Finns det relationer där villkorslös kärlek existerar?

Jag resonerar som så här gällande mina barn (vilket jag också har sagt till dem): jag kommer alltid att älska er, men det betyder inte att jag kommer att acceptera vad som helst som ni gör. Vi kommer att se saker olika, vi kommer att vara osams men oavsett vad så kommer jag alltid att älska er. 

Deras pappa, samma som hade en vilkkorsstyrd kärlek gentemot mig, har det även gentemot sina barn. Där kan det komma saker som "jag vet inte om jag vill vara er pappa" eller "jag skäms över att ni är mina barn" när han och barnen är osams för att barnen varit barn och betett sig på ett vis som han inte gillat. Där han ställt högre krav på två barns uppträdande än han lever efter själv som 55-åring. 

Villkorslös kärlek betyder inte "dörrmatta" eller att man accepterar vad som helt. Det betyder inte att man inte kommer att säga ifrån när någon beter sig illa eller felaktigt mot en. Däremot så är inte kärleken villkorad på ett visst beteende, att man får vissa saker (både materiella och känslomässiga) för att kunna visa kärlek. Det är inte en "om du gör X för mig så kommer jag att säga att jag älskar dig"... 

Jag vet inte om det här motsäger det jag tänkte. Den mannen har väl då kanske en lägre gräns för när kärleken dör, men om något av barnen skulle göra tillräckligt hemska saker mot dig eller något av dina andra barn så kanske det skulle hända dig med till slut, oavsett vad du tror eller kan föreställa dig nu.

Det är väl är väl så att (romantisk) kärlek kräver ömsesidighet. All romantisk kärlek är inte villkorslös..Den är nog inte alls så vanlig heller, men den finns.

Den villkorslösa kärleken till sina barn är däremot mycket vanligare.

Jag har sett bevis på båda typerna av villkorslös kärlek. Så jag vet att den finns. 

Sen kan jag väl tycka, eller anse att den villkorslösa kärleken inte är något odelat positivt.  För mig räcker den vanliga kärleken gott och väl.  Har man väl lyckats fånga den kan man vara lycklig så länge den varar.  Evig kärlek är nog lika ovanlig som den villkorslösa, men den finns den också.

Fast det där stämmer ju inte. Det finns människor som dyrkar någon av motsatt kön hela livet, som de aldrig ens varit tillsammans med. De skulle göra vad som helst för den personen utan att få något tillbaka, och vara tacksamma för väldigt lite som en liten hund.

Denna typ av dyrkan har nog väldigt lite med kärlek att göra, och är mera en form av besatthet. 

Fast nu är det ju inte du som avgör vad som är kärlek...

Definitionen av kärlek är att den är ömsesidig.

Kärlek är en djup, varaktig och ömsesidig vilja att den andre ska ha det gott, kombinerad med en känslomässig förbindelse som gör att vi engagerar oss, bryr oss och investerar i relationen. Den kan vara stilla och trygg, eller intensiv och omvälvande, men kärnan är densamma: en rörelse bort från jaget och mot ett vi.

Detta är den allmänt erkända av vad kärlek är.

Nä. Det finns också en definition som lyder att "kärleken är evig - det är bara föremålen som växlar". Och sådär tusen andra definitioner. Som inte är "allmänt erkända" de heller. 

Biologerna definierar t.ex. kärlek som en hormonstorm. Och många kristna menar att kärlek är relationen till Kristus.

Vad anser du då om barnet av någon anledning inte längre älskar sin förälder? Då är det ju inte ömsesidigt längre.

"Kärleken är evig - det är bara föremålen som varierar" är ett populärt talesätt.

Blir lite nyfiken på varför du är så kritisk till den "vanliga" definitionen av kärlek?
TS fråga var om villkorslös kärlek existerar. Det är i den kontexten jag svarade. 

Du vill diskutera "min" def. på vad kärlek är. Realiteten är att det nog finns lika många definitioner på kärlek som människor på jorden, den upplevs helt enkelt olika, bland annat beroende på personliga referensramar. 

En bred filosofiskt hållbar definition av romantisk kärlek skulle kunna vara:

Kärlek är en relationell kraft som förenar begär, omtanke och erkännande, och som uttrycks genom viljan att den andre ska blomstra ? utan att förneka vare sig den andres eller den egna friheten.

Eller mera poetiskt;
Kärlek är den tysta ström som rinner mellan två liv, där varje hjärtslag blir ett erkännande av den andre. Den är viljan att låta någon blomma i sin egen riktning, och modet att själv stå öppen i samma ljus. Kärlek är mötet där två friheter vågar vila i varandra utan att förlora sig själva.

Jag antar nämligen att det var den romantiska kärleken TS syftade på och inte den altruistiska människokärleken som kännetecknar den Kristna tron. 

Det är långt vanligare att barn förskjuter sina föräldrar än att föräldrar förskjuter sina barn.

