Vad vill jag?

Frågan är väl hur han kommer svara på de verktyg som vi som läser här kan hjälpa dig med?
Utan att han gör dig mer illa och att det ändå inte får någon effekt. Förstår du?

Vi kan råda dig att utgå mer från dig själv och vad du vill. Om du vill ta ett glas vin med en vän efter jobbet fredagen före höstlovet och du säger det till honom redan nu, då ska du inte ha ont i magen inför att berätta det. Du ska inte behöva argumentera för din sak eller behöva förklara vem och varför. Och du ska inte behöva sitta veckan innan och vara orolig för hans kommentarer den eftermiddagen. Vart ska ni? Vad ska du ha på dig? När kommer du hem? 
Och lovebombing i form av att han säger sånt som kan uppfattas som gulligt som att han kommer sakna dig mm. Och det kanske han kommer göra. Men det kan också vara uttänkt så att du ska få dåligt samvete och tycka synd om honom så att du avstår från att göra det som du hade tänkt. Trots att oktober månad har exakt 30 andra kvällar för er två att umgås. Men då är det som att just den fredagkvällen är helig...

Eller om du vill att ni tar en förmiddag i skogen nästa helg. Ni kan träna tillsammans, laga middag ihop och göra något som han vill fredag kväll, lördag kväll och hela söndagen. Men lördag förmiddag har du något som du hemskt gärna vill att ni gör tillsammans och att det skulle betyda mycket för dig.
Kommer han gå med på det? Kommer han förminska det du vill göra, tycka det är töntigt? Eller förstår han att det är ge och ta i en relation?

Vill han lösa ngt eller han nöjd? Är han nöjd kommer han aldrig ändra sig, det räcker att du ändrar dig.

Vad händer om du gör det du vill istället för det du tycker är tråkigt, nångång iaf, hur reagerar han då?

Gör ni verkligen det? Vad gör ni som ni båda vill göra?Ja, men måste det innebära all tid med varandra? Att behöva träna fel för att inte bli anklagad att vilja lämna är liksom inte friskt nånstans.
Lyssnar han på dig, delar ni sysslorna på riktigt och tar han verkligen hand om dig som du önskar  och behöver -eller som han själv tycker?
Behöver han dig?
Från allt du skrivit verkar han inte så intresserad av vem du är, vad du tänler, tycker och vill.

Kontroll är inte kärlek. 
Svartsjuka är inte kärlek. 
Att begränsa sin partner så pass är inte kärlek. 
Att isolera sin partner är inte kärlek. 

Han älskar inte dig i handling. Han säger att han älskar dig (kanske) men han visar absolut ingenting i handling. 

Du har kvar din egen lägenhet, flytta hem. Blockera honom överallt. Har han nycklar till dig, byt lås. Du har absolut inte förbrukat dina vänner och familj bara för att du försökt lämna honom tidigare och gått tillbaka. 

Du lever i en relation med psykisk misshandel. Du kväver dig själv för att slippa bråk. Han kommer aldrig att ändra sig. Kortare stunder kanske, men han trivs med situationen, du är ju kvar, så varför skulle han ändra något. Självklart lägger han över det hela på dig, att det är han som är "hunden", han som hela tiden "ger med sig". 

Lämna, kontakta psykolog, gärna inriktad mot våld i relation. Det finns stöd att få men man måste våga ta emot det. Det är svinjobbigt, jag vet av egen erfarenhet, att plocka isär en relation och se hur allt hänger ihop, alla små manipulationer, hur allt vrids och vänds till man känner sig galen. Att inse att det enda man har att se fram emot om man fortsätter är små glimtar av hur "det skulle kunna vara om bara....." Att inse att det är längre och längre mellan glimtarna, att man mer och mer börjar känna sig död inombords. 

Du är värd så mycket mer än detta. Du är värd en relation där du även får känna dig fri.

Håller med.

Nej, eftersom HAN kommer att ändra sig den dagen grisar kan flyga och helvetet fryser till is. 

Du kommer att bli ett skal av den du egentligen är. 

