Lämnad utan förklaring

Ja eller snarare att han tycker det är jobbigt att jag kan komma i sånna perioder att han känner att han behöver kämpa för att jag ska "tro" att han älskar mig. Och det förstår jag är tufft, det handlar ju inte om honom det ligger ju hos mig. 
Ja jag har familj runt omkring mig, de gör allt dom kan för mig.  
Ja egentligen skulle jag nog kunna höra av mig till hans bror. 
Ja och så är det, jag kan inte va med en person som drar. Och nu tror jag inte ens det är på tapeten, men jag är också villig att förlåta men bara om det finns möjligheter att det blir bättre. Men som sagt är jag ganska säker på att han vill inte vara med mig mer, men det är svårt att förstå hur han kan göra såhär, eller det är inte svårt för mig är det omöjligt, även nu när det gått tre veckor. Jag ältar i mitt huvud om och om igen. 

Det brukar jag också be om ibland, och möts av full förståelse. 

Vi har alla sköra dagar i livet. Och lever man ihop så ska man vara varandras stöd. Det är inte alls "onödigt", det är mänskligt.

Hans reaktion är obegriplig, utifrån din beskrivning.

Även om ni inte är överens om det, men jag tycker nog ändå att han är ganska klar och tydlig. Han vill inte fortsätta. Sen om det beror på specifikt just det bråket, eller om det är ackumulerat över tid spelar egentligen mindre roll. Han "orkar" inte mer helt enkelt, och han har inget mer att säga. Jag skulle tolka det som att det inte är första bråket ni haft, och att det nått upp till halsen på honom vilka bråk eller antal bråk han helt enkelt orkar med.

Att hans möbler och saker står kvar hemma tror jag helt enkelt beror på att han har inte hittat någon annan stans att bo ännu. Han gick sannolikt bara rakt ut efter att fått nog. Så att det skulle vara "någon annan", nej, jag tror knappast det. Situationen tyder inte på det.

Det är jättesvårt att vara den som blir lämnad, men jo, livet fortsätter - i sakta mak. Du har redan fått jättebra råd av många i tråden, och det är som någon tog upp - det är ett slags sorgearbete man måste gå igenom, dag för dag. Det är helt ok och fullt natirligt att man är arg, sorgsen, besviken, förbannad och allt som tillhör. MEN, samtidigt, det är också en möjlighet att gå vidare, för vidare måste livet gå. Vid ett uppbrott är sällan båda parter lika överens om att relationen i sig är slut, men likväl måste båda parter acceptera att det är så. Det finns inget att bygga vidare på. Du kan inte tvinga en människa som inte vill att vara i en relation till dig. 

Och man bär ett antal frågor med sig, som man aldrig kommer få svar på, vars enda bot är att man måste "släppa" dem med tiden. Fördelen med ett uppbrott är ändå oftast att man brukar bli en bättre partner till nästa relation. Det finns saker man kunde gjort bättre, saker man borde sagt på ett annat sätt, saker man inte skulle sagt osv. Och det man får ta med sig av det gamla, är ändå de goda och roliga stunder man hade tillsammans. Sen får man börja på ny kula. Det är så livet fungerar i stort. Vissa saker går inte att laga.

Hoppas och önskar att du ska kunna hitta dig själv igen, och att du ska få komma vidare, så du får träffa den som VERKLIGEN väntar på dig, för han finns där ute. Du ska bara träffa honom först. 

Det är inte du som brukar skriva ibland om din kille som har ett barn som du inte får träffa...er relation har inte varit bra på länge och han verkade inte ha energi till att se till dina behov som iofs verkar väldigt stora. 

Hjärtat läker med tiden, det låter som en klyscha men det är sant. 

Ja,men oavsett så borde han ju kunna säga det. 
Man sticker inte bara iväg utan ett ord och håller sig borta i flera veckor.

Jättebra att du har stöd omkring dig.