Det finns inga svenska studier men det finns internationella som visar att;

Det är ovanligt att barn helt förskjuter sina föräldrar i barndomen, men betydligt vanligare att vuxna barn bryter kontakten. Internationella studier visar att ungefär 20?25?% av vuxna någon gång kapar banden med en nära familjemedlem.

Det är betydligt vanligare att vuxna barn bryter kontakten med föräldrar än tvärtom ? men båda riktningarna förekommer. 

Nu handlar detta inte om romantisk kärlek till en partner utan om föräldrakärlek så det är lite andra komponenter som samspelar i detta. Man kan inte automatiskt anta att de föräldrar som tappat kontakten med sina barn inte älskar dem och tvärtom man kan inte automatiskt säga att de barn som brutit kontakten inte älskar sina föräldrar. Det kan finnas andra orsaker till detta.

Jag håller mig till den romantiska villkorslösa kärleken, eftersom det nog var den TS menade

Nej det är bara gold diggers, narcissister och annat som ska ha utnyttja en, manipulera med stonewalling, gaslightings och ghosta.

Villkorslös kärlek det fanns förr, nu verkar alla ha spårat ur. 

Syskon också skulle jag säga , kanske inte alltid men iallafall i många fall. Jag har tre syskon och jag har varit jättearg på dom och vi har bråkat ordentligt både som barn och vuxna men jag älskar ändå mina syskon , det har aldrig förändrats. Jag hoppas att mina fyra barn kommer att älska varandra som jag älskar mina syskon. 

En annan relation som jag tänkte på, jag skulle inte kalla det kärlek kanske men med mitt ex som är pappa till mitt äldsta barn. Alla romantiska känslor jag hade för honom försvann redan strax innan jag lämnade honom för snart 20 år sen. Han var våldsam mot mig och blev dömd för det. Nu är vi vänner efter många om och men. Jag älskar inte honom men han känns som en familjemedlem som jag bryr mig om och vill väl , trots allt han har gjort mot mig. 

Min nuvarande partner älskar jag ju men villkorslös kärlek är det nog inte, däremot tror jag att även om det tar slut mellan oss kommer jag att bry mig om honom på samma sätt som mitt ex eftersom vi på ett sätt är familj (har barn tillsammans). 

Fast jag har inte antagit att barn som bryter kontakten inte kan älska sina föräldrar ändå så jag vet inte varför du skriver sådär. Jag tänkte på när barn faktiskt slutar älska sina föräldrar.

Man styr inte över sina känslor. Så visst kan man fortsätta älska någon, även om man inte får något tillbaka. 

Men det är inte sunt att leva i en sådan relation. Det är inte sunt att bara ge utan att få.

Någon skrev att villkorslös kärlek bygger på ömsesidighet och (underförstått) att båda anstränger sig. Det finns en motsättning i den formuleringen. För om det krävs ömsesidig ansträngning för att det ska fungera, har man satt upp ett villkor. Ett rimligt och viktigt villkor. Alltså är kärleken per definition inte längre villkorslös.

De som ser villkorslös kärlek mellan vuxna som något att sträva efter, verkar tolka det som att man älskar partnern trots fel och brister. Kämpar för relationen även i motgångar. Inte bara älskar partnern för vad den presterar eller hur attraktiv den är på ytan. Det är inte kärlek.

Så långt håller jag med. Äkta och långvarig kärlek, kommer inte med krav på yta, prestation eller perfektion. Men den är fortfarande inte villkorslös och bör inte heller vara det.

Enbart orimligt. Kan fortfarande inte tycka nåt annat.

De flesta kommer inte att göra det. Kärleken till en partner dör ut om man inte får den i retur. Det är liksom detta som alla sunda relationer bygger på. Att båda bryr sig. I annat fall så kan man ju lika gärna vara solo. 

Det är inget mysterium för mig heller. Får man daglig kärlek och omtanke av sin partner så räcker det som bevis för mig. Samma som när man ger kärlek till sin partner. 

Det gjorde jag inte alls och jag snappade upp kärnan i din text.

Så du menar på allvar att om du inte fått någon kärlek tillbaka så hade du ändå stannat kvar? Om svaret är nej på den frågan så är även din kärlek villkorlig. Och svarar du ja så talar du inte sanning utan försöker bara framställa dig som falskt ödmjuk, precis som alla andra som kommer med samma förljugna påståenden. 

Finns massor av krav och villkor bland de flesta par, även om man kanske inte tänker på dessa precis hela tiden. Om en relation överhuvudtaget ska fortsätta fungera och vara sund så behövs det en hel del villkor som ex, - tillit, omtanke, engagemang, gemensamma intressen och värderingar etc. Och jag tycker att en rättvis relation är en sund relation, dvs, de krav och villkor jag själv sätter upp för en partner är samma krav som jag själv lever upp till.

Jo, det är faktiskt precis vad det betyder, i ordets objektiva innebörd. Villkorslöst är detsamma som älska utan att få något positivt tillbaka. Mellan barn och förälder möjligtvis men inte utanför detta. 

Nog tycker jag att det är ett mysterium med par som helt klar är kära i varandra hela livet.