Anonym (All i need is lowe) skrev 2025-06-21 21:38:44 följande:
Det förvånar mig att några här tror att jag på något sätt skulle vara positiv till otrohet. Det kan väl inte vara så att man är positiv bara för att man vill tala om det och ta fram det i ljuset.?
Det är väldigt sällan man löser problem genom att inte tala om dem. Om vi fortsätter att förklara otrohet med att fördöma och demonisera de som är eller har varit otrogna kan jag nästan garantera att vi kommer att få alltfler familjetradegier, barn i splittrade familjer osv.
Jag tror att vi måste börja att prata mera öppet om detta och försöka förstå hur psyke och otrohet hör ihop.
Det spelar ingen roll huruvida vi är mot otrohet eller inte, det kommer inträffa av olika orsaker för olika typer av människor, de med hög eller låg moral osv.
Det är okunskapen som är den stora faran och skapar de djupaste såren.
Av erfarenhet vet jag att i stort sett alla eller de flesta som blivit bedragna frågar sig varför. Det är inte heller ovanligt att de som varit otrogna frågar sig varför de varit otrogna. De säger att de älskar sin partner och är nöjda i sina relationer men ändå är de otrogna.
Det håller inte att bara skylla på sexuell nyfikenhet.
Är du här i ytterligare en tråd där du talar om att otrohet inte skadar nån, så länge det inte kommer fram?
Så kan man såklart resonera... lite som att ett ekonomiskt brott inte skadar nån, så länge det inte uppdagas.
Klart flera riskerar drabbas i otrohetsaffärer, om det kommer fram. Ofta kan makar till bägge otrogna drabbas, och såklart eventuella barn som kan bli skilsmässobarn och många andra runtomkring.
Sen är det klart att den drabbade partnern kanske får uppleva nåt positivt, efter ett uppbrott från en otrogen partner. Chans att träffa nån som är bättre för dom, tex.
Men, man får heller glömma riskerna för tex könssjukdomar, som den otrogen utsätter sin ovetande partner för.
Jag har skilt mig pga otrogen partner, där otrohetsbeteende som återkom var största orsak till skilsmässan.
Jag valde faktiskt att inte avslöja den hon var otrogen med, för hans familj.
Mest för att jag inte också ville vara den som bidrog till att splittra en familj med två barn. Hur mycket hat jag än kände till honom...
Jag anser att den som väljer att vara otrogen måste väga de risker den tar. Är man tex beredd att ha allt på sitt samvete?
Eller, om samvetet är irrelevant: vilka potentiella konsekvenser kan man stå ut med?
Mitt ex verkar till exempel mycket ångerfull, och mår dåligt efter skilsmässan.
Går i terapi för att bearbeta och, som hon själv skrivit till mig: kunna förlåta sig själv för vad hon gjort och vad det innebar.
Jag kan bara spekulera i vad hon tycker det inneburit, förutom förändring i livsstil, från hus med mig, till lägenhet själv osv. Samt att hon miste möjligheten till fortsatt nära vänskap, som hon verkade hoppas.
Också en sån faktor som att delar av hennes familj verkar döma henne lite, och att de tyckte jag var bra för henne.
När jag berättade att jag hade träffat en ny kärlek bröt exet ihop, och sa att hade hoppats vi skulle kunnat hitta tillbaka.
Jag vet inte om det faktiskt var känslor kvar från hennes sida, eller om som sagt det är saknaden av vad som var, och livsstilen vi hade tillsammans. Kanske kan vara svårt särskilja själv också...
Men uppenbara konsekvenser fick hennes otrohet iallafall för henne. Hon hade hoppats fortsätta oupptäckt, lyckades jag utläsa i diverse kommunikationer när jag ertappade henne. Men det lyckades inte hon med.
Nu hör mitt hjärta till nån annan.
