Vuxen son blir aldrig vuxen

Vad har ni fått för föräldrautbildning? Vilket stöd har ni sökt för killen genom åren? Har han fått hjälpmedel för att planera till exempel? 

Du skriver att du varit som hans mamma, men skyller allt som har med uppfostran att göra på din man. Jag får inte ihop det. 

Jag har en tonåring med add och det kan nog se ut som att vi daltar. Hen är på vissa områden som ett två, tre år yngre barn. Det behövs anpassning annars faller hen in i psykisk ohälsa. Men att anpassa är inte samma sak som att inte ställa krav och man ska förvänta sig en utveckling. 

Många med npf har samsjuklighet i form av depressioner, ocd, ångest mm. Borderline har också nämnts här. Har detta utretts under senare tid? Vad visade begåvningstestet vid npf-utredningen? Jag funderar på om hög intelligens kan ha dolt en del svårigheter. 

Vad har killen för vårdkontakter i nuläget? Har han kompisar? Verkar han vara glad och må bra? 

Jag håller helt med. Varför har inte TS stoppat detta för länge sedan? 

Jo det blir visst problem att kunna leva på 3500. Det räcker inte hans del av boendet och maten han äter.

Hur mycket mer vet jag inte men normen är väl uppemot 5000 och sen ska han få för boendet också. Men som sagt föräldrarna skulle ha skrivit hyreskontrakt med honom så han kan visa upp boendekostnader för soc. i så fall.

Om ni har gemensam ekonomi är det ju stöld, din man kan inte ge bort era pengar utan ditt medgivande.

Jo det kan man. Man äger det man själv tjänar oavsett om man är gift eller inte. Att sen ha gemensam ekonomi är ett val, men knappast stöld att använda sina egna pengar till vad man vill.

Maken kan utan vidare spendera ordentliga summor av sin lön på sonen, vilket ju betyder att han har mindre pengar att bidra med till allt övrigt i hushållet. Då får TS dra ett tungt ekonomiskt lass vilket hon ju klagar över.

Jo, men först måste han ju ta familjens gemensamma utgifter. Sen kan han använda det som är kvar att göra vad han vill med. Han kan inte ge så mycket pengar till sin vuxna som att TS får stå för merparten av familjens gemensamma utgifter. 

Jag tycker att pappan låter gravt medberoende och det går ut över resten av familjen. 

 

Allmänt: Det är tufft att uppfostra ett barn med adhd. Jag måste nästan varje dag tvinga mitt barn göra saker som hen ABSOLUT inte vill eller uplever sig klara. Men det bara måste göras, annars slutar hen som TS styvson. Vi köper inte heller hens beskrivningar av orättvisa lärare tex eftersom vi vet att hen ibland har svårt att tolka vad folk känner och menar. Det är ett tufft och ständigt pågående arbete och TS man har valt att inte göra det. Kanske för att han tycker synd om sonen pga skilsmässan och den frånvarande mamman och saknar kunskap om vad sonen faktiskt behövt i form av tydliga ramar och rimligt ställda krav. 

Precis som mannen som skulle ställt krav från början och inte lyssnat på sonens klagolåt när det gäller arbetsgivare utan helt enkelt beordrat honom att acceptera de möjligheter han fått, precis på samma sätt skulle TS protesterat eller lämnat för längesen. Nu har ju TS blivit en bricka i spelet! Det är dock inte för sent för henne att lämna, hoppas hon har ekonomi som tillåter det. man ser i alla sammanhang hur viktigt det är med en buffert. En årslön på banken, en utopi för många, sa vår tidigare minister Ann Wibble. Då kan man lämna en omöjlig arbetsgivare eller ett destruktivt förhållande. I det här förhållandet 
har TS inte en chans att spara egna pengar, hur blir det med pensionen då?  

Ju mer jag läser om den här styvsonen, ju mer förbannad blir jag. Han ska bara söka arbete och ta det han erbjuds, utan protest. Det är bara att gå dit och göra sitt bästa. Eftersom han är som han är kan han inte tolka saker och ting rätt, men det ska inte farsan lyssna på. Farsan ska köra honom till jobbet och där ska han  stanna och jobba.  Detta ska TS säga till mannen, han ska inte lyssna på latmasken som bara sniker sig undan! Fy så arg jag blir! Jag hade tvingat honom! Här gäller inga diagnoser! Sonen ska dessutom flytta hemifrån och se till att få underhållsstöd, han ska inte belasta familjens ekonomi. Funkar det inte med boendestöd får det bli särskilt boende, hemifrån ska han i varje fall.  

