• Anonym (Samhälle)

    Hemmasittande barn/elever

    När vi talar om hemmasittande barn är det lätt att fastna i statistik och etiketter: ?X antal elever har varit borta från skolan mer än Y dagar?. Men bakom varje siffra finns ett barn ? ett barn som inte bara har missat lektioner, utan ofta också social gemenskap, trygghet och ibland tilltron till sin egen förmåga att delta i världen omkring sig. Hemmasittande barn är inte ett problem som kan lösas enbart med disciplin eller fler närvarokrav; de är ett symptom på ett större och mer komplext samhällsproblem.


    För det första måste vi förstå att hemmasittande sällan är ett val som barn gör lättvindigt. Ofta är det ett resultat av stress, oro, psykisk ohälsa eller mobbning. Skolan kan vara en plats där barn ska växa och utvecklas, men för vissa blir den istället en arena fylld av ångest och press. Att kalla dessa barn ?lat? eller ?tröga? är inte bara fel, det är direkt skadligt. Istället behöver vi en djupare förståelse för deras situation och för de bakomliggande orsakerna.


    Forskning visar att tidiga insatser har stor effekt. Barn som får stöd hemma, tillgång till psykologer, mentorskap och flexibla undervisningsformer har betydligt större chans att återvända till skolan. Detta kräver dock att vi som samhälle vågar tänka utanför standardlösningarna. Digitala verktyg, delvis hemundervisning och individuellt anpassade scheman kan för vissa barn vara nödvändiga steg tillbaka in i ett sammanhang som de annars känner sig utanför.


    Men lösningen är inte enbart individuell; den är också strukturell. Vi måste fråga oss varför vissa skolor har miljöer som driver barn bort snarare än att inkludera dem. Varför är stress, höga krav och brist på stöd fortfarande norm? Hur kan vi bygga skolor där barn kan känna sig trygga, sedda och motiverade, istället för rädda och utanför? Att förstå hemmasittande barn som en signal om att vårt utbildningssystem ibland brister är ett steg mot verklig förändring.


    Slutligen måste vi våga tala om detta med empati och respekt. Hemmasittande barn är inte ett problem att ?fixa? snabbt, utan människor med rätt till förståelse, stöd och en chans att växa i sin egen takt. Att samhället lyckas med detta är inte bara en investering i individen, utan i framtidens medborgare, i solidaritet och i ett samhälle där ingen lämnas utanför.


    Hemmasittande barn behöver inte bara lösningar på papper. De behöver en skola och ett samhälle som ser dem, hör dem och skapar förutsättningar för att de ska kunna delta fullt ut ? på sina egna villkor, med sina egna styrkor. 


    https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/fors

  • Svar på tråden Hemmasittande barn/elever
  • Anonym (Den där mamman)
    TvillingmammaVästgöte skrev 2025-10-05 08:56:39 följande:

    Alla föräldrar har rätt att jobba deltid när barnen är små. Det är ingen självklarhet att man kan jobba heltid och orka med det när man har ett eller flera barn. Vi har fortfarande rätt att jobba 75% tills barnen är åtta år. De som jobbar för stat, kommun och region har ofta rätta att jobba 75% tills att barnen är 12 år. 


    Många barn är för känsliga för intryck , de orkar inte med heltid på förskola. Många barn blir utbrända innan de börjar skolan. Det är troligen NPF barnen. 


    Mitt ena barn kraschade när hon började skolan. Hon är intryckskönslig och orkade inte. Vi fick helt lägga om våra scheman, jag gick ner i arbetstid , mormor och morfar involverades, vi var tvungna att hämta henne 14:00 , då orkade hon.

    Alla har inte möjlighet att organisera livet så att alla barn och föräldrar orkar. 


    Det bästa vore därför antagligen om vi kortar allas arbetsdagar , som de gjort i Norge och Danmark. Då skulle barn och föräldrar ha förutsättningar att må bättre.


    Hear, hear! 


    Vi behöver också se över skolan så att det finns skolformer för normalbegåvade barn som av andra skäl inte klarar vanlig skola. Man ska inte behöva korta ner barn och ungdomars skoldagar för att de ska orka. De har rätt till undervisning precis som alla andra. Förutom småsaker som att ge en stressboll och sånt har mitt barns skola bara erbjudit en lösning - att stryka ämnen ur schemat. Skolan medverkar på det viset själva till hemmasittandet. 