Då kanske du kan prata med hans bror och be honom att antingen hämta sakerna och lämna nyckeln eller att säga till din sambo att göra det själv.

Jag förstår det. Du behöver kanske älta nu. Det har ju bara gått 3 veckor.
Har du funderat på att gå och prata med någon professionell annars? Det kanske kan hjälpa dig på vägen.

Jag håller med... 

Ja kanske det. jag skrev ju i förra veckan om sakerna och fick till svar att han ska hämta dom, men ingenting har ju hänt och vet inte hur länge som är rimligt att gå innan man skickar nästa gång? Någonstans är det väl en försvarsmekanism eller att man behåller ett hopp och försöker göra en "tolkning" på vad det kan innebära, även om jag förstår att det låter helt sinnesjukt. 

Jag önskar att det "bara" va älta, men jag kan knappt sova eller äta, det känns som min kropp gått in i en betongvägg. Jag har lyckats träna vid ett tillfälle men för varje dag som går känns det just nu värre snarare än bättre, fast man tänker att det borde vara tvärtom. 

Nej, eller jo men jag har inte tagit tag i det påhittigt. Men det kan ju faktiskt vara bra. 

Jag håller med... 

Ja kanske det. jag skrev ju i förra veckan om sakerna och fick till svar att han ska hämta dom, men ingenting har ju hänt och vet inte hur länge som är rimligt att gå innan man skickar nästa gång? Någonstans är det väl en försvarsmekanism eller att man behåller ett hopp och försöker göra en "tolkning" på vad det kan innebära, även om jag förstår att det låter helt sinnesjukt. 

Jag önskar att det "bara" va älta, men jag kan knappt sova eller äta, det känns som min kropp gått in i en betongvägg. Jag har lyckats träna vid ett tillfälle men för varje dag som går känns det just nu värre snarare än bättre, fast man tänker att det borde vara tvärtom. 

Nej, eller jo men jag har inte tagit tag i det påhittigt. Men det kan ju faktiskt vara bra. 

Ibland måste det bli värre innan det kan bli bättre. En livskris behöver gå igenom några skeden innan det vänder. I början kanske chocken och oförståelsen gör att man inte riktigt tar till sig vad som hänt. Det kan vara nu du gått över till en reaktionsfas, när du börjat ta till dig att det faktiskt hänt.

Det har bara gått 3 veckor, vad som helst kan hända. Jag tror inte att han egentligen lämnade dig som en blixt från klar himmel. Han kan ha varit som min man som bar en massa inom sig innan det fullkomligt brister. Han kan vara konflikträdd ( vilket många är) och utöver det säkert dålig på att kommunicera. 

Jag gick igenom liknande med min man efter 18 år, och jag kände som dig att det bara kom som en blixt från klar himmel. Men under ytan bar han på ett missnöje under flera år som han höll för sig själv. Han var väldigt dålig på kommunikation och väldigt konflikträdd ( ville sopa allt under mattan), 

Det som hände då var något jag senare förstod var bra, vi hittade tillbaka igen, men det krävdes jobb och att börja kommunicera på riktigt. Nu har vi snart klarat av ytterligare 10 år, men är mycket bättre på att kommunicera. Han har förstått att det inte fungerar att ha ett förhållande där man håller saker inom sig. Jag har förstått att jag var dålig på att se och bekräfta honom, när jag var så upptagen av mitt eget mående, och mitt behov att bli bekräftad. 

Om ni någonsin hittar tillbaka så är det nog bäst att ni går på parterapi, annars är risken hög att du får gå igenom samma sak igen. 

Men främst av allt bör du tänka på att en breakup är väldigt likt ett beroende, det kan eskalera ett tag men det kommer bli bättre med tiden. Kroppen skriker och är beroende av de måbrahormonerna man får av varandras närhet. Men precis som ett beroende så kan man bli av med det. Tillåt dig skrika, känna och må dåligt så länge du behöver det. Hur lång tid man behöver är olika för alla, men 3 veckor är ingenting. 