Du måste sätta ner foten! Är man 28 år och inte kan klara sig själv (oavsett om det är lathet, diagnos eller handikapp), så har vi en samhällsstruktur som gör att det allmänna står för personens överlevnad. Föräldrar är inte skyldig att hålla med vare sig bostad eller mat. 

Hjälp honom till socialen där han kan få eget boende och bidrag. Sedan kan ni sätta guldkant på hans tillvaro när och om ni själva önskar. Kanske genom att bjuda på middag då och då. 

Din man gör honom ingen tjänst, utan förstärker bara hans svårigheter. 

Dessutom urholkas er ekonomi och era andra barn blir orättvist behandlade genom att inte få pengar i samma omfattning. Det kan göra att de kanske inte ställer upp för sin hjälplösa bror längre fram i livet när inte ni kan eller orkar....

Förstår inte din man detta så borde ni gå i familjesamtal där en objektiv person får ge input. 

Just det, hur ser syskonen på sin halvbror nu och hur kommer deras relation att utvecklas i framtiden? Kommer de att vilja stödja honom? TS man måste också se den problematiken. Här ser man vilken otjänst en förälder gör sitt barn genom att curla. TS kan ju inte ens prata med mannen om svårigheterna. Kan TS möjligtvis ta ett allvarligt snack med mannen i sällskap med en socialsekreterare eller skulle han få ett utbrott?

Bra idé att prata med en tredje part, men jag hade inte valt ensocialsekreterare utan någon med större kundkaper om npf och psykisk sjukdom/ohälsa. Socialtjänsten är tyvärr kända för att brista där. 

Sätt lite press. Skulle kräva delvis enskild ekonomi.

Självklart är han bortklemad. Alla barn/vuxna mår dåligt i längden om de inte är med och hjälper familjen med olika uppgifter. Och ju förr man börjar desto bättre.

Lite hårt sagt kanske, men när man är 18 är man att betrakta som vuxen. Då ska man betala hemma om man vill och får bo kvar. 

En vuxen person kan antingen plugga och ta studielån, ta vilket jobb som helst, samla tomburkar eller vad som helst. Eller gå till soc.

"Nöden är uppfinningarnas moder" heter ett gott gammalt ordspråk. Om det uppstår nöd så tvingas man göra något åt saken. Om det inte uppstår nöd, för att föräldrarna håller det vuxna barnet under armarna, då är risken större att ingenting händer.

Och ett citat av Dr Phil: "Why does he do it? Because he CAN do it."

TS man har tydligen ensamt bestämt om sonen i 28 år och kommer säkert att fortsätta med det. TS har låtit honom göra det i 26 år och kommer troligen att fortsätta med det. Det är lättare att fortsätta i samma fotspår än att säga ifrån, kräva delad ekonomi, separera etc.

Men när TS indirekt bidrar till att försörja den vuxne sonen, så blir det inte bara mindre pengar till henne själv utan också till hennes barn.

Hårt möjligtvis men sant. Den här killen har curlats under hela sin barndom och uppväxt. Det har skadat honom oerhört, han har genom brist på krav utvecklats till en fullständigt hjälplös individ. Detta är egentligen inte hans fel utan farsans. Förstår farsan vilka misstag han har gjort och hur han har bidragit, i hög  grad, till det skick sonen är i nu? Det allra sämsta en förälder 
kan göra mot sina barn är att klema bort dem. De invalidiseras på det sättet, kan inte möta omvärlden, och som i det här fallet inte stå ut med krav från en arbetsgivare. Då ger han bara upp och idiotförklarar dem
                                                               
 Mycket ansvar faller på TS här. Hon såg väl hur mannen agerade? Då skulle hon satt ner foten, inte skaffat barn med honom eller lämnat. Nu sitter hon i "skiten" och upptäcker nu hur sonen urholkar ekonomin. Sonen ska bort från curlandet, till ett eget boende och till jobb på Samhall.
.