagenheten i att "vägra" . För min tolkning är att det just i vägrandet faktiskt finns någon annan som vill, och saker som är viktiga, såsom exempelvis andra människors känslor och önskemål.

Jag har en helt annan inställning till folk och saker som jag inte spontant känner lust till. Folk jag inte klickar med försöker jag naturligtvis inte planera in mer än vad jag är bekväm med, men jag är inget fan av tanken att rensa ut energi-tjuvar. Snarare tänker jag att man naturligtvis behöver en paus ifrån vissa, och att man naturligtvis kan behöva bryta med personer som behandlar en illa. Men det är ju något helt annat än att tänka att vissa människor "ska bort". Snarare tänker jag att man behöver stå upp för att anpassa sitt liv till vad man tror på och hur man vill leva.

Folk som kategoriskt väljer bort andra som de tycker är energitjuvar brukar inte vara människor som jag hänger med. Folk som däremot beskriver att de hellre umgås per telefon, på tu man hand, eller genom en idrott/syfte utifrån hur de fungerar brukar vara lättare att ha en relation med.

Som väluppfostrad försöker man väl hålla fred med alla, särskilt med närstående som man ändå inte slipper. Som svärföräldrar. 

Men det finns gränser.

Min svåger kan inte föra ett givande samtal utan kopplar alltid över på sina egna tankar, kan inte stanna i en gemensam tankegång. Måste ju ändå umgås med honom eftersom systrarna gillar varann.

I höstas delade jag lägenhet med en kompis i Grekland. Han tog dit en annan kille också, som vägrade gå ut och äta med oss, som inte ville dela på några kostnader, som hade en egen hylla i kylskåpet (!). Aldrig mer Bertil.

jag tänker lite som du men är inte så extrem, jag prioriterar såklart vilka jag umgås med men om mina vänner inte ?gav? mig något skulle vi inte vara vänner. 

familjen kan vara svårare, jag prioritetar inte att träffa min svärfar men jag vägrar inte att träffa honom, däremot är jag inte aktiv till att förslå umgänge eller planera något som Innebär att vi träffar honom. När han kommer hit och jag råkar vara hemma är jag artig men inte så aktiv i samtalen. 

mannens ex umgås vi inte gärna med men där är det bara att bita ihop för deras barns skull. under några år satt vi på olika platser vid uppvisningar och sånt och idag känns det extremt fånigt och omoget. 

babyshowers, dop, konfirmation och sånt urtrist med mera är jag tyvärr alltid upptagen på om det inte är någon väldigt nära hehe 

Klart det kan vara bra relationer fast man bråkar. Alla bråkar väl någon gång. Med sin partner, sina barn osv. Ska man vägra träffa folk bara för att man bråkar, man reder väl ut det och går vidare. 

Självklart lägger man upp trevliga bilder, precis som när man tar foto. Varför fits eller filma när folk bråkar och lägga ut det?
Folk fattar ändå att allt inte på topp jämnt. Tror du läser in lite för mkt.

Alla har inte samma behov av större kontaktnät. Jag trivs oftast bäst för mig själv, och det tar för mycket energi att umgås med någon utöver familjen. 

Om man inte har ett större behov av vänner, så ger det naturligtvis inte lika mycket som för en social person. Jag blir oftast dränerad och energilös efteråt, medan sociala personer får energi av att umgås.

Skillnaden är att det är mycket svårare för en social person att bli ensam än för t.ex mig ( du kanske inte heller får ut så mycket av allt umgås med andra).