Jag tycker du kan skicka ett till meddelande och säga åt honom att han måste komma och hämta sakerna. Du måste ju få en chans att kunna gå vidare.
Och det är lättare om han hämtar sina saker och lämnar tillbaka nyckeln.

Inget av det du skriver är konstigt. Du befinner sig i chock. Det här är en sorg du måste bearbeta och med tanke på sättet han lämnade så är det inte så konstigt att du har hamnat i chock.
Läs gärna om de olika stadierna av sorg så kanske du känner igen det.

Chockfasen
Det är vanligt att man först får en känsla av overklighet. Det är svårt att fatta att den närstående är borta. Det kan kännas som att man går omkring i en bubbla och har svårt att ta till sig det som hänt och som händer omkring en. Denna första period varar vanligen en kortare tid, men känslor av overklighet är vanliga under in längre period.

Reaktionsfasen
När chocken gradvis släpper är det vanligt att känslor av förtvivlan, oro, vrede, saknad och övergivenhet väller fram. Den efterlevande kan vara helt upptagen av sin sorg och sakna kraft för något annat.

Bearbetningsfasen
I bearbetningsfasen tänker man fortfarande mycket på det som hänt, men på ett delvis nytt sätt. Man börjar få perspektiv på förlusten och försöker förstå hur den påverkar resten av livet.

Nyorienteringsfasen
Med tiden känner de allra flesta att de både kan och vill gå vidare i livet. Man glömmer för den skull inte den som är borta, och känslor av ensamhet och saknad finns oftast kvar. Men sådana känslor dominerar inte längre tillvaron.

Ja det börjar nog bli dags för det igen, så får vi se vad jag får för respons. 
Tack för ditt engagemang, ska läsa på mer stadier i sorgprocessen, tack verkligen. 

Ja eller något mitt emellan, jag vägrar typ fortfarande samtidigt som ibland "slår det mig" och då kommer allt. 

Det måste ju vara så, man hade så gärna velat förstå även om man inte håller med. Såret är lika djupt men på något sätt kan man ändå försöka övertala hjärtat genom resonemangen till varför han gjorde som han gjorde med hjärnan. 
Konflikträdd är han absolut eller liksom tror ibland att man kan fly från sina problem, men det har gått för lång tid nu.. 

Får jag fråga hur länge det gick mellan dig och din man och om ni hade någon kontakt under tiden? Jag tror ju tyvärr inte det i de här fallet, eller det är väl vad jag fortfarande går runt och hoppas på. Men det finns en väldigt hög tröskel påvägen först. 

Tack för du tog din tid och skriva, och även alla andra med kloka råd och tips. 

Vi hade ingen kontakt alls under en period som varade ca 3-4 veckor. Jag var arg eftersom det kändes som att han bara bestämt allt p.g.a det gräl som hänt den dagen.

Jag fick veta senare att han många gånger tänkt tanken långt innan det, och att det bara var droppen som fick bägaren att rinna över. Vi var båda fokuserade på att det var den andres fel, så han såg inte sin del i det hela ( sopa allt under mattan, istället för att kommunicera när han var missnöjd med något).  Jag är raka motsatsen som säger till direkt när jag  något är fel, eller om jag inte känner mig älskad/uppskattad. Det i sin tur kanske leder till onödigt många konflikter för en konflikträdd person. 

Vi kunde båda slutligen se våran egen del i det hela. Jag förstod t,ex att jag behövde undvika onödiga konflikter genom mitt sätt att säga saker på. Inte att jag skulle sluta säga något om jag var missnöjd. Medan han insåg att han behövde säga ifrån innan det blev alldeles för mycket att hantera.

Det var nog för att jag släppte honom så tvärt som han började höra av sig med korta SMS efter 3-4 veckor. Men vi flyttade inte ihop direkt igen, utan började träffas under ca 1 år innan vi satsade på nytt. Ibland kan man behöva tiden att jobba på sig själv, och fundera om man faktiskt vill försöka igen.