Ni inom socialtjänst och vård, varför är ni så usla?

Fungerar ofta sämst på mindre orter/ i mindre kommuner. Bor själv i en glesbygdskommun och här anställer man folk inom kommunen och på vårdcentralen som blivit portade från andra kommuner, varför inte mycket fungerar som det ska. Sämst fungerar hemtjänsten och socialpsykiatrin, men även gatukontoret som inte börjar sanda gatorna på vintern förrän någon ringer och säger till om det. När det uppdagas att chefer ägnat sig åt oegentligheter eller inte skött sina jobb som de ska, köper man ut dem för stora belopp.

Folktandvården är nog trots allt värst, där vissa kan få vänta flera år bara för att få komma för en undersökning och sätta in en brygga, varför folk söker sig till privata tandläkare istället, även om det kostar mer.

Samordning är svårt. Organisera är svårt. Att få med alla spelare på banan är svårt. Om allt detta vore så lätt, varför kan du inte styra upp ditt liv själv? 

Människor är inte perfekta, livet kommer aldrig flyta på utan grus och gnissel. Man får lära sig att acceptera verkligheten som den är och arbeta därifrån 

Varför är det svårt, även för professionella som har det som en av sina arbetsuppgifter och just bara inom delar av den offentliga sektorn?

Inom den privata sektorn klarar man ju av det, annars kulle det inte kunna byggas några hus, vägar, järnvägar, broar, tunnlar e.t.c.

På sjukhusen klarar man också av det.

På skolor klarar man av det.

Polisen klarar av det.

Försvaret klarar av det.

I många verksamheter är det nödvändigt att kunna samverka för att det ska fungera. Hur har alla som inte klarar det hamnat just i socialtjänst och på vårdcentraler?
Eller finns något annat skäl till att det inte fungerar just där?
Jag söker förklaringar.

Så att alla dessa enskilda människor du nafsar efter pappa statens tutte kring liksom ska stå till svars för dåliga samverkansavtalet? Vilket martyrskap vad är det du ens klagar om? Bo Uganda ett år och återkom sen. 

Det fungerar inte perfekt på andra ställen heller. Jag har arbetat i privata sektorn och det r inte smidigt där heller. 

Jag vet också många som har fått en lyckad rehabilitering så det är inte så att de alltid misslyckas med allt. 

Vad är det som inte fungerar för dig? 

Jag vet inte om jag borde svara dig som har en så uppenbart nedlåtande syn på folk med sjukdomar, skador och funktionsnedsättningar och som behöver någon grad av hjälp och stöd i sin vardag och för att kunna komma tillbaka till arbetsmarknaden.

Vad är det för "samverkansavtal" du talar om, vad säger det och varför är det dåligt och för vem?

Hade jag bott i Uganda så hade jag i alla fall inte betalat skatt som försörjer alla anställda inom den offentliga sektorn (det är bara höginkomsttagare som betalar inkomstskatt i Uganda och momsen är endast 18 %).

Men det fungerar trots allt. Allt du ser och nyttjar av infrastruktur finns där för att det fungerade. Att butikerna är rena och städade, håller öppet, har personal och varor på hyllorna är också exempel på sådant som inte fungerar utan samverkan.
Om butiken hade slut på den vara du behövde 9 gånger av 10 så hade du slutat gå dit och snart har butiken förlorat för många kunder för att vara lönsam.Det hjälper ju inte mig eller några andra av de troligen tusentals människorna som tvingas ha att göra med de jag haft att göra med.Jag får återkomma om det, det är så mycket.

Rehabilitering, insatser, hjälpmedel och bostadsanpassning.

För många år sedan skadade jag mig i arbetet och blev permanent funktionsnedsatt.

När jag kom hem från sjukhuset fungerade allt klockrent och utan att jag behövde ta några kontakter eller ligga på. Det sköttes från sjukhuset.
 
Sedan dess har jag försökt komma tillbaka till arbetsmarknaden, men när socialtjänsten blev inblandade utöver den nedsatta funktionen, eftersom jag blev utförsäkrad och inte längre kunde försörja mig, då slutade det i katastrof och jag har därefter upplevt så mycket svårigheter som går utöver den nedsatta funktionen och som jag själv inte har skapat.