Jag har varit där men i mitt fall tog det längre tid innan han visade sin rätta sida, innan allt var mitt fel, om jag bara ändrade på mig så skulle allt bli bra etc. Den relationen varade i 22 år, två barn hann det bli och då blev kraven större eftersom "då var jag fast" på riktigt. Kraven på att vara perfekt enligt hans standard och misslyckades jag blev det bråk och allt var mitt fel. 

Det är 1,5 år sedan jag och barnen lämnade honom med buller och bång. Jag är fortfarande roten till allt ont I hans liv. Det är mitt fel att vi inte är tillsammans eftersom "jag inte ville kämpa". Att han tyckte att vi skulle gå i parterapi när jag sa att jag inte orkade mer vägde tyngre än alla gånger jag föreslog der genom åren.  

Föreslå parterapi och återkom med vad han svarar. Jag förutspår stt han säger att det inte behövs, att det är du som har problem och i så fall borde gå i terapi. Att du kan ju alltid lämna om han inte duger som han är. 

Du kan inte "lösa" att någon är en kontrollerande narcissist som bara är nöjd när den hindrar dig från att leva socialt på ett högst rimligt sätt.

De kan jobba med det själva i terapi men det kommer då att ta åratal om det ens går, och den som verkligen har en full diagnos åt det hållet kommer inte att erkänna att de skulle ha något fel som behöver jobbas på, och kommer inte att gå med på terapi.

Jag hör en tjej som har fäst sig vid en kille som vill leva ett väldigt begränsat liv och som vill påtvinga tjejen samma liv. Hon kan inte ens få träna vad hon vill på gymet utan att han blir svartsjuk. 

Tjejen kan inte cykla till jobbet för killen vill kontrollera hennes väg till och från jobbet. Kan inte titta på andra människor fritt, utan att det blir bråk.

Killen kan inte sträcka sig till att ta en fika på helgen eller någon enda gång gå på en dansföreställning när hon har en uppvisning.
Har hon egna synpunkter så tjabbar hon.

Jag tror du har svaret i det som jag nu skrev till varför han var "ledig". Jag får instängdhetskänslor när jag läser det hela. 

När du är ihop med en människa och har sex så bildas bindningshormonet oxytocin. Extra mycket hos fertila kvinnor. Det gör att man fäster sig vid den andra människan om sexet var frivilligt, som i ditt fall. Meningen är teoligtvis att man ska hålla ihop om man får barn.

Så ja, du gillar honom men ska du leva så här i kanske 30-40 år? Du missar ju halva livet. 

Sluta röra vid gobom så minskar du åtminstone på bindningshormonet som bildas i den kropp.

Ja han kanske behöver dig, (eller behöver någon, kanske inte din personlighet,  eftersom han är så isolerad ) men vill du offra livet för någon annan?

Om killen själv tyckte att hans svartsjuka var överdriven och konstig, så att han var seriöst öppen för terapi, (och det inte bara var för att hålla dig kvar), så fanns det så klart en chans för förhållandet.

Det här är svartsjuka på en allvarlig nivå. Man behöver gå in på mycket djupa processer för att komma åt den, det finns ingen quick fix. Då måste personen själv vara mycket motiverad och lida av sitt nuvarande beteende.
Kunna se "utifrån" hur orimligt det är. 

Men jag tycker att det är oroväckande att han också nonchalerar dina behov av att komma ut och fika t.ex. Det är väldigt självcentrerat. 

Att behöva någon betyder inte automatiskt att man älskar den personen som en fristående varelse.

På vilket sätt menar du att han ställer upp för dig? Bryr sig om dig?

Jag läser bara om en destruktiv relation där du slår knut på dig själv, gör våld på vad du egentligen vill, för att förhoppningsvis ha mindre bråk med honom. Varför, och till vilket pris?

Är han våldsam?

Nej det finns inga verktyg. Det här är en destruktiv relation som du måste avlägsna dig ifrån om du ha ett lyckligt liv. Han kan söka hjälp om han själv förstår sitt problem men det kommer att ta år. Kanske inte ens går då.

Så ta hand om dig själv. Pratamed dina nära och kära. Kanske gå till en terapeut för att få hjälp med självlkänslan. Du behöver komma till rätta med hur värdefull du är och hur du förtjänar ett bra liv. Ett fritt liv där du inte ska stå till svars för vad du gör till någon annan.