    Vad gäller deltid menar jag inte barn i den åldern där man har laglig rätt till det. Jag har träffat flera föräldrar till tonåringar som behövt gå ner i tid för att kunna hjälpa sitt barn i den utsträckning som behövs. Alla arbetsgivare tillåter inte det och alla föräldrar har inte råd - och den som drabbas är tonåringen.


    Det är ju tyvärr också vanligt att föräldrarma själva blir sjukskrivna till sist. Det löser ju situationen med att barnet slipper vara ensam om dagarna, men kan knappast ses som en bra lösning, varken för individen eller samhället. 

  • TvillingmammaVästgöte

    Förutom kanske Danmark och Norge som har förkortat arbetstiden för alla. Och i Nederlönderna jobbar väldigt många föräldrar deltid. 


    Det är det vi kan göra för familjerna. Och hoppas att den ökade fritiden används till barnen. Inte bara föräldrarnas tid utan även mor och farföräldrars tid. Barnen behöver vuxna som bryr sig om dem.

    Föräldrar och mor och farföräldrar och andra släktingar kan aldrig ersättas av betald personal, som pedagoger och psykologer. Det är inte jämförbart. Ännu mindre idag än det var på sjuttiotalet då en lärare oftast jobbade hela livet på samma skola.

    Idag byts förskollärare och lärare ständigt ut. De har vab, de är sjukskrivna, de byter ofta jobb i jakt på högre lön och bättre arbetsvillkor. Denna personal som ständigt byts i skola och förskola kan aldrig ge barn anknytning och trygghet. Det är bara familjerna som kan ge denna trygghet, som barn behöver , för att utvecklas väl. 

  • TvillingmammaVästgöte
    Anonym (Den där mamman) skrev 2025-10-05 09:20:00 följande:

    Hear, hear! 


    Vi behöver också se över skolan så att det finns skolformer för normalbegåvade barn som av andra skäl inte klarar vanlig skola. Man ska inte behöva korta ner barn och ungdomars skoldagar för att de ska orka. De har rätt till undervisning precis som alla andra. Förutom småsaker som att ge en stressboll och sånt har mitt barns skola bara erbjudit en lösning - att stryka ämnen ur schemat. Skolan medverkar på det viset själva till hemmasittandet. 


    Vad gäller deltid menar jag inte barn i den åldern där man har laglig rätt till det. Jag har träffat flera föräldrar till tonåringar som behövt gå ner i tid för att kunna hjälpa sitt barn i den utsträckning som behövs. Alla arbetsgivare tillåter inte det och alla föräldrar har inte råd - och den som drabbas är tonåringen.


    Det är ju tyvärr också vanligt att föräldrarma själva blir sjukskrivna till sist. Det löser ju situationen med att barnet slipper vara ensam om dagarna, men kan knappast ses som en bra lösning, varken för individen eller samhället. 


    Man behöver oftast inte korta ner skoldagarna, det räcker oftast bra att barnet inte behöver gå på fritids. 


    Men visst är det bra med NPF- klasser. Särskilt autismklasser var vanligt ett tag, det bör vi kanske öka. På gymnasiet finns i min stad möjlighet att gå autismspår, där man har undervisning i separat byggnad. 

  • TvillingmammaVästgöte

    Jag tror det viktigaste är att känsliga barn får gå korta dagar på förskola . Då har alla rätt till deltid. Om barnet blir utbränt under förskoletiden är det mycket svårt att komma till rätta med problemen senare.
    Speciellt de första tre åren är superviktiga. Att fler och fler barn får problem tror jag beror på att fler och fler barn går långa dagar på förskola. 

  • TvillingmammaVästgöte
    Anonym (Den där mamman) skrev 2025-10-05 07:35:07 följande:

    Jo, men det du skrev var att barns ångest till stor del beror på uppfostran och den emotionella miljön i familjen. Och min följdfråga var hur du menar att den gör det i ett tryggt och kärleksfullt hem. För jag hoppas att du förstår att även personer med en fin uppväxt kan drabbas av psykisk sjukdom och ohälsa, även om risken så klart är stötrre i ett dåligt hem. 


