Tonåring utslängd hemifrån

Jättekonstigt, men jag vet två fall som kan verka lite liknande vid första anblicken. I båda fallen fanns det förklaringar som kom fram sedan.

Nummer 1: kristen familj upptäckte att dottern (gymnasieålder) skaffat pojkvän. Hon blev utslängd. (Bodde hos pojkvännens föräldrar även efter att det tagit slut med killen tills hon blev vuxen. Pojkvännens mamma hjälpte henne med allt praktiskt inför vuxenlivet då hennes föräldrar tagit avstånd.)

Nummer 2: Kille i gymnasiet blev utkastad. Visade sig att båda föräldrarna efter skilsmässa hade planer på så kallat eget självförverkligande och ingen av dem hade plats för ett barn i sin tillvaro. Han bodde hos en kompis föräldrar resten av gymnasiet. 

Så min gissning är att problemet ligger hos föräldrarna helt klart. 

Ja, det är svaret. Två dysfunktionella föräldrar kan göra så.

Men vad spelar det för roll om tonåringen har levt fläckfritt? Man slänger inte ut sitt barn oavsett om barnet beter sig perfekt eller har olika problem. 

Min son har haft en del tuffa perioder då han har betett sig riktigt illa eftersom han har gått igenom flera svåra händelser. Inte en chans att jag skulle ha kastat ut honom för det. Tvärtom behövde han mig som mest när han betedde sig som värst. 

Det är svårt att veta vad det är för fel på föräldrarna i trådstarten men det är en fruktansvärt beteende som sätter spår för livet hos tonåringen. 

Jag förstår inte hur man kan göra så men tyvärr är inte alla lämpade att vara föräldrar. 

Jag skrev bara en kort kommentar sist, trots att jag hade tänkt skriva lite längre.

Som mitt nick antyder, så är jag en till som belv utslängd hemifrån som tonåring. Jag var 14, min pappa gav mig ett bankkort med lite pengar på och sa att jag fick en femhundring i veckan, nu får du bo var du vill men inte här. Sen flyttade han in sin nya familj, kvinna och tre barn. När jag frågade var jag skulle bo då så sa han att det var mitt problem, och att jag inte skulle hålla på och ställa till med besvär, jag fick ju pengar.

Första tiden "bodde" jag i tunnelbanan och pendeltåget. Ibland i skolan, om jag lyckades gömma mig, det fanns några ställen. Ett tag bodde jag i bommade sommarstugor, och rätt länge, nästan 1,5 år, i ett gammalt ödehus. Men sen kom det folk dit också, så jag stack därifrån.

Jag vet inte varför, mer än att min pappa ville ha plats med sin nya familj. Jag hade ingen mamma och ville inte belasta min gamla morfar, som dessutom bodde för långt bort. Jag sa inget i skolan och ingen reagerade, om de alls misstänkte något.

Föräldrar med psykisk ohälsa tänker inte på samma sätt som oss som är friska föräldrar. 

Det gör ont i hjärtat att läsa din historia. Det måste vara något allvarligt fel på din far.
Hur mår du idag? Hur har det gått för dig? 

Nu var jag inte upprörd alls eller skrev i frustration så rätt onödigt påpekande, ärligt misstag.

Så länge föräldern inte kan ge en orsak är det bara en massa meningslösa gissningar och det kommer inte att ge svar åt ungdomen som jag antar är vuxen med tanke på att socialen aldrig blev inkopplad.  

Det enda vi kan läsa in är att föräldrarna är väldigt dysfunktionella för att en sån sak skulle komma på tal om ungdomen inte gjort något fel.

Det gick bra till slut ändå, tur nog. Jag kom in på gymnasiet, och väl där så bytte jag till ett gymnasium med riksintag så jag gick om första året. Det var nog ganska bra att komma ifrån Stockholm ett tag. Även om jag mest höll mig för mig själv under de svåra åren kände jag ju dåligt folk lite löst 

Idag är jag nästan 30, har en intressant utbildning och jobb, sambo och ska få barn på nyåret. 

Din berättelse grep mig, hur kan en förälder göra på det sättet? Nu verkar din far vara känslomässigt störd, något allvarligt fel är det i alla fall. Inte överger man sina barn! Det måste också vara något fel på den kvinna han flyttade ihop med; hon måste ju ha känt till din existens och nog måste hon ha undrat var du bodde? Är man normalt funtad måste man ju ha reagerat för att en tonåring förvisas från sitt hem och tvingas driva omkring och sova i tunnelbanan med alla de risker det innebär.                                                                                                                                                                                     Hur i all sin dar fixade du mat, kläder, dusch och läxläsning? Jag är fylld av beundran över hur du lyckades få ett bra liv, arbete och familj, med de förutsättningar du hade, helt otroligt strongt!                                                                                                                        Har du någon kontakt med din far i dag? Det mest troliga är att du inte har det; han är inte värd någon uppmärksamhet från din sida. Han är en ömklig srackare till förälder som slänger ut sitt barn på gatan. Det finns förstås människor som är beredda att förlåta men jag hade nog inte förmått det. Du drev runt  skyddslös, vad som helst kunde ha hänt. Det din far gjorde är oförlåtligt, märkligt att det inte kom till de sociala myndigheternas kännedom.

 

Wow, vilken fighter du är! Det hade kunnat gå hur som helst men du verkar ha en otrolig inre styrka som tog dig igenom allt det ensam och har skapat ett fint liv för dig själv. 

Grattis till kärleken och det kommande barnet!