Finns det relationer där villkorslös kärlek existerar?

Jag resonerar som så här gällande mina barn (vilket jag också har sagt till dem): jag kommer alltid att älska er, men det betyder inte att jag kommer att acceptera vad som helst som ni gör. Vi kommer att se saker olika, vi kommer att vara osams men oavsett vad så kommer jag alltid att älska er. 

Deras pappa, samma som hade en vilkkorsstyrd kärlek gentemot mig, har det även gentemot sina barn. Där kan det komma saker som "jag vet inte om jag vill vara er pappa" eller "jag skäms över att ni är mina barn" när han och barnen är osams för att barnen varit barn och betett sig på ett vis som han inte gillat. Där han ställt högre krav på två barns uppträdande än han lever efter själv som 55-åring. 

Villkorslös kärlek betyder inte "dörrmatta" eller att man accepterar vad som helt. Det betyder inte att man inte kommer att säga ifrån när någon beter sig illa eller felaktigt mot en. Däremot så är inte kärleken villkorad på ett visst beteende, att man får vissa saker (både materiella och känslomässiga) för att kunna visa kärlek. Det är inte en "om du gör X för mig så kommer jag att säga att jag älskar dig"... 

Jag vet inte om det här motsäger det jag tänkte. Den mannen har väl då kanske en lägre gräns för när kärleken dör, men om något av barnen skulle göra tillräckligt hemska saker mot dig eller något av dina andra barn så kanske det skulle hända dig med till slut, oavsett vad du tror eller kan föreställa dig nu.

Det är väl är väl så att (romantisk) kärlek kräver ömsesidighet. All romantisk kärlek är inte villkorslös..Den är nog inte alls så vanlig heller, men den finns.

Den villkorslösa kärleken till sina barn är däremot mycket vanligare.

Jag har sett bevis på båda typerna av villkorslös kärlek. Så jag vet att den finns. 

Sen kan jag väl tycka, eller anse att den villkorslösa kärleken inte är något odelat positivt.  För mig räcker den vanliga kärleken gott och väl.  Har man väl lyckats fånga den kan man vara lycklig så länge den varar.  Evig kärlek är nog lika ovanlig som den villkorslösa, men den finns den också.

Fast det där stämmer ju inte. Det finns människor som dyrkar någon av motsatt kön hela livet, som de aldrig ens varit tillsammans med. De skulle göra vad som helst för den personen utan att få något tillbaka, och vara tacksamma för väldigt lite som en liten hund.

Denna typ av dyrkan har nog väldigt lite med kärlek att göra, och är mera en form av besatthet. 

Fast nu är det ju inte du som avgör vad som är kärlek...

Definitionen av kärlek är att den är ömsesidig.

Kärlek är en djup, varaktig och ömsesidig vilja att den andre ska ha det gott, kombinerad med en känslomässig förbindelse som gör att vi engagerar oss, bryr oss och investerar i relationen. Den kan vara stilla och trygg, eller intensiv och omvälvande, men kärnan är densamma: en rörelse bort från jaget och mot ett vi.

Detta är den allmänt erkända av vad kärlek är.

Nä. Det finns också en definition som lyder att "kärleken är evig - det är bara föremålen som växlar". Och sådär tusen andra definitioner. Som inte är "allmänt erkända" de heller. 

Biologerna definierar t.ex. kärlek som en hormonstorm. Och många kristna menar att kärlek är relationen till Kristus.

Vad anser du då om barnet av någon anledning inte längre älskar sin förälder? Då är det ju inte ömsesidigt längre.

"Kärleken är evig - det är bara föremålen som varierar" är ett populärt talesätt.

Blir lite nyfiken på varför du är så kritisk till den "vanliga" definitionen av kärlek?
TS fråga var om villkorslös kärlek existerar. Det är i den kontexten jag svarade. 

Du vill diskutera "min" def. på vad kärlek är. Realiteten är att det nog finns lika många definitioner på kärlek som människor på jorden, den upplevs helt enkelt olika, bland annat beroende på personliga referensramar. 

En bred filosofiskt hållbar definition av romantisk kärlek skulle kunna vara:

Kärlek är en relationell kraft som förenar begär, omtanke och erkännande, och som uttrycks genom viljan att den andre ska blomstra ? utan att förneka vare sig den andres eller den egna friheten.

Eller mera poetiskt;
Kärlek är den tysta ström som rinner mellan två liv, där varje hjärtslag blir ett erkännande av den andre. Den är viljan att låta någon blomma i sin egen riktning, och modet att själv stå öppen i samma ljus. Kärlek är mötet där två friheter vågar vila i varandra utan att förlora sig själva.

Jag antar nämligen att det var den romantiska kärleken TS syftade på och inte den altruistiska människokärleken som kännetecknar den Kristna tron. 

Det är långt vanligare att barn förskjuter sina föräldrar än att föräldrar förskjuter sina barn.

Det finns inga svenska studier men det finns internationella som visar att;

Det är ovanligt att barn helt förskjuter sina föräldrar i barndomen, men betydligt vanligare att vuxna barn bryter kontakten. Internationella studier visar att ungefär 20?25?% av vuxna någon gång kapar banden med en nära familjemedlem.

Det är betydligt vanligare att vuxna barn bryter kontakten med föräldrar än tvärtom ? men båda riktningarna förekommer. 

Nu handlar detta inte om romantisk kärlek till en partner utan om föräldrakärlek så det är lite andra komponenter som samspelar i detta. Man kan inte automatiskt anta att de föräldrar som tappat kontakten med sina barn inte älskar dem och tvärtom man kan inte automatiskt säga att de barn som brutit kontakten inte älskar sina föräldrar. Det kan finnas andra orsaker till detta.

Jag håller mig till den romantiska villkorslösa kärleken, eftersom det nog var den TS menade

Nej det är bara gold diggers, narcissister och annat som ska ha utnyttja en, manipulera med stonewalling, gaslightings och ghosta.

Villkorslös kärlek det fanns förr, nu verkar alla ha spårat ur. 

Syskon också skulle jag säga , kanske inte alltid men iallafall i många fall. Jag har tre syskon och jag har varit jättearg på dom och vi har bråkat ordentligt både som barn och vuxna men jag älskar ändå mina syskon , det har aldrig förändrats. Jag hoppas att mina fyra barn kommer att älska varandra som jag älskar mina syskon. 

En annan relation som jag tänkte på, jag skulle inte kalla det kärlek kanske men med mitt ex som är pappa till mitt äldsta barn. Alla romantiska känslor jag hade för honom försvann redan strax innan jag lämnade honom för snart 20 år sen. Han var våldsam mot mig och blev dömd för det. Nu är vi vänner efter många om och men. Jag älskar inte honom men han känns som en familjemedlem som jag bryr mig om och vill väl , trots allt han har gjort mot mig. 

Min nuvarande partner älskar jag ju men villkorslös kärlek är det nog inte, däremot tror jag att även om det tar slut mellan oss kommer jag att bry mig om honom på samma sätt som mitt ex eftersom vi på ett sätt är familj (har barn tillsammans).