    Som någon annan redan skrivit är det viktigt att förstå att det finns många olika skäl till att vissa barn inte går till skolan och att se en av de grupperna får inte göra att man blundar för de andra. Det går inte att diskutera gruppen hemmasittande barn som om de vore en homogen grupp, för verkligheten ser helt annorlunda ut. Men det man märkt är att gruppen med funktionsnedsatta barn som inte klarar skolan har ökat. (Eller så har man i större omfattning börjat se att dessa barn är just funktionsnedsatta, förr skyllde man nog oftare på föräldrarna.) 


    Och man bör så klart, på en samhällsnivå, fundera över vad detta beror på. Man tror ju sig se att psykisk ohälsa ökar generellt bland unga och då är det kanske inte helt förvånande att en grupp med medfödda svårigheter drabbas ännu hårdare. 


    Jag skrev : Till stor del. 


    Det handlar om stress och sårbarhet . Ju högre sårbarhet, ju högre risk . Ju högre stress, ju högre risk.

  • Anonym (Den där mamman)
    TvillingmammaVästgöte skrev 2025-10-05 09:30:05 följande:

    Man behöver oftast inte korta ner skoldagarna, det räcker oftast bra att barnet inte behöver gå på fritids. 


    Men visst är det bra med NPF- klasser. Särskilt autismklasser var vanligt ett tag, det bör vi kanske öka. På gymnasiet finns i min stad möjlighet att gå autismspår, där man har undervisning i separat byggnad. 


    Ja, npf-klasser skulle verkligen behövas. Det finns bara som friskola i min stad, och bara för autister, inte för de med enbart adhd. 


    Mitt barn slutade fritids när vi märkte att det blev för jobbigt. Men det hjälpte inte. De hade utagerande barn i klassen i både låg- och mellanstadiet. De barnen sprang regelbundet omkring i klassrummet, skrek, kastade saker, slogs. De hade också ett barn med IF som inte blev arg och så, men som av givna skäl inte kunde sitta still och vara tyst utan kunde börja leka högljudda lekar lite då och då under lektionerna. 


    Jag tycker så synd om alla barnen i den klassen. Ingen mådde ju bra av det där. Mitt barn klarade inte alls av det. 


    Nu kommer några säga att vi borde bytt skola. Men det är inte så enkelt när man har ett barn med stort behov av igenkänning, rutiner etc. I klassen fanns kompisarna som hen hängt ihop med sedan förskolan och som var en stor hjälp och trygghet på många sätt. Barnet hade också förtroende för vissa i skolpersonalen och det här är barn som det tar lång tid för att bygga upp relationer. 

  • TvillingmammaVästgöte
    Anonym (Den där mamman) skrev 2025-10-05 09:49:48 följande:

    Ja, npf-klasser skulle verkligen behövas. Det finns bara som friskola i min stad, och bara för autister, inte för de med enbart adhd. 


    Mitt barn slutade fritids när vi märkte att det blev för jobbigt. Men det hjälpte inte. De hade utagerande barn i klassen i både låg- och mellanstadiet. De barnen sprang regelbundet omkring i klassrummet, skrek, kastade saker, slogs. De hade också ett barn med IF som inte blev arg och så, men som av givna skäl inte kunde sitta still och vara tyst utan kunde börja leka högljudda lekar lite då och då under lektionerna. 


    Jag tycker så synd om alla barnen i den klassen. Ingen mådde ju bra av det där. Mitt barn klarade inte alls av det. 


    Nu kommer några säga att vi borde bytt skola. Men det är inte så enkelt när man har ett barn med stort behov av igenkänning, rutiner etc. I klassen fanns kompisarna som hen hängt ihop med sedan förskolan och som var en stor hjälp och trygghet på många sätt. Barnet hade också förtroende för vissa i skolpersonalen och det här är barn som det tar lång tid för att bygga upp relationer. 


    Med andra ord behöver vi mer disciplin i skolan. Det är också min erfarenhet. Det skulle bli bättre för alla barn.
    Inför mer disciplin i skolan, ge lärare mer auktoritet. Barn som inte lyder får gå till rektorn eller kvarsittning, som det var på sjuttiotalet. I värsta fall får de gå i OBS-klass. 


     

  • Anonym (Den där mamman)
    TvillingmammaVästgöte skrev 2025-10-05 09:36:26 följande:

    Jag skrev : Till stor del. 


    Det handlar om stress och sårbarhet . Ju högre sårbarhet, ju högre risk . Ju högre stress, ju högre risk.