Jag fick sälja min BR-lägenhet (etta med låg avgift) som jag fått anpassad två år tidigare och flyttade sedan 6 gånger på 5,5 år.

Fysisk och psykisk hälsa har blivit allt sämre och jag står längre ifrån arbetsmarknaden idag än för 12 år sedan.

4 av 6 vårdcentraler och nästan alla kontakter med psykolog/kurator och psykiatrin är ovilliga till samverkan. Socialtjänsten är också uppenbart ointresserade och framförallt blir det ingen vettig plan, ingen uppföljning och ingen verklig samverkan vid de ca en handfull försök till SIP som gjorts (de helt nekade ej räknade).

Efter senaste SIP-mötet står jag utan samordnare, utan plan, massor av obesvarade frågor mm.

Alla turer under alla år har tagit all min energi och som har sjunkit med tiden samt att alla misslyckade försök dödar all motivation.

Jag verkar inte komma ur eländet så länge jag lever och detta liv vill jag inte leva.

Det låter hemskt, vilken maktlöshet! Tror du att du kan byta kommun? Det kanske handlar om det. Det är svårt att få kvalificerad personal till jobb lokalt utanför tätbefolkade områden, om personalomsättningen blir hög stiger stressen, ännu fler slutar och så har vi en ond cirkel där information och kunskap försvinner och alla är nya, en blind leder en blind. Egentligen kanske all rehabilitering borde skötas av sjukhusen. Kommunerna och vårdcentralerna är lågkvalificerade ?generalister?, de kan lite av allt eller mycket om ingenting. Svårt att samordna kommun och region. Ett misslyckande att sådana organisatoriska problem drabbar sjuka!

Jag har redan provat 4 kommuner i två län... nu orkar jag inte mer.
Dessutom är utbudet av tillgängliga bostäder för mig snudd på obefintligt.

Sedan så klarar jag heller inte allt själv vid en flytt. Visst har jag fått ekonomisk hjälp för flyttfirma (åtminstone vid de senaste tre flyttarna), men sedan ska ju möbler flyttas runt och ställas på rätt plats, lampor, gardiner och hyllor sättas upp, apparater kopplas in, kartonger packas upp mm. Jag klarar vissa saker, men långt ifrån allt och hjälp med det får jag inte.

Jag säger inte att samordning och samverkan är lätt, men jag upplever en stark ovilja att ens försöka få det att fungera. Inte ens inom samma organisation klarar man att samverka.

Till er i tråden som hävdar att samverkan inte fungerar så bra i det privata näringslivet heller... jo, i de sämsta fall ändå mångfallt bättre.

Föreställ dig att kakelsättaren kommer till ett badrum på måndagen den veckan som kakelsättning enligt schemat ska ske och finner att rörmokaren knappt har börjat med sitt arbete.
Det duger ju då inte att sätta sig med armarna i kors och säga att "jag har gjort allt jag kan göra", utan då får ju verkaren gå in och styra upp och lösa problemet. Huvudentreprenören riskerar ju viten vid förseningar. Jag skulle vilka se samma press på tjänstemän inom den offentliga sektorn.

Vart gör man av en person som behöver men inte får rehabiliteringsstöd av vården och socialtjänsten?

Försäkringskassan lär ju inte godkänna det som skäl för sjukpension/sjukersättning...

Ska den försörjas med kommunalt försörjningsstöd föralltid?

Vet du jag önskar också att det såg annorlunda ut men du har uppenbarligen en skev bild (fullt begripligt dock). Försvaret vet jag inget om men skola och polis klarar definitivt inte sitt uppdrag och samordning. Man skulle ju önska att det inte var så men det finns utmaningar inom i stort sett alla större apparater och organisationer. Som anställd inom vården kan jag hålla mig för skratt åt hur det är men svårt att åtgärda. 

Och ja, precis som du skriver i TS så är priset högt för både samhället och individen och då menar jag inte bara kronor och ören 

TS: Har du kanske någon vän , bekant eller kontakt som kan hjälpa dig med att hjälpa till med att organisera samordningen? Det kanske finns någon volontär någonstans som kan hjälpa till? 

