Vem väljer man

Ja. Då han öppnade sig rätt mycket angående det tidigare. Att han sa själv att han drack för mycket. Vet att han mår bättre idag. 

Jag vill säga njaa? Rent krasst va väl inte jag och min nuvarande ett par, vi liksom dejtade. Jag träffade den här mannen också ett par gånger. Så rent krasst dejtade jag väl båda två en kort period. Min nuvarande vet dock inte om det, så på ett sätt känner jag mig väl som otrogen. Att jag va det då. Och nu ibland i tankarna. 

Ja du har en poäng. Tror mest jag är rädd för konsekvenserna. Tänker såklart på alla andra som blir drabbade om jag väljer att lämna. Vi har många barn tex. Hade det endast handlat om oss två just nu hade det inte känts lika svårt att separera. det skulle bara drabbat oss. 

Att stanna medför också konsekvenser du måste vara beredd på att ta.  Att fortsätta ha kontakt med den andra är ju att be om katastrofala följder eftersom du med tiden kommer passera fler och fler gränser..  och det har du förmodligen redan gjort utan att du säger det till oss.... 

Du måste ta ansvar för ditt eget liv.  Detta är ingen lek du kan ångra liksom. 

Och krasst sett..  är inte din sambo värd att få leva med någon som verkligen älskar och åtrår honom?  På det sätt du ser på den xndra..   det du och din sambo  lever i nu är ju bara en bedräglig fasad som ganska snart kommer spricka. 

Att stanna har också konsekvenser, det är jag medveten om. Jag vet själv att jag gått över gränser, därför jag måste få ordning på det här. 

Grejen är att jag älskar min sambo, och åtrår honom, troligtvis mer än han gör med mig. Jag kanske tom saknar att han inte åtrår mig mer.  

Det har väl blivit en grej att den andra åtrår mig, efter 18 år gör han det fortfarande. Men. Jag förstår också att så kanske det inte alls skulle vara om det blev seriöst. 

Om den andre verkligen älskade dig skulle han kyssa dig, försöka förföra dig och övertala dig att lämna din sambo. Han skulle plågas av att du har en sambo. 

Han gillar väl dig men inte mer än så. 

Han vill kyssa mig, jag drar mig undan. Men. Det har hänt. Men nej, han försöker inte övertala mig. Snarare säger han att han kommer direkt den dagen jag inte vill vara kvar. Du vet att du hör av dig, jag hämtar dig, brukar han säga. 

Det är också just det som gör att jag inte är helt säker på hur det skulle vara om det va tillåtet. Nu är det ju inte det. Är det just det som gör det spännande kanske?

Så länge man inte dejtar någon exklusivt så kan man ju dejta andra, som du gjorde före du och din man var riktigt ihop. Men något under den tiden måste ha gjort att du valde din nuvarande man?

Det här är dock inte problemet nu.

Är det så att du misstänker att din nuvarande man mer är tillsammans med dig av slentrian, än av att han verkligen, verkligen gillar dig? Känner du att han är lite likgiltig, att han tycker mest att det är bekvämt att vara med dig. Att han inte lyser upp lite när ni träffas ute. Att ömhetsbetygelser saknas, ni kramas inte och söker inte kroppskontakt?

I så fall kan det vara en tydlig del av problemet.

Du kanske inte blir lycklig med den andre mannen, det vet vi inte. Men är du lite ensam och olycklig med den nuvarande mannen? Hade det varit rätt att gå isär även om den andre mannen inte hade funnits?

Alltså, vi har varit ett par i lite drygt 4 år. Jag är rädd att jag vill ha honom mer än han vill ha mig. Men. När jag tar upp detta övertygar han mig om att så inte är fallet. Vi tar på varandra, ofta, och han är ofta den som gör det offentligt också. Så egentligen vet jag inte vad jag baserar det här på. 

Men en sak, ja, jag känner mig lite ensam med min sambo. Inte olycklig tror jag, men ibland ensam. Vi är som två familjer under samma tak. Det har jag också tagit upp men han förstår inte riktigt hur jag menar eller hur jag kan tycka det. Jag bor i hans hus, där även hans ex bodde. Ibland känner jag mig som en gäst. Han förstår inte varför jag känner så. Att sälja och flytta till något gemensamt är inget alternativ då detta är hans barndomshem och livsdröm. 

Du behöver skilja på om du känner dig ensam i det här förhållandet eller om det är en känsla som du kan känna i lite olika sammanhang.

Om det är en känsla som lätt kommer upp hos dig, som du har en benägenhet för. Eller om den bara finns i den här relationen. Att du tycker att kontakten glappar lite just med honom

För det är ju en stor skillnad. Om det är en benägenhet att känna så som väldigt lätt dyker upp hos dig, så kan den ju också dyka upp om du är tillsammans med någon annan. 

Det är i den här relationen. Tyvärr. Det är jag ganska säker på. Gjorde inte det i min förra relation. Men då va vi också en kärnfamilj. Kanske är det skillnaden. Och det skulle ju inte förändras. Men. Jag har ett citat, det är bättre att vara ensam själv, än ensam i en tvåsamhet. Hade inte kunnat känt mig ensam om jag va själv på samma sätt. Min sambo har ett liv där inte jag är inkluderad, sen har vi också ett liv tillsammans. Det är som två delar. 

Den här andra mannen, lever livet som jag hade önskat. Bor ungefär där jag vill bo, gör saker på helgen som jag skulle vilja. Är social med vänner vilket min sambo inte är. Jag offrade nog ganska mycket för min sambo, jag lever att liv på landet som jag aldrig har drömt om. Det kan va mysigt absolut, men det är inte min dröm, det är min sambos. Jag vill bo i samhället, gå på middagar, åka på weekendresor osv. Det har vi inte alls tid till. Jag vill fika eller ut och gå med vänner, det tar en timmes restid vilket gör att det inte blir av. 

Men nu har vi jobbat på det här förhållandet, i många år. Mycket har blivit till det bättre och frågan är om jag är villig att offra allt igen.. 

Är det en brist på känslomässig kontakt med din man när ni ska umgås, eller är det att han har andra engagemang, med sina barn, som gör att ni inte får tid att umgås?

För det är en skillnad på det. Det första är inte bra. Det andra är livets realitet när man har barn.

Sedan bor du på ett sätt som du inte trivs med och umgås dessutom inte med andra på helgerna. 

Är det så att din man inte är intresserad av socialt umgänge utanför familjen, att ni är olika där? Eller beror det på att ni bor långt ifrån alla, så att det inte blir av?

Vi har det toppen när vi umgås alla, med alla barn, eller utan. Men han är upptagen med sitt, hemma, och där har vi andra ingen riktig delaktighet. 

Vi är väldigt olika. Han kan nån gång ibland gå med på att umgås med nån, men han trivs bäst ensam. 

Du vet vad du har men inte vad du får.
Rätt enkelt.

Ni verkar vara rätt olika?

Du vill bo inne i ett samhälle, han vill bo långt utanför stan

Du vill umgås med människor utanför familjen, men det uppskattar han inte riktigt. 

Du vill umgås med honom på fritiden, men då drar han sig ofta undan med sin egen sysselsättning.

Du känner att du är mer känslomässigt engagerad i honom än vad han är i dig. 

Jag tror att frågan du ska ställa dig är om du egentligen skulle trivas bättre i en egen lägenhet i stan, med dina barn. Där du kunde bjuda hem människor utanför familjen eller gå ut och göra saker med dem på fritiden.

Om du skulle separera behöver du ju inte flytta ihop med någon annan man. Ni kan ju umgås ändå. 

Sedan kan du inte räkna säkert med att det skulle gå bra att vara ihop med den andre, det kan dyka upp saker som gör att det inte skulle fungera. 

Men skulle du helst vilja flytta och tycka att det skulle vara skönast med en egen lägenhet inne i samhället, så ska du nog ta de tankarna på allvar. 

Huvudet på spiken.