Orkar inte min autism

Du är långt ifrån ensam med att må sådär. Ärligt talat så är det stundtals rätt så hopplöst att leva med NPF eftersom man kommer liksom aldrig att bli av med den. Jag har inte autism så jag kan inte säga att jag vet hur det är att leva med det. Däremot så har jag adhd och jag har haft många perioder av depression och ångest. Det följer ofta med, lite som en bonus, fast tvärtom. Det är lätt att man sätter krokben för sig själv. Jag har gjort det genom impulsiviteten. Det finns mycket i livet som jag ångrar, saker jag har sagt, saker jag har gjort, dumheter. Men, att älta alla de misstag man har gjort, det ger ingenting. Det finns en hel del grupper på facebook, både för adhd och för autism. Kanske är det ett sätt för dig att knyta nya kontakter. Någonstans så tror jag att du behöver andra i ditt liv, som fungerar lite som du gör, som förstår på ett helt annat plan. Neurotypiker kommer aldrig riktigt att kunna förstå. De kommer alltid att se varje form av npf som någonting som bara är ett uttryck för dålig disciplin. ?Om du bara gör såhär eller sådär så löser det sig.? Det finns neurotypiker som är jättebra också, de som ändå gör sitt bästa för att förstå och ha tålamod. Men, de flesta kommer mest sucka och pusta och tycka att man är världens jobbigaste. 

Jag tror att du behöver öva lite på att kanske vara lite snällare mot dig själv, ha tålamod med dig själv, tillåt dig själv att snubbla lite ibland. Jag vet inte hur det är för dig, men jag har väldigt lätt för att falla in i negativa tankemönster, och verkligen sparka på mig själv för minsta lilla misstag. Gör jag en enda miss, då är jag totalt värdelös och kan ingenting, ungefär. Det är knappast en grogrund för att man ska må bra, som du hör. 

Jag ber om ursäkt för ett väldigt långt svar, och tyvärr så är det inte så matnyttigt egentligen, för jag famlar själv runt i mörkret och försöker orka med min adhd, och det finns absolut dagar då jag tänker att jag absolut inte orkar mer. Vill du prata så är du välkommen att göra det.

Jag tror att Nordbundet har helt rätt! Du behöver umgås med personer som har autism eller som har drag av det. De har ofta en större förståelse för ditt sätt!

Då känner du dig också mindre ensam. 

Kan du inte hitta ett abete där dina personlighetsdrag kommer till sin rätt? Inom vissa yrken är det vanligt med drag av autism eller att ha diagnosen. 

Till Nordbundet vill jag säga: Det verkar enligt forskning som att motion en gång varje dygn kan hjälpa  en person med ADHD att reglera sin energinivå en del. Man behöver uppnå viss pulsökning och bli lite svettig en stund.

Ja umgängesregler, men det där intuitiva kan vara svårt att få till i alla lägen. Personen kan behöva säga till nya vänner och arbetskamrater att.de behöver vara tydliga med honom, för att han ibland missar signaler. 

Jag har också autism, och vägen ut för mig har blivit att arbeta med att ge mig själv självkänsla och egenvärde. Min slutsats har blivit att det bästa jag kan göra är att strunta i alla andra människor och bara inrikta mig på att bygga en tillvaro jag kan leva ett autentiskt och rikt liv i, ensam.

Sedan jag började med det har jag mött människor vilka inte heller de tillhör de neorotypiska, och då har jag fått både vänner och partner.

Ju mer en maskerar desto högre risk för att det slutar med självmord.

Om du hade haft mer livslust just nu, vad tror du att du skulle ha tyckt var det mest värdefulla att göra i livet?

Jag hakar på den biten som var riktad till mig i varje fall. Ja, det stämmer bra att motion hjälper väldigt mycket. Jag tränar ju fyra dagar i vecka, på gym, och i övrigt så mår jag bättre när jag får motion. Det jag tycker blir bättre är egentligen koncentrationen och det har väl mycket med dopaminet att göra. Men, även med träning så är det rätt så kämpigt ändå och det finns så mycket som egentligen följer med adhd, sånt som inte ens jag visste hade med det att göra och då har jag ändå dragits med den sedan barnsben. 

Med det sagt, träning är absolut viktigt och jag mår bättre med den. Det gäller att hitta sin grej bara. Min blev styrketräning. Nu kastar jag in lite kondition också, även fast jag kanske suckar mig igenom de passen :).