Min erfarenhet när det gäller offentliga insatser är att det behövs en projektledare som driver allt. Jag har erfarenhet av projektledning i mitt yrke, så för mig är det relativt lätt att göra detta, men det tar naturligtvis mycket tid. 

Min första erfarenhet var med mitt ena barn som har språkstörning och behövde extra stöd. Ja, samhället ger extra stöd , men ingen samordning görs, åtminstone gjordes det inte för min dotter. Jag tvingades gå ner i arbetstid för att kunna vara med i skolan och samordna insatserna. Jag träffade och pratade och ringde till klassläraren, specialläraren ,kommunens  talpedagog, skolans skolsköterska och regionens logopeder. Genom detta engagemang och samordning fick jag till bra insatser till min dotter. Allt bekostades av kommun och region, men ingen samordning skedde, de olika experterna pratade inte med varandra. 

Nu har jag ett liknande problem, med min mamma som är sjuk i Alzheimer. Hon har kommunal hemtjänst och kommunal hemsjukvård, men de pratar inte med varandra. Som anhörig måste jag hela tiden kommunicera och ha kontakter med biståndshandläggare, sjuksköterska på hemsjukvården och hemtjänsten. Vad gäller hemtjänsten har jag lärt mig att cheferna vet absolut ingenting. Jag ringde några gånger  till några olika chefer inom hemtjänsten på lite olika nivåer, som var ansvariga för min mammas vård. De var jätteförvånade . Varför ringer du till mig ?  Varifrån har du fått mitt nummer ? De verkade genuint okunniga allihop. Varje fråga jag ställde , svarade de att de hade ingen aning. Chefen på lägsta nivån hade ingen aning  vad som gällde för hemlarm tex . Jag gav därför upp vad gäller chefer och har lärt mig att kontakta den kvinna som sitter på kontoret och fördelar arbetsuppgifterna och lägger ut de tider som är godkända av biståndshandläggaren. Denna person är enormt viktig att ha god kontakt med. Samt biståndshandläggaren och sjuksköterskan . Vad alla dessa chefer inom hemtjänsten gör vet jag inte . 

 

 

Jag håller inte med dig om att det fungerar bättre hos ex skola och polis, de har också stora utmaningar.

De andra områdena du nämner tror jag att det fungerar bättre för att de bara fokuserar på en sak. Allt du nämner inom byggnation har ju en egen organisation för just det projektet. Jag jobbar med nyproduktion av hus och där har vi för varje projekt en arbetschef, en platschef och tre arbetsledare som alla har i uppdrag att få just detta bygge att fungera. Ändå är det en utmaning ibland.

Skulle personal inom vården och socialtjänsten vara dedikerade åt en arbetsuppgift eller kanske till och med en person skulle det se annorlunda ut. På sjukhuset är man mer specialiserad än på vårdcentral.

Som det är idag när det inte finns tillräckligt med resurser för att egentligen ens ta hand om det mest akuta faller nog tyvärr rehabilitering mellan stolarna och det är jättehemskt!

Ja, man saknar projektledare . Inom bygg och  inom it som jag jobbar med har man alltid projektledare . För varje rehabiliteringsfall, borde en projektledare utses, som ser till att beslutade insatser genomförs. 

Inom hemtjänsten pratade man om det för några år sen. Att varje brukare skulle få en ansvarig person, utbildad undersköterska, som skulle koordinera insatserna för denna brukare.  Idag är det en utopi, man är glad om man möter en hemtjänstassistent som pratar hjälpligt svenska. Att någon som arbetar i hemtjönsten skulle ha en undersköterskeutbildning verkar inte troligt. I alla fall inte i min mammas hemtjönst, de kan knappt tala svenska och ännu mindre läsa svenska, så någon undersköterskeutbildning kan de knappast ha klarat av. 

Nej, ingen sådan kontakt. 

Jag och mina syskon försöker även att hantera min mammas åldersdemens utan någon vidare samordning mellan äldreomsorg och vård. Det tar väldigt mycket tid och energi, som vi egentligen inte har.

Jag har hemtjänst och där finns en ansvarig person som har (bl.a.) mig på sitt ansvar, men hemtjänsten samverkar inte med varken vård eller socialtjänst, vad jag vet.