Just nu är du lite för nära inpå för att se allt det här tydligt men jag tror nog att du innerst inne redan vet. Annars hade du ibte skrivit dethär inlägget.

Det kommer att gå bra om du bara avlägsnar dig.

Vad menar du? Verkar han det minsta intresserad av att lösa situationen med någon hänsyn till dina känslor? Av vad du skriver verkar han inte det, och nej, då finns INGA verktyg.

Min tes är att man inte ska bedöma relationen efter hur den är när den är som bäst utan efter hur den är när den är som sämst. Sen är det klart att det också beror på hur OFTA relationen är som sämst, men absolut INGET av det du skriver gör att vi som läser tror att det finns något att rädda, eller att relationen är sund.

Och vi gör också felet att tro att kärlek är känslor. Det är det inte. Kärlek är verb, att GÖRA saker, och han vill uppenbarligen inte göra det minsta för dig, trots att han säkert känner saker för dig. 

Skulle ut och äta med min kusin för ett par månader sen. 

Först var det sagt att hon och jag skulle ta ett glas vin på en tisdag kväll. Det gick inte för sig och jag var rädd att han skulle göra slut så jag ställde in det. Sen kollade jag noga efter en restaurang som stängde tidigt så att han inte skulle bli förbannad för att jag skulle ut och supa (hans ord för att ta ett glas).
Jag sa på måndagen eller tisdagen att jag skulle ut med min kusin på fredagen. Han var inte glad men han sa ingenting. 

Jag bytte om på fredagen innan jag skulle ut. Tog på mig skjorta och skinnbyxor. 
Han lade någon kommentar om mina kläder, ska du ha på dig det, det ser inte ut som om du ska ut och äta utan supa. Jag frågade, vad får jag ha på mig då. Jag bytte inte om. 

Var orolig för att följa med min kusin in på ica efter vi ätit för att det kanske skulle ta lång tid och jag skulle vara hemma mycket senare än jag tänkt. 

Han son fyller 18 nu, i måndags kväll satt dom och pratade om att de ska ut och fira honom. 
Min gubbe tyckte det var lägligt att skämta om att jag behöver sätta en GPS på honom den kvällen om han inte skulle hitta hem. Jag sa dubbelmoral (självklart var jag inte så mogen och nu pratar jag inte med honom). 

Jag hör hur allt låter, helt ologiskt och korkat. Inte sunt. 

Jag kommer missa halva livet, du har rätt. 
Han vill leva ett väldigt begränsat liv och vill påtvinga det på mig. Men när han får feeling att göra någonting så då ska jag vara med på noterna men inte tvärt om för jag får ett nej. 

Jag ska gå på bio, det har jag tjatat om i ett års tid nu. Jag har filmer jag vill se på bio och inte hemma i soffan. 

Han är inte våldsam. 

Han ställer upp och  bryr sig på det sättet att han tar hand om mig vad jag än behöver, en binda när jag är på jobbet och inte har någon, ge mig täcke när jag fryser, städar undan efter mig mm. 

Priset jag får är att jag känner mig liten. 

Ja ibland känns det som har lyssnar på mig och han tänker på det jag har sagt och gör små förändringar i sitt beteende.
Men det krävs stora bomber från mig. Jag måste tappa fattningen helt och ser man på det utifrån kommer man bara tänka "varför är han med henne hon är ju inte klok någonstans".

Jag tycker inte om att tappa fattningen, skrika, säga dumma saker, jag känner mig mindre värdefull för varje gång och jag kan inte alltid stoppa mig. Jag talar om för honom att jag måste ta en paus i bråket för att jag håller på att tappa det, men då sägs det att jag inte bryr mig om honom. 

Jag svarar på din fråga igen, ja ibland känns det som han vill lösa det. Ibland känns det som han vill lösa allt och ibland ändra sig och mest att jag ska förstå att jag har gjort fel.

Nej, inte sunt. Helsjukt. Vad mer behöver du för att verkligen förstå det? Ta hand om dig!

Vad, som du önskat, har han faktiskt ändrat på utan att efter ett tag ändra tillbaka till som han vill ha det?