Hemmasittande barn/elever

Alla föräldrar har rätt att jobba deltid när barnen är små. Det är ingen självklarhet att man kan jobba heltid och orka med det när man har ett eller flera barn. Vi har fortfarande rätt att jobba 75% tills barnen är åtta år. De som jobbar för stat, kommun och region har ofta rätta att jobba 75% tills att barnen är 12 år. 

Många barn är för känsliga för intryck , de orkar inte med heltid på förskola. Många barn blir utbrända innan de börjar skolan. Det är troligen NPF barnen. 

Mitt ena barn kraschade när hon började skolan. Hon är intryckskönslig och orkade inte. Vi fick helt lägga om våra scheman, jag gick ner i arbetstid , mormor och morfar involverades, vi var tvungna att hämta henne 14:00 , då orkade hon.

Alla har inte möjlighet att organisera livet så att alla barn och föräldrar orkar. 

Det bästa vore därför antagligen om vi kortar allas arbetsdagar , som de gjort i Norge och Danmark. Då skulle barn och föräldrar ha förutsättningar att må bättre.

Hear, hear! 

Vi behöver också se över skolan så att det finns skolformer för normalbegåvade barn som av andra skäl inte klarar vanlig skola. Man ska inte behöva korta ner barn och ungdomars skoldagar för att de ska orka. De har rätt till undervisning precis som alla andra. Förutom småsaker som att ge en stressboll och sånt har mitt barns skola bara erbjudit en lösning - att stryka ämnen ur schemat. Skolan medverkar på det viset själva till hemmasittandet. 

Vad gäller deltid menar jag inte barn i den åldern där man har laglig rätt till det. Jag har träffat flera föräldrar till tonåringar som behövt gå ner i tid för att kunna hjälpa sitt barn i den utsträckning som behövs. Alla arbetsgivare tillåter inte det och alla föräldrar har inte råd - och den som drabbas är tonåringen.

Det är ju tyvärr också vanligt att föräldrarma själva blir sjukskrivna till sist. Det löser ju situationen med att barnet slipper vara ensam om dagarna, men kan knappast ses som en bra lösning, varken för individen eller samhället. 

Jo, men det du skrev var att barns ångest till stor del beror på uppfostran och den emotionella miljön i familjen. Och min följdfråga var hur du menar att den gör det i ett tryggt och kärleksfullt hem. För jag hoppas att du förstår att även personer med en fin uppväxt kan drabbas av psykisk sjukdom och ohälsa, även om risken så klart är stötrre i ett dåligt hem. 

Som någon annan redan skrivit är det viktigt att förstå att det finns många olika skäl till att vissa barn inte går till skolan och att se en av de grupperna får inte göra att man blundar för de andra. Det går inte att diskutera gruppen hemmasittande barn som om de vore en homogen grupp, för verkligheten ser helt annorlunda ut. Men det man märkt är att gruppen med funktionsnedsatta barn som inte klarar skolan har ökat. (Eller så har man i större omfattning börjat se att dessa barn är just funktionsnedsatta, förr skyllde man nog oftare på föräldrarna.) 

Och man bör så klart, på en samhällsnivå, fundera över vad detta beror på. Man tror ju sig se att psykisk ohälsa ökar generellt bland unga och då är det kanske inte helt förvånande att en grupp med medfödda svårigheter drabbas ännu hårdare. 

Man behöver oftast inte korta ner skoldagarna, det räcker oftast bra att barnet inte behöver gå på fritids. 

Men visst är det bra med NPF- klasser. Särskilt autismklasser var vanligt ett tag, det bör vi kanske öka. På gymnasiet finns i min stad möjlighet att gå autismspår, där man har undervisning i separat byggnad. 

Ja, npf-klasser skulle verkligen behövas. Det finns bara som friskola i min stad, och bara för autister, inte för de med enbart adhd. 

Mitt barn slutade fritids när vi märkte att det blev för jobbigt. Men det hjälpte inte. De hade utagerande barn i klassen i både låg- och mellanstadiet. De barnen sprang regelbundet omkring i klassrummet, skrek, kastade saker, slogs. De hade också ett barn med IF som inte blev arg och så, men som av givna skäl inte kunde sitta still och vara tyst utan kunde börja leka högljudda lekar lite då och då under lektionerna. 

Jag tycker så synd om alla barnen i den klassen. Ingen mådde ju bra av det där. Mitt barn klarade inte alls av det. 

Nu kommer några säga att vi borde bytt skola. Men det är inte så enkelt när man har ett barn med stort behov av igenkänning, rutiner etc. I klassen fanns kompisarna som hen hängt ihop med sedan förskolan och som var en stor hjälp och trygghet på många sätt. Barnet hade också förtroende för vissa i skolpersonalen och det här är barn som det tar lång tid för att bygga upp relationer. 

Jag skrev : Till stor del. 

Det handlar om stress och sårbarhet . Ju högre sårbarhet, ju högre risk . Ju högre stress, ju högre risk.

Med andra ord behöver vi mer disciplin i skolan. Det är också min erfarenhet. Det skulle bli bättre för alla barn.
Inför mer disciplin i skolan, ge lärare mer auktoritet. Barn som inte lyder får gå till rektorn eller kvarsittning, som det var på sjuttiotalet. I värsta fall får de gå i OBS-klass. 

Det här var barn med funktionsnedsättningar, IF, autism och adhd (ja, jag känner till detta, men det var inte skolan som berättade). Så de reagerade nog bara på att de hade satts i en miljö som de inte alls kunde hantera. De hade behövt npf-klass eller anpassad grundskola. 

Men mer diciplin tror jag också behövs. Min upplevelse är att lärarna är helt ok med småprat på lektionerna och det gör ju tyvärr att det är svårt för flera elever att veta var gränsen går. Hur mycket prat är ok? Barn behöver tydlighet - i synnerhet npf:arna - och då är det i mitt tycke bättre att säga att prat inte är tillåtet. Nu uppmanas istället barnen att fråga en kompis om de tex inte har förstått en instruktion. Ett av mina barn satt ett tag bredvid en elev som frågade konstant. Det blev ingen arbetsro alls. 

Jag var ofta med i skolan för tio år sen och det var en massa kaos i klassen. 2 olika klasser gick mina barn i men det var lika illa i båda. Det var inte bara NPF barn som stökade. Och inga invandrarbarn eller barn från fattiga familjer. Bara barn från välbärgade villafamiljer och många barn var helt gränslösa och upplevdes extremt ouppfostrade. Starka, begåvade barn som tog för sig. Och inga lärare vågade säga ifrån. Det drabbade de känsliga barnen och de som hade det lite svårare i skolan. 

Jag och min man bedrev hemundervisning på kvällar och helger i många år, tills vi lyckades flytta barnen till en friskola.