    Då fattar jag hur du menar. (Det var en språklig grej som strulade till det.) Håller med dig. Och för barn med hög sårbarhet räcker det inte med trygghet i hemmet. Även skolan måste funka för att de ska klara sig. 

  • Anonym (Den där mamman)
    TvillingmammaVästgöte skrev 2025-10-05 09:53:38 följande:

    Med andra ord behöver vi mer disciplin i skolan. Det är också min erfarenhet. Det skulle bli bättre för alla barn.
    Inför mer disciplin i skolan, ge lärare mer auktoritet. Barn som inte lyder får gå till rektorn eller kvarsittning, som det var på sjuttiotalet. I värsta fall får de gå i OBS-klass. 


    Det här var barn med funktionsnedsättningar, IF, autism och adhd (ja, jag känner till detta, men det var inte skolan som berättade). Så de reagerade nog bara på att de hade satts i en miljö som de inte alls kunde hantera. De hade behövt npf-klass eller anpassad grundskola. 


    Men mer diciplin tror jag också behövs. Min upplevelse är att lärarna är helt ok med småprat på lektionerna och det gör ju tyvärr att det är svårt för flera elever att veta var gränsen går. Hur mycket prat är ok? Barn behöver tydlighet - i synnerhet npf:arna - och då är det i mitt tycke bättre att säga att prat inte är tillåtet. Nu uppmanas istället barnen att fråga en kompis om de tex inte har förstått en instruktion. Ett av mina barn satt ett tag bredvid en elev som frågade konstant. Det blev ingen arbetsro alls. 

  • TvillingmammaVästgöte
    Anonym (Den där mamman) skrev 2025-10-05 10:05:19 följande:

    Det här var barn med funktionsnedsättningar, IF, autism och adhd (ja, jag känner till detta, men det var inte skolan som berättade). Så de reagerade nog bara på att de hade satts i en miljö som de inte alls kunde hantera. De hade behövt npf-klass eller anpassad grundskola. 


    Men mer diciplin tror jag också behövs. Min upplevelse är att lärarna är helt ok med småprat på lektionerna och det gör ju tyvärr att det är svårt för flera elever att veta var gränsen går. Hur mycket prat är ok? Barn behöver tydlighet - i synnerhet npf:arna - och då är det i mitt tycke bättre att säga att prat inte är tillåtet. Nu uppmanas istället barnen att fråga en kompis om de tex inte har förstått en instruktion. Ett av mina barn satt ett tag bredvid en elev som frågade konstant. Det blev ingen arbetsro alls. 


    Jag var ofta med i skolan för tio år sen och det var en massa kaos i klassen. 2 olika klasser gick mina barn i men det var lika illa i båda. Det var inte bara NPF barn som stökade. Och inga invandrarbarn eller barn från fattiga familjer. Bara barn från välbärgade villafamiljer och många barn var helt gränslösa och upplevdes extremt ouppfostrade. Starka, begåvade barn som tog för sig. Och inga lärare vågade säga ifrån. Det drabbade de känsliga barnen och de som hade det lite svårare i skolan. 


    Jag och min man bedrev hemundervisning på kvällar och helger i många år, tills vi lyckades flytta barnen till en friskola. 

  • Anonym (Den där mamman)
    TvillingmammaVästgöte skrev 2025-10-05 10:16:09 följande:

    Jag var ofta med i skolan för tio år sen och det var en massa kaos i klassen. 2 olika klasser gick mina barn i men det var lika illa i båda. Det var inte bara NPF barn som stökade. Och inga invandrarbarn eller barn från fattiga familjer. Bara barn från välbärgade villafamiljer och många barn var helt gränslösa och upplevdes extremt ouppfostrade. Starka, begåvade barn som tog för sig. Och inga lärare vågade säga ifrån. Det drabbade de känsliga barnen och de som hade det lite svårare i skolan. 


    Jag och min man bedrev hemundervisning på kvällar och helger i många år, tills vi lyckades flytta barnen till en friskola. 


    Ja, det är ju skit att det går till så. Att de inte ens skötte sig när det kom en besökande vuxen är ju riktigt illa. Jag har också varit med en del i skolan och hos oss vågar lärarna säga ifrån. Men de tillåter som sagt småprat i klassrummet. 

Svar på tråden Hemmasittande barn/elever