Lösningen för ts är ju att leva ett liv utan att maskera. Inte skaffa böcker för att förstärka maskeringen som du pekar på. Man ska hitta sin klick och där finns det enbart fördelar att träffa andra autister som kan ha förståelse.

Ja exakt.

Diverse neurotypiska människors råd går alltid ut på att vi ska vara på ett sätt som är ologiskt och tvärtom mot hur vi egentligen är. Min inställning är att låta dem hållas för sig själva i sin märkliga spegelvärld och endast interagera med dem i nödfall.

jag har också autism, men klarar mig hyfsat social inom vissa gränser, min närmsta vän har inte autism. jag vet inte om det är en bra idé att lära sig sociala koder och konversatiosregler mekaniskt. det är ungefär som att lära sig till exempel gångertabellen utantill utan att veta varför svaren ser ut som de gör. du kanske behöver ett djupdyk i hur mänskligheten fungerar.

människor fungerar ofta som kolonier med outtalade regler och ritualer som kan vara svåra att förstå, man kan liksom stå utanför och se på utan att komma in i det och förstå det. istället för att bli så bra som möjligt på att anamma de reglerna och ritualerna kanske det är bättre att förstå varför det ser ut som det gör.

dessutom så tar hjärnan den enklaste vägen ut, vanor uppstår när automatiserad handling är lättare än att tänka eftersom det tar minst energi. vad du uppmärksammar är bara en liten del av all information.

Du ska nog inte dra alla över en kam. Flertalet människor har fått kunskap om autism och har lärt sig uppskatta olikheterna.

Har du sett love on the spectrum? Min favorit är James, skulle gärna vilja vara kompis med honom och hänga med på hans specialintressen. Han verkar vara väldigt extrovert å andra sidan. 

Ja det kan nog vara bra att förstå varför neurotypiska gör på vissa sätt.

Som att de t.ex inte säger som det är till folk, för att de kan vara mer rädda om relationen till den personen, än att de tycker att de måste vara helt sanningsenliga. De vet att neurotypiska människor går efter hur du får dem att känna sig inombords.

Eller att många med autism har lättare att förstå att här har vi en maktkamp (vilket de ofta uppfattar helt rätt), än andra aspekter av relationen. Så maktkampen får en större tyngd i situationen än den kanske skulle ha för andra. 

För ibland behöver även den som var autism interagera med neurotypiska, även om det oftare är lättare att umgås med någon som liknar en själv.

Ja, det är bra att ha åtminstone de grova dragen av hur neurotypiska människor fungerar.
Som du påpekar, så måste vi interagera med dem ibland och då blir det enklare och inte lika mycket problem om vi vet någorlunda hur de fungerar. Att förstå den här maktkampen som påtalas är bra, men jag upplever att de allra flesta autister faktiskt ser den. Att behöva låtsas bry sig om den, däremot, omöjliggör enligt mig en sann och intim relation. Det går inte att vara nära någon en tvingas spela teater inför.

För många autister är det just detta som i förlängningen ger psykisk ohälsa och ett starkt utanförskap.

maktkamper, vem eller vilka som ska gå igenom sina respektive viljor innebär friktion, det är vad som till stor del driver samhällen och relationer och utveckling mellan olika grupper framåt. ovanpå den tunna fernissan som kallas civilisation pågår människokoloniernas murbyggande av ritualer och normer. ibland kan livet kännas som en bränd pannkaka, mörkt i botten, men med tillräckligt med sylt blir det ändå ätbart, till och med gott.

Med tiden kommer det att visa sig ifall människor med kontrollbehov över andra drev samhället framåt, eller om det var människor utan kontrollbehov över andra än sig själva som gjorde det.

Jag äter bara sylt närhelst bränd pannkaka kan undvikas.

Absolut, så är det ju. En kamp om resurserna. 

Men man kanske inte behöver hoppa på de oviiktiga kamperna, där man inte har så mycket att vinna, men som bara tar energi från en. Strunta i om det inte är 100% rättvist vid.något tillfälle.

 För orättvist är det då och då för alla. 
 

jag skrev inte om kontrollbehov.

ja, mycket får man välja bort. uppstår 100% rättvisa, jämställdhet eller dylikt, avstannar rörelserna och förtrycket kommer att behöva ökas för att hindra de som vill ha igenom sina viljor och ta sin del av resurserna.