Involverar exet i det mesta vi gör, skickar bilder m.m.

Jag var värdelös för att jag inte prioriterade honom över allt annat, för att jag inte höll med honom i allt, för att jag inte var tankeläsare, för att jag var människa med fel och brister. Vi var tillsammans i över 20 år och det kom de sista åren. 

Det handlar fortfarande inte om mina barn i frågan du vägrar att svara på utan pm barn med separerade föräldrar generellt.

Verkligen ledsen att du fått utstå psykisk misshandel. Nu handlar ju tråden om att hennes pojkvän skickar bilder till sin fru. TS mår inte bra av det och ändå verkar han fortsätta. Vad är din lösning på problemet?

Från inlägg 30:

"Du och han är en familj.

Psykiskt störande beteende.

Skapligt störande att göra något kul och mysigt med sin familj och han konstant har sitt ex i bakhuvudet! "Det här och det här och det här måste jag visa för henne!". Att han inte bara kan slappna av och vara med sin familj! Och det hade inte spelat nån roll oavsett vem det var han ständigt kände sig tvungen att skicka bilder till! Tydligen är någon annan närvarande i deras förhållande exakt hela tiden! Man får väl göra en dagssammanfattning då, om det nu är så viktigt att redovisa varenda steg ungarna tar!

Jag tycker din sambo gör fel och agerar gränslöst. Det låter som att han inte respekterar dina känslor, och det känns som att han fortfarande har känslor för sitt ex. Jag hade aldrig skickat massa bilder till exet (på barnen) - om jag är i en ny relation av ren respekt för min nya partner, sedan vill jag inte heller att mitt ex skickar bilder till mig konstant heller. Vill exet kommunicera med mig så ska det ske via sms gällande praktiska saker som barnhämtning, pengar osv. 

Du är inte svartsjuk, jag tycker du verkar ha en sund ställning till gränser. Många ex har lätt att gå över gränser och det skadar det nya förhållandet (vilket inte är ok, det är självisk). 

Jag har barn med två män som jag inte är tilllsammans med (och två barn med min sambo). Jag är vän med båda mina ex och kan sitta och ta en kaffe med dom utan problem .. men att skicka bilder på allt vi gör är inget jag någonsin har gjort eller skulle göra. Någon gång kan jag skicka någon bild på barnen (äldsta är vuxen nu) till exen eller barnens farmödrar , till exempel på födelsedagar, julafton eller något annat speciellt tillfälle.. men inte på allt vi gör. Säger inte att det måste vara fel men man kan vara vänner utan att göra det. Det är inte så att antingen måste man vara ovänner och hata varandra eller så måste man höras flera gånger om dagen varje dag och dokumentera allt man gör. 

Till sambon brukar jag däremot nästan alltid skicka bilder när vi gör saker utan honom. 

TS, jag ser att du har fått många "tummen ner" och att många tycker att du överreagerar.
Jag tycker dock inte att du överreagerar.

Jag menar, för mig känns det lite absurt på något vis, att en nu separerad partner ska vara delaktig via telefon på daglig basis i stort och smått. Kan tillägga att jag nu är 40+ med make och barn, men att jag vid 25 års ålder var bonusmamma åt min dåvarande sambos barn. Så det här med bonusfamiljsliv har jag upplevt på nära håll tidigare i livet under flera års tid.

En mer rimlig lösning (enligt mig) skulle vara att din sambo, ett tillfälle per barnvecka rimligtvis på söndagskvällen, skickar alla de bilder till barnens mamma som barnen vill visa för henne. Typ "det här är vad vi har gjort i veckan". På så sätt görs mamman delaktig och barnen kan känna sig trygga i att mamman ändå får se alla roliga bilder, men att man då slipper detta varje dag. Alltså håller det till ett tillfälle per barnvecka. När barnen är lite äldre kan de ju ha sina egna mobiler och själva skicka bilder till mamman.

När din sambo involverar mamman i stort och smått på daglig basis via bilder som skickas, så medför detta att han inte är känslomässigt fokuserad på sin relation med dig. Det mest rimliga vore att han först pratade med dig (om något av hans barn har sagt eller gjort något roligt), och att han sedan på söndagskvällen även delger mamman.

Min åsikt är faktiskt att om separerade föräldrapar fortfarande har behov av att ha nästan daglig kontakt, så ska de inte vara separerade. Utan då ska de vara tillsamman, bita i det sura äpplet och kämpa på tillsammans för barnens skull.

Jag upplever att separerade föräldrapar som har behov av nästan daglig kontakt med varandra, men som ändå inte vill vara "ihop på riktigt" utan träffar nya partners (som de såklart vill ha ett regelbundet sexliv med), dessa separerade föräldrar vill liksom ha kakan men samtidigt äta den. Och det är inte schysst mot nya partners.

Efter åren mellan 22-29 då jag var bonusmamma, så träffade jag tillslut mitt livs kärlek och idag har vi den kärnfamilj jag länge drömde om. Och min plan är att jag och maken ska hålla ihop livet ut. Men hade jag varit en separerad förälder så hade jag sett till att hålla kontakten med den andra föräldern på ett "professionellt" sätt med avstämning (utbyte av information) på söndagar/måndagar.

Klarar man som separerad förälder inte av en formell föräldrarelation så ska man inte involvera sig med nya partners.

Min fråga är snarare, om du inte hade vetat att det var hans ex han skickade till hade det stört då? Jag kan förstå om det stör när ens partner hela tiden avbryter mitt i något man gör för att skicka meddelanden eller prata i telefonen titt som tätt men det är ju något som skulle stört oavsett vem det var han hade kontakt med. Eftersom det då inte handlar om vem han har kontakt med utan att han inte är riktigt närvarande i stunden.

Jag är förundrad över hur många som anser sig ha rätten att diktera sina partners kontakter och relationer. Och att folk är helt oförstående för hur en relation förändras, inte minst till ett ex man ändå måste fortsätta ha kontakt med. För en del utvecklas den till vänskap istället, vilket måste vara mycket mer hälsosamt för alla inblandade än där man hyser ett agg mot varandra och/eller aldrig kommer förbi det faktum att man är ex. 

Om det inte hade handlat om exet, hade det varit ett problem då? Om inte ligger problemet hos dig, om ja jo då finns skäl att diskutera saken. 

Först vill jag säga att det jag kursiverat i din text är ett bra förslag som ts kille borde kunna anamma.

Med det sagt måste jag ändå ifrågasätta ditt resonemang. Är medveten om att du talar utifrån din åsikt och erfarenhet,  och här kommer min!

Jag skilde mig från min första make som är far till mitt äldsta barn när vår son bara var 3-4 år. Minns inte exakt då det passerat runt 40 år sedan dess.

När jag sedan träffade någon ny så var jag rak på sak från början och sa att "Kalle är min bästa vän" och där fick den nya chansen att lämna om han inte kunde acceptera detta faktum.

Det kom och gick några män innan jag träffade make nummer två, ingen hade problem med Kalle, tvärtom blev de också vänner och deras vänskap höll även efter att jag och partnerna gjort slut.

Make två kom också mycket väl överens med Kalle, alla gillade Kalle. En genomgod människa som jag fick äran att få ett barn tillsammans med. Det blev Kalles enda barn som han älskade innerligt.

Dessvärre gick Kalle bort i en fruktansvärd olycka för ca 20 år sedan. MEn han lever i våra minnen.
Mina och Kalles barnbarn pratar om farfar ibland. Häromdagen frågade äldsta barnbarnet hur farfar egenligen dog... och jag blev så ställd. Visste inte hur jag skulle svara, tänker att har inte min son berättat?

Jag ska ringa sonen under dagen och fråga... så egentligen ska jag väl tacka dig som fick mig att komma att tänka på detta med farfar och hur allt gick till.

Jaja, som avslut då.

Min bästa vän var mitt ex och jag sörjer honom fortfarande.
Den nya som inte kunde acceptera detta hade jag valt bort.

Mitt ex och jag kunde inte leva ihop, inte leva isär... det tog tid att hitta vår perfekta relation. Och den relationen var en innerlig och äkta vänskap. En vänskap var like knappast växer på träd.
Jag hoppas att alla någon gång i livet hittar en såda vänskap.

Nu ska jag gråta lite och sedan iväg till veckans sista arbetsdag.

Tack för mig och sorry för ot.

Tack för din OT <3, det var intressant att läsa och jag beklagar verkligen att ditt äldsta barns pappa inte fick leva längre.

Självklart finns det nyanser, allt är inte alltid svart eller vitt och självklart är det bäst om separerade föräldrapar kan ha ett vänskapligt förhållningssätt mot varandra. 

Vissa i tråden försöker dock vrida det till att det bara finns två lägen. Antingen är man de allra bästaste vänner och måste höras av varje dag  om stort och smått (och det är vanligt att de separerade kvinnor som vill ha det på detta vis också har ett stort bekräftelsebehov och ett behov av att "pissa revir"). Eller så är man de bittraste fiender som inte tål varandra. Och då resonerar dessa separerade kvinnor som så att då är det ju bäst om man är dom bästaste vänner istället för fiender. Dessa kvinnor skulle tex aldrig kunna klara av att ha en formell co-working föräldrarelation till den andra parten. Det finns liksom inte det (rimliga) mellanläget för de kvinnorna. Och som ny kvnna/bonusmamma så blir det både absurt och olustigt med en biomamma som liksom kräver att hennes ex ska finnas till hands för HENNE via telefonen varje dag, att hon ska vara involverad i barnens dagliga liv även när dom är hos sin pappa. Hade detta bara handlat om barnens behov så hade det räckt att involvera mamman via telefon 1-2 ggr/barnvecka. 

Som sagt, det är vissa kvinnor som funkar på det här sättet och deras exmän har inte så mycket annat val än att serva dom via telefonen på detta vis. Om dom inte vill bli bittra fiender då vill säga.

Du verkar inte alls vara på detta sätt och jag förstår att du och ditt äldsta barns pappa hade en annan (fin) typ av relation där inget ego fanns att mätta. Som sagt, jag beklagar verkligen din och eran förlust <3

Fast det är ju inte upp till dig? Och om relationen hade varit med någon annan än ett ex hade du sett det på samma sätt då? Jag tvivlar på det faktiskt. Folk hakar upp sig för mycket på att det är just ex, och så fort det finns en fin och nära relation mellan mannen och hans ex så är det exet som är kontrollerande och har bekräftelsebehov inte har gått vidare osv. Men vem är det som är kontrollerande egentligen? För jag anser nog att den som anser att de kan bestämma hur någon annans relationer ska/borde se ut är kontrollerande och har bekräftelsebehov. Jag menar hur hade du själv känt om någon annan skulle försöka tala om för dig hur mycket det är rimligt att du har kontakt med någon du har en relation till, sagt att du får inte ha så mycket kontakt med den personen så mycket? Hade du verkligen känt att det var okej? 

Grejen är ju att för många är det så att man fungerar bättre som just vänner än som par. För andra funkar inte relationen alls, och vissa hittar ett mellanläge. Finns inte barn inblandat så är ju det vanligaste att relationen tar slut helt om den tar slut, men har man barn ihop måste relationen fortsätta på något sätt och hur de då utvecklas är ju olika. Oavsett vad relationerna utvecklas till, så är det bara de vars relation det handlar om som kan bestämma hur den ska se ut.

Jag kan tillägga att beteendet från mannens sida där han ständigt ska uppdatera en annan människa via mobilen i tid och otid skulle stört mig oavsett om det hade gällt ett ex (dvs mamman till barnen) eller vem som helst!
Vad det handlar om är känslomässig närvaro från mannens sida som jag då skulle uppleva brist på i ett sådant sammanhang. Och brist på känslomässig närvaro genererar i sin tur att man faktiskt blir rejält avtänd och känner att mannen är lite ovuxen på något sätt. Och i längden blir det ju ohållbart att vara i en parrelation där man känner sig avtänd och där man upplever att ens partner är en ovuxen som försöker "leka" vuxen. 

Och som svar på din fråga om jag hade tyckt att det var okej att en eventuell ny kvinna hade haft åsikter om hur frekvent kontakt jag och exmannen skulle ha, så hade jag tyckt att det var helt okej! Mitt förhållningssätt skulle vara att visa respekt mot hans nya relation och sålänge barnen skulle ha det bra hos dem, och sålänge barnen skulle ha möjlighet att visa bilder för mig vid åtminstone ett tillfälle per barnvecka, så skulle jag som biomamma inte ha något att klaga på. Nu är ju min plan att jag och maken ska hålla ihop livet ut. Men skulle det inte bli så, så hade jag definitivt haft detta förhållningssätt gentemot honom och en eventuell ny kvinna.

Jo fast det var ju just därför jag i mitt första svar till ts frågade hur kontakten ser ut och om det stör i det den gör just då? För man måste ju ändå analysera varför man stör sig på något i första hand. Om det bara handlar om att det är exet han har kontakt med så är det ju hon som har saker att arbeta på. Handlar det om att det stör då det hela tiden tar uppmärksamhet och närvaro i det de gör så är såklart problemet ett helt annat. Där håller jag med dig. 

Nu var ju min fråga i första hand om det var sin egen partner som hade åsikter om hur du sköter din kontakt med ditt ex. Det är ju inte ovanligt med nya partners som anser att deras partner endast bör ha kontakt med sitt ex en dag i veckan och då helst via text, är det något man kan anse okej att kräva? Jag menar har man en relation som utvecklats till vänskap är det ju varken onormalt eller konstigt med en annan typ av kontakt, och man hade ju inte reagerat om det var ett syskon, en förälder eller kompis såvida det inte är totalt överdrivet.

Jag hade då inte varit okej med en partner som anser sig ha rätten att diktera hur mina relationer ska se ut oavsett om det är till min mamma, mitt ex eller mina vänner. Sen såklart skulle jag lyssna och se vad det grundar sig i, och försöka ta det därifrån. Men är förhållningssättet att man helt enkelt inte tycker om mina relationer och att jag ska ändra på dem utan att ens fundera över varför man har problem med det så finns inget att diskutera. För då handlar det ju mer om kontroll än om något annat. 

Det är just det som är kruxet. Det finns ytliga vänskapliga relationer och sen finns det intima (äkta) relationer. I det flesta fall behålls de äkta intima relationerna livet ut. Att vara vän med ex som man har barn med och således delat väldigt intima stunder med är inget som jag som ny partner vill att min man vårdar. Jag finns ju nu. Det är inte kontrollerande utan ett tecken på sunda äkta känslor. Varför vårda något som tog slut? Om de inte är kusiner som har barn tillsammans och det är väl förbjudet i